Min träning rullar på bra, jag tränar styrka, får till yogan, sprang distansrekord förra veckan och allt känns bra. Gårdagens pass var ingen höjdare och jag började kolla lite på statistiken. Hur mycket har jag sprungit den senaste tiden egentligen? Jag vet att jag har sprungit över 20 kilometer per vecka de senaste tre veckorna, men inte tänkt så mycket mer på det. 20 gånger 3 är ju 60 och det visade sig att jag sprungit hela 72 kilometer i januari hittills. Börja lugnt var det visst som var tanken?

Det är en av fördelarna med att registrera sin träning tycker jag. Jag får en överblick över vad jag faktiskt tränar och hur ofta. Annars knallar jag bara på. Dag för dag, vecka för vecka. Jag tar bara en vecka i taget, ökar mängden och inser inte att jag kanske borde ta en vilovecka ibland också. För allt känns ju så bra, varför vila? 72 kilometer i sig är inte mycket för mig, men det är ändå mer än det dubbla mot vad jag sprang i december. Det är dessutom mer vad jag sprang i november (68 km) och nästan lika långt som jag sprang i oktober (78km).

Nu drar jag i handbromsen, är förnuftig och tar en vilovecka. Inte en vilovecka som i att bara ligga på soffan och slappa, mer att jag tar en lugnare vecka. Mera tid för yogan och flera pass av det. Jag märker hur stel jag är när jag bara yogar en gång i veckan och springer längre och mer igen. Den här veckans träning kommer därför att bestå mestadels av yoga, möjligtvis ett lättare styrketräningspass och lugn löpning.

Jag har skrivit mycket om att jag vill komma igång med löpningen igen och få det till en rutin. När jag kollar bakåt i statistiken för januari, kan jag väl konstatera att jag är igång nu. Det är svårt att inse det själv ibland bara. Jag ser inte längre än vad näsan räcker, jag ser inte helheten, utan tänker bara på gårdagens sämre pass och att det är det som definierar mig. Silly me!

Idag efter jobbet var det planerat att jag skulle springa veckans sista löppass. Det var nära att jag ställde in när jag insåg hur kallt det var ute. Temperaturen visade minus 14. Min smärtgräns för löpning brukar vara vid minus 15. Det var kallt idag kan jag lova och var inte direkt behagligt att springa. Det kändes som om hela kroppen frös till is direkt jag kom utanför dörren. Jag var väldigt stel i min löpning.

Det var så kallt att min pulsklocka blev sur och stängde av sig. Två kilometer orkade den, men sedan fick den nog och ”laddade ur”. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att jag inte får samma problem med den som jag hade med min gamla telefon. Att det fungerar så länge jag inte gör något, men så fort jag ville ta en foto eller något annat stängde den av. Väl hemma visade det sig ju att batteriet inte alls var tomt, den hade helt enkelt fått för kallt. Samma sak med min telefon. Jag ville fota, men tydligen kan jag inte använda blixten när det är så kallt?!

Hursomhaver. Jag sprang i alla fall. Det är huvudsaken, även om det är irriterande när jag inte har den exakta statistiken för min runda. Just precis som jag ska börja registrera min träning igen och så fallerar planen redan efter två veckor. Okej, och jag inser att ett par kilometer hit eller dit inte gör någon större skillnad i det långa loppet, men irriterande är det i alla fall. Jag kan gissa att min runda blev ungefär fem kilometer och att jag borde ha sprungit över 20 kilometer även denna vecka.

Nästa vecka siktar jag på att öka kilometermängden något. Jag borde ha mer tid till träning med tanke på hur jag jobbar. Ett löppass på över tio kilometer skulle sitta fint och planen är att springa det redan imorgon. Väderprognosen visar på varmare väder och det passar mig bra.

Milli är fortfarande inte bättre och vi är ännu tvungna att tvångsmata honom. Ifall situationen inte blir bättre, väntar ny kontakt med veterinären imorgon. Då är han högst antagligen tvungen att få antibiotika. Jag håller tummarna för att det ska bli bättre snart. För att rensa tankarna lite och för att komma ut ur huset en sväng, blev det en löptur idag. Jag hade tänkt springa igår redan, men det blev ändrade planer. Dels var vädret riktigt dåligt med stormvindar och iskallt. Dels gick mycket av tiden åt till veterinärbesök och oro för katten.

Idag har vädret varit bättre, fortfarande kallt, men ingen blåst. Istället snö. Vägarna hade inte blivit plogade där jag sprang och det kändes som om jag plumsade fram i meterhöga drivor. Det var tungt att springa idag och jag fick kontrollera var jag satte fötterna. Jag hade egentligen tänkt springa veckans långpass idag, eftersom jag har varit ledig och hade haft tiden. Oron för katten fanns hela tiden i bakhuvudet och jag ville inte lämna honom ensam hemma alltför länge.

Idag fick det bli en vanlig distansrunda på strax över 8 kilometer. Konstigt egentligen hur snabbt tankesättet ändrar. Förra veckan sprang jag 9 kilometer och tyckte det var ett långpass. Nu sprang jag 8 och tycker att det är ett vanligt pass. Jag har tänkt springa senare i veckan också, kanske jag då får till ett längre pass. Jag skulle gärna springa över tio kilometer. Det känns som en magisk gräns för mig. Tvåsiffrigt är alltid tvåsiffrigt även om det förstås inte skiljer så mycket mellan nio kilometer och tio kilometer. Mentalt är det en större skillnad.

I övrigt tror jag att veckans träning kommer att gå på känsla. Jag vill vänta och se hur situationen med katten utvecklar sig. Inte planera in något stort när jag inte vet vad som väntar med honom. Blir det fler besök till veterinären och således mindre tid till träning. Eller återhämtar han sig snabbt och jag kan träna som normalt. Självklart hoppas jag på det senare alternativet <3

Jag har varit ledig även idag och när vädret fortfarande är fint, finns det bara en sak som gäller. Löpning. Jag hade säkert sprungit oberoende av vädret, men det är klart att det är roligare att springa när det är fint väder. Eftersom jag fick till veckans långpass igår, var dagens runda mest tänkt som en lugn runda. Jag försöker samla kilometer och öka på mängden löpning. Komma upp i normal mängd löpning för mig. Tre pass i veckan och i alla fall 20 kilometer per vecka. Senare vill jag förstås öka på mängden ytterligare, upp till 40 kilometer per vecka. Men jag måste börja försiktigt och inte bli för ivrig och gå ut för hårt.

Det märktes idag att kroppen inte är van vid löpning för tillfället. Eftersom jag sprang längre igår än vad jag gjort på ett bra tag, borde jag säkert ha haft en vilodag idag. Benen var inte pigga och flåset var inte med mig. Om jag igår hade en känsla av att jag hade kunnat fortsätta springa hur länge som helst, ville jag idag ge upp efter en kilometer. Det var tungt idag. Det är alltid lätt att vara efterklok och när vädret var så fint kunde jag inte hålla mig.

Imorgon kommer det att bli en vilodag i alla fall. Jag kommer att jobba hela dagen och har inte tid att springa. Jag hade knappast sprungit annars heller. Kroppen behöver vila och återhämta sig. På söndagen hoppas jag att jag har tid för löpning igen. Om inte är jag ändå nöjd över veckans saldo. Två pass löpning har resulterat i över 14 kilometer löpning och det är ändå det dubbla vad jag sprang per vecka i december. Dessutom har jag tränat styrka och yogat och det är inte fy skam det heller. Men ett pass till och totalt 20 kilometer skulle nog sitta fint…