Kategoriarkiv: Löpning

Varför jag inte springer trail

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat än om varför jag inte springer trail. Jag skulle skriva om ett kärt återseende till spånbanan. Där jag spenderade många timmar när jag tränade inför Tallinn maraton 2018. Varv på varv, runt runt runt. Ett enkelt sätt att få till ett bra långpass, utan att behöva räkna ut en rutt. Bara mata på, tills jag är nöjd. Vad händer idag? Knappa fyra kilometer in i passet och jag stiger snett på en sten eller rot och poff. Ont i foten och det är inte läge att fortsätta.

Som tur är bor jag nära spånbanan, det är också en orsak till varför jag gillar att springa där. Det är nära att ta sig hem, ifall det händer något, som det här eller magkatastrof… Is på foten, högläge och vila. Foten känns helt okej och jag tror inte att det är något allvarligt. Så länge jag inte rör den alltför mycket eller anstränger mig, känns det knappt något.

varför jag inte springer trail

Det är mest irriterande. Jag som har varit inne i ett bra flow och så händer det här. Spånbanan är ju inte ens trail, det är en meterbred stig som går i skogen. Där finns kanske tre rötter du kan snubbla på, och det lyckades jag med.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska träna för resten av veckan. Planen var ett till löppass och en cykeltur, men kanske det blir vila som gäller. Att jag i alla fall är tvungen att skippa löpningen. Foten känns ändå helt okej, men jag vill inte riskera något heller.

Alltså hur klumpig får man vara?!

Ett progressivt löppass

Lämna ett svar

Jag försöker att få in mer fart i min löpning. Grunden finns där och har blivit ännu bättre tack vare mina promenader och cykelturer, men det finns inget tryck i benen. Jag kommer inte upp i steget, eller i tempot. Det blir lite halvbra och halvhårt, mellanmjölk. Förra fredagen sprang jag för första gången på evigheter regelrätta intervaller. Klockan var programmerad på 10 gånger 1 minut med en minuts vila mellan varje intervall. Idag var tanken ett progressivt löppass.

ett progressivt löppass

Idén bakom ett progressivt löppass är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Passet kallas även för Kenyanen. Jag brukar starta i ungefär 7:00 tempo och sedan för varje kilometer höja det med 10-15 sekunder. Så 7:00, sedan 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Jag brukar tycka om att springa på det här viset och jag tycker att passet ger mig mycket. Dels får jag börja lugnt och tycka att det är för lugnt, för att sedan få trycka på ordentligt mot slutet. Springa fort när jag redan är trött och har sprungit flera kilometer. Det är också det jag tycker att jag behöver för längre distanser och lopp. Speciellt kanske mentalt.

Idag… Alltså tanken var ju god, men nä. Jag kunde öka till 6:30, men sedan fanns det inte mer att ge. Jag var väl inte ens egentligen så trött, men benen svarade inte. Det fanns inget tryck eller power. Jag tror inte att de har fattat att vi ska springa fort igen. De har tyckt om att gå långpromenader och protesterar när jag vill springa på 🙂

Så här brukar det kanske i och för sig alltid kännas när jag försöker öka tempot. Det känns segt för att kroppen inte är van. Jag har lufsat runt i över ett halvår, egentligen ända sedan Tallinn. Klart att kroppen inte plötsligt kan springa i 5:40 tempo, utan att jag måste jobba för det.

Sega ben och tung känsla

Lämna ett svar

Alla mina löppass eller träningspass överlag går inte bra, men det är självklart mycket roligare att berätta om när det går bra, än när det går dåligt. Idag var ett sämre pass. Det var sega ben från steg ett och en allmänt tung känsla i kroppen. Flåsigt, jobbigt och jag fick kämpa. Farten var ungefär som den brukar, men det kändes som om jag inte kom framåt.

Det har blivit rätt mycket träning den här veckan och det kanske bidrog till känslan av sega ben. Jag var på en promenad igår, jag sprang intervaller på fredagen och på torsdagen blev det en cykeltur. Dessutom sprang jag ett riktigt bra långpass på tisdagen. Kanske benen fortfarande var trötta från det passet? Eller så hade jag helt enkelt en sämre dag?

Jag vet att såna här pass kommer och jag är inte orolig. Det känns ändå som om löpningen och formen gått framåt den senaste tiden. Den här veckan blev det två distansrekord. Långpasset var det längsta på flera månader och veckototalen blev också det högsta på länge. Det är kanske inte så konstigt att jag hade sega ben? Jag har ju faktiskt sprungit mer och längre än normalt.

sega ben och tung känsla

Trots den tunga känslan fick jag ändå ihop sex kilometer. Pannbenet var starkare än kroppen och jag vände inte om eller började gå. Jag sprang min planerade runda och kämpade vidare. Såna här pass behövs också. De kommer att hjälpa mig i framtida lopp när det känns tungt. Jag kommer dessutom att uppskatta passen där det känns lätt mycket mer. Då kommer jag istället att kunna trycka på mer och ta ut mig bättre, för jag kommer att märka skillnaden mellan en bra känsla och en sämre känsla. Win-win!

Vilket bra långpass!

4 svar

Jag tror att den cykling och de promenader jag gått den senaste tiden har hjälpt mig i löpningen, för jösses vilket bra långpass jag sprang idag. Det var det längsta på flera månader och med en riktigt bra känsla. Att det var det längsta är inte så konstigt, eftersom jag inte sprungit ordentliga långpass sedan förra hösten. Alla mina långpass framöver kommer antagligen att bli distansrekord.

vilket bra långpass

Jag är mest nöjd över känslan i kroppen. När jag för någon vecka sedan sprang över tio kilometer för första gången, då gjorde benen ont mot slutet. Eller inte ont ont, men det märktes att jag inte sprungit mer än sju åtta kilometer på ett halvår. Idag sprang jag 14 och det kändes ingenting. Jag hade lätt kunnat fortsätta, men jag var hemma. Inga stumma lår, ingen kramp i vader, ingen bråkande höft. Utan pigga ben och bra flås. Jag till och med spurtade upp för den sista backen och ökade tempot den sista kilometern.

Jag har längtat efter den här känslan. Att vara tillbaka. Där tio kilometer inte känns som ett långpass, utan som vardagsmat. Där längre distanser nu betyder att jag närmar mig 20 kilometer. För även om maraton i september känns osäkert, ska mitt deltagande eller inte, inte bero på mig och min form. Att jag inte tränat tillräckligt och därför inte kan springa maraton.

Nu är jag ju inte direkt i maratonform ännu, men det känns inte omöjligt. Det kändes så bra på dagens löpning och som om det finns mer att ge. Med tid och fortsatt bra träning ska jag kunna springa maraton om jag vill. Viljan och motivation finns och ännu mer efter dagens löpning. Jag ska fortsätta med mina promenader och jag vill ännu satsa mer på cykling, men det ena utesluter inte det andra. Jag tror snarare att de kompletterar och hjälper varandra.

Vilken träningsmånad!

2 svar

Det här med att vara permitterad är inte bara dåligt. För jösses vilken bra träningsmånad det har blivit, när jag haft oändligt med tid till träning. Jag undrar om det någonsin blivit en lika bra träningsmånad tidigare? Jag har tränat nästan varje dag. Promenader, löpning, styrka, zumba på distans. Ibland längre pass, ibland kortare, ibland två om dagen.

vilken träningsmånad

Jag registrerar alla mina pass på jogg.se. Garmin synkar automatiskt dit när jag laddar klockan och de övriga fyller jag i manuellt. Under april blev det 82,8 kilometer promenader och 82,4 kilometer löpning. Löpningen är jag riktigt nöjd med. Det blev nästan lika mycket löpning under april som det blev under januari, februari och mars tillsammans.

Mina promenader som var tänkta som tidsfördriv när jag är hemma om dagarna, har visat sig vara en riktigt bra träningsform. Jag tror att de har hjälpt mig i löpningen. Jag kan springa snabbt då när jag ska springa snabbt, eftersom jag får grundträningen från promenader. Dessutom gillar jag faktiskt att gå. Jag brukar alltid lyssna på podd och plötsligt har jag gått närmare tio kilometer utan att ens tänka på det. Promenader är också ett bra sätt att vänja kroppen vid att vara ute länge. Det blir som ett långpass, men med lägre belastning än vad ett långpass löpning skulle vara.

bra träningsmånad

För belastningen ja… Jag har kanske ändå tränat lite för mycket. Benen känns slitna. Inte att det gör ont, men de är inte direkt pigga. Nu är tanken att jag ska vila i några dagar. Låta benen och kroppen återhämta sig. Komma tillbaka pigg och kry och redo för mer träning.

Ett försök till löpskolning

2 svar

Hur ofta gör du löpskolning? Teknikövningar, spänstträning, koordination och liknande? Jag gör det alldeles för sällan, i princip aldrig. Främst för att jag tycker att det känns fånigt att skutta omkring på ett ställe. Jag vill ju helst springa. Samtidigt vet jag att jag borde göra det, eftersom jag har haft problem med mina fötter.

Jag vet vad det går ut på, vad syftet är. Jag kan olika övningar och jag har sparat en massa klipp och filmer på Instagram som inspiration. Ändå blir det aldrig av. Jag vet inte varför jag tycker att det känns fånigt att springa med höga knän eller hälkickar bland folk. Som om någon egentligen bryr sig, och om de bryr sig och undrar vad jag sysslar med, får de väl göra det då.

Idag hade jag bestämt mig för att göra löpskolning. Jag skulle springa en runda som var lite avsides. Efter en uppvärmning på kanske två kilometer var jag redo för att göra olika övningar. Eftersom jag i princip aldrig gör löpskolning gjorde jag bara tre övningar. Tripping, höga knän och hälkick. Det kändes som en lagom början. Även om jag i teorin kan fler övningar, är det en annan sak att göra dem i praktiken. Det ser lätt ut på film, men sen när jag försöker, ser det lite annorlunda ut 🙂

löpskolning

Planen är nu att få det här till en rutin. Om jag springer tre pass i veckan, ska jag på åtminstone ett av dem göra olika övningar. Det är inte ett helt pass, men som en del av passet. Det behöver inte vara så komplicerat, bara jag gör det. Jag hoppas att det kommer att förbättra min löpteknik. Den kan alltid bli bättre. Det finns alltid något att jobba på för att bli en bättre löpare.

Premiär för t-shirt

2 svar

Vädret ändrade över en natt. Igår hade jag den tjockare jackan på min promenad, och mössa och vantar. Idag sprang jag i t-shirt. Förra året blev det premiär för löpning i t-shirt den 19 april, i år den 21a. Det är bra med blogg, för att kunna kolla tillbaka på såna här viktiga händelser.

löpning i t-shirt

Det har varit 16 grader varmt idag, och jag har njutit till fullo. Efter min löptur satte jag mig i solstolen och lyssnade på en podd. Drack en iskaffe och njöt av värmen. Jag tänker passa på att njuta av solen och värmen så länge det varar. Jag älskar den här tiden på året. När allt det härliga ännu är framför mig. Den här sommaren blir ju annorlunda förstås, men solen tänker jag ändå njuta av. Om än så bara på vår egen bakgård.

Löpningen kändes så där idag. Jag tycker jag flåsade mer än jag brukar, och jag hittade inte alls andningen. Det kändes som om jag hade andan i halsen och jag var tvungen att gå ibland. Jag tror i och för sig att jag öppnade i alltför hårt tempo och jag sedan inte återhämtade mig från ruschen. Första kilometern gick i 6:15. Jag är inte riktigt där formmässigt ännu att jag orkar hålla det tempot hela rundan. Utan jag springer snarare i 6:40-7:00.

Jag försökte sakta ner och hitta en bättre rytm, men det gick inte sen mer. Jag var som en kalv på grönbete. Spring i benen, njuta av solen och värmen. Eller så är det pollen. När jag läser mitt inlägg från ifjol, när jag första gången sprang i t-shirt, då hade jag samma problem. Det var flåsigt, det var tungt och jag hade problem med andningen. Eller så var det en sämre dag helt enkelt.

Så dåligt var det inte ens egentligen. Det blev trots allt nästan elva kilometer.

Långpass och löparmage

4 svar

Min löpning har verkligen känts bra den senaste tiden, förutom ett problem. Löparmage. Det har speciellt börjat uppkomma nu när jag har steppat upp löpningen och börjat springa långpass igen. Långpass och löparmage är en kombination jag haft problem med tidigare, men eftersom jag inte sprungit långpass på länge, hade jag glömt bort hur jobbigt det är.

Jag har ännu för tillfället haft turen att inte drabbas av löparmage mitt i passet, utan det kommer efteråt när jag är hemma. Och så håller det i sig hela dagen. Magen känns irriterad och jag är inte sugen på mat. För jag vill inte trigga igång magen. Även om jag vet att jag borde äta, att kroppen behöver påfyllning efter prestationen.

Idag blev det igen distansrekord för mig. Jag sprang strax över 11,5 kilometer, med en riktigt bra känsla i kroppen. Minus löparmage då. Benen stumnade inte som de gjorde sist, utan jag orkade springa hela vägen. Konditionen är det inget fel på och benen börjar vara med på noterna. Nu är det bara att öka på längden på passen.

långpass och löparmage

Planen är att ändå öka försiktigt, även om det känns bra i kroppen. En till två kilometer i veckan. Förra veckan sprang jag lite på tio kilometer, nu lite på elva kilometer, så nästa vecka borde jag landa på ungefär tolv. Det börjar redan vara bra långpass och något jag är nöjd över. Sedan är det klart att jag vill öka från det ännu ifall jag ska springa maraton i september, men just nu är det bra.

Nu hoppas jag att långpass och löparmage inte kommer att bli en återkommande situation. Löparmage är så jäkla irriterande just för att jag inte vet vad det beror på. Ibland har jag det ofta, för att sedan inte ha problem med det på flera månader. Jag har heller inte märkt något samband med vad jag ätit, utan det verkar komma på måfå.

Jag gör framsteg

2 svar

Löpningen känns hela tiden bättre och bättre. Det känns som jag gör framsteg varje pass. Dagens löprunda var inget undantag. Jag är fortfarande långt ifrån där jag vill vara, men det känns i alla fall som om jag gör framsteg. Det blir bättre och det känns som om det finns mer att ge. Jag kan pressa mig själv, både i tempot och på längden på passen. Det är inte bara mysrundor på fem kilometer runt kvarteret, utan grundnivån har höjts ett snäpp. Nu känns inte sju kilometer som ett längre pass, utan nu är det standard.

jag gör framsteg

Idag var det igen fint väder för löpning, och tid har jag ju gott om 🙂 Planen med löpningen just nu är att springa två till tre pass i veckan. Jag vill få det till en bra rutin och öka på mängden. Jag följer inte ett träningsprogram, men jag har en grundtanke. Ett längre pass, ett kortare men kanske snabbare pass och sedan ett valfritt. Beroende på känsla i kroppen, väder, om jag vill träna mer annat också. Om jag har träningsvärk eller inte.

Jag styrketränar fortfarande och jag tycker om det. Dessutom märker jag att det har hjälpt. Benen har blivit starkare och det finns tryck i steget. Ifall jag vill springa långt måste jag upprätthålla styrketräningen. Det märkte jag på lördagens långpass. Även om det inte var något fel med konditionen och jag orkade springa långt, blev benen stumma. Det kommer säkert att bli bättre när jag blir van att springa långt igen, men styrketräning hjälper också.

Jag tror också att en orsak till mina framsteg är mina promenader. Jag har varit på promenad flera gånger i veckan. Ibland med mamma, ibland med Sam och ibland bara för mig själv lyssnandes på en podd. Förra veckan blev det nästan 30 kilometer i form av promenad. Det är klart att det hjälper konditionen. När grunden finns där är det sedan lättare att höja tempot.

Tvåsiffrigt löppass

2 svar

Löpningen har känts bra den senaste tiden, men det har blivit pass på 4 till 7 kilometer. Inget fel i det, men ifall jag ska springa maraton i september måste jag så småningom börja öka på längden. Rejält. Just nu känns det ju förstås ännu osäkert om det blir ett maraton eller inte, men jag tränar som om jag skulle springa. Dagens löppass blev det längsta på evigheter. Jag vet inte när jag skulle ha sprungit ett tvåsiffrigt tal senast. Förra hösten? Inte på det här årets sida i alla fall.

tvåsiffrigt löppass

Idag blev det strax över tio kilometer. För vissa är det vardagsmat, för mig är det det längsta jag sprungit på flera månader. Jag hade inte planerat att springa så långt som jag gjorde idag, men det kändes bra i kroppen, så jag bestämde mig för att testa. Jag har velat springa tvåsiffrigt länge nu, men jag har nästan inte vågat. Tänk om jag inte kan eller orkar. Idag stämde allting. Vädret var prima, jag hade ätit och druckit bra innan, jag hade gott om tid på mig. Det fanns inga ursäkter för att inte testa. I värsta fall fick jag väl gå hem om jag inte orkade springa hela vägen.

Jag sprang nästan hela vägen. Jag gick i de brantaste uppförsbackarna, men i övrigt sprang jag hela tiden. Det var inget fel på konditionen, men benen blev stumma mot slutet. Det märktes att de inte var vana vid att springa långt. Men jösses vad det gjorde gott för självförtroendet att springa över tio kilometer. Det är något med milen bara. Det är min hatdistans på tävling, men det är favoriten när jag är i form. Målet är att alltid vara i sådan form att jag kan springa tio kilometer. Vilken dag som helst i veckan, utan större förberedelser eller planering. Bara att sticka ut en tisdagskväll efter jobbet.