Milli the black cat

Lämna ett svar

Milli the cat har varit lite krasslig den senaste tiden och därför har det varit lite tystare här på bloggen. Jag har haft tanke om att skriva, men inte haft tid eller ro. Nu verkar i alla fall Milli vara sitt normala busiga self igen. Det krävdes bara ett dyrt, men onödigt veterinärbesök och piller. Som vi hade hemma färdigt sedan förra gången han var krasslig. Och som vi inte ens gett. Som vi dessutom var till tre olika apotek för att få. Good times!

milli

På fredagen var jag till veterinären för att han igen matvägrat och spytt. Hon skulle ta blodprov då, men Milli sprattlade för mycket. Det blev inte till något. Istället fick jag medicin på recept och lugnande som vi skulle ge innan nästa besök. Direkt vi kom hem från veterinären gick han till matskålen och ville ha mat. Så nu duger det sedan. Han åt glatt och tiggde efter mera.

Hela helgen har sedan gått åt till att fundera på Milli och ifall han är som vanligt igen. Vågar vi fara till stugan och lämna honom ensam. Hur mycket mat kan vi ge när han ändå har spytt upp ibland efter att ha ätit. Ska vi ens fara till veterinären på nytt på blodprov när han verkar normal igen. Är det bara onödigt om proven ändå inte visar något.

milli

Så idag avbokade jag veterinären och Milli äter som vanligt igen. Vi har lugnade medel och diverse piller för långt över hundra euro här hemma. Men vad gör man inte för sin katt. Självklart är det värt det.

Dags för mer snabbhet

Lämna ett svar

Från måndagens långpass och steady state, till fullt ös medvetslös idag. Det är dags att lägga in mer snabbhet. Korta, snabba intervaller stod på schemat. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa fort. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än långpass. Långpassen är monotona och tunga för benen, men inte så mycket för pulsen och flåset. Korta, snabba intervaller är däremot mest jobbiga för flåset.

Idag sprang jag 70 sekunder och vilade i 20 sekunder. Gånger sexton. Det blir bara jobbigare och jobbigare ju fler intervaller man sprungit. För att det är så kort vila. Redan efter den första vilan kände jag att oj, så kort. Jag hinner knappt återhämta mig och komma ner lite i puls, innan det är dags för nästa intervall.

dags för mer snabbhet

Nu mot slutet av maratonträningen ska jag lägga in mer snabbhet och mer intervaller. Det är tydligen bara sex veckor kvar. Jag känner mig redo för distansen, men jag vill få in mer snabbhet. Lättare känsla, mer power och studs. Inte just den monotona, tunga känslan som det kan bli på långpass.

Så det blev de snabbaste, lättaste skorna jag har, de kortaste shortsen och den bästa musiken och iväg. Jag är väl inte precis mitt snabbaste jag efter en lång dag på jobbet, men det stod mellan att springa efter jobbet eller inte springa alls. Med bara sex veckor kvar får jag ta de chanser jag har. Jag kan inte vänta på bra förhållanden, det är bara att springa. Regn eller ej. Värmebölja eller ej. Eller som idag då. Efter jobbet.

Steady state

Lämna ett svar

Steady state, vad ska man kalla det på svenska då? Jämn fart? Hursomhelst, var steady state planen på gårdagens långpass. Långt, kontrollerat, med fokus på att springa. Inte springa för fort så att pulsen rusar och jag inte orkar så långt som jag vill, men inte heller gå alltför mycket. Utan jämn och fin löpning. Hur gick det då?

Tja… Långt blev det i alla fall. Över 29 kilometer. Supernöjd med längden. Alltså verkligen. Jag har aldrig sprungit så långt inför maraton tidigare. Som längst har jag sprungit 27 kilometer. Den här gången har jag sprungit 27 kilometer förra veckan och nu då 29. Pulsen var helt okej, men det var kanske inte så jämn och fin löpning som jag hade önskat. Jag gick kanske lite för mycket för att vara supernöjd över hela passet.

steady state

Det är svårt att avväga tycker jag. Hur mycket ska jag gå i uppförsbackar så att pulsen hålls under kontroll. Mot att inte gå för mycket och bli för bekväm med det. Strunta i pulsen och istället springa på när det ändå känns bra.

För bra, det känns det. Det är klart att det känns att jag gjort något, men det gör inte ont. Det känns mest som om jag har trötta ben, mjölksyra och slaggprodukter. Vilket ändå är något jag räknar med efter flera timmars löpning. Hade jag haft ont ont, då skulle jag nog vara orolig. Det här är normalt.

Nu är jag fortfarande kluven till om jag vill springa ett ännu längre pass nästa vecka eller inte. Det kändes bra i kroppen och som om jag hade kunnat fortsätta. Jag vill inte pusha för långt heller. Jag tror kanske jag att jag hellre springer några kortare långpass med mer fokus på fart, än att springer ett till riktigt långt långpass. En kilometer hit eller dit, jag vet att jag fixar ett maraton. Jag har det i kroppen.

En lugnare träningsvecka, typ

Lämna ett svar

Det är kanske svårt att tro att det här blev en lugnare träningsvecka, med tanke på att jag sprang ett riktigt långt långpass den här veckan. Men sett till intensiteten och mängden övriga pass, blev det faktiskt en lugnare träningsvecka. Helt som planerat.

en lugnare träningsvecka

Det blev bara två löppass, ett pass cykling och ett pass styrka/rörlighet. Plus två promenader. Trots bara två löppass, blev det ändå nästan 40 kilometer löpning. Långpassen gör nog massor för totalen. När jag inte tränar för maraton, som på hösten, då kan jag fortfarande springa tre gånger i veckan, men korta pass. Då blir veckototalen kanske 20 kilometer. Nu springer jag 20 kilometer på ett pass.

Snabbt ändrar gränsen också. Nu skulle jag nästan klassa 20 kilometer som ett kort långpass. I det kortaste laget. Nu vill jag åtminstone springa 25 kilometer på mina långpass. Det är inte många veckor kvar till maraton mer. Jag ska springa några långa långpass ännu, innan jag börjar dra ner på passen. Både i längd och intensitet.

Jag är ännu också nästan förvånad över hur bra kroppen svarar. Förra veckan när jag sprang långt, då kändes det i benen dagen efter. Jag skulle springa ett kort pass till stugan och direkt jag kom ut ur bilen och började springa kände jag bara oj. Det här var tungt. Den här veckan, kändes det ingenstans. Pigga, fräscha ben på cykeln.

Jag tror det har att göra med att förra veckan sprang jag långpass innan jobbet och den här veckan på en ledig dag. Den här veckan fick benen vila efteråt. Solstol och chill. Förra veckan, jobba, jobba, jobba. Massvis med steg och inte så mycket återhämtning.

Årets första cykeltur

2 svar

Det är kanske tur att jag aldrig köpte en landsvägscykel. Jag har inte precis cyklat mycket de senaste åren. Idag blev det årets första cykeltur. Okej, kanske jag skulle cykla mer ifall jag hade en landsvägscykel, för att jag skulle känna mig tvungen.

årets första cykeltur

Det är fortfarande kul att cykla, jag märkte det idag, men det är bara roligare att springa. För springa, det har jag verkligen gjort. Jag har inte tid att cykla. Jag väljer alltid löpningen först. Orsaken till att jag cyklade massor (!) 2020 och 2021 var på grund av covid och för att det inte ordnades några lopp. Jag hade inget maraton att träna för.

Jag ser ett så tydligt samband. 2020 och 2021 cyklade jag långt över 1500 kilometer på bara några månader. Då blev det istället väldigt lite löpning. 2020 sprang jag inte ens 700 kilometer på hela året. 2022 var lite av ett mellanår, ganska mycket av båda. För att sedan 2023 springa massor och cykla ingenting. Jag tror jag cyklade fyra gånger till jobbet. Jämfört med 2020 och 2021 då jag cyklade fyra gånger i veckan till jobbet. Och nu då. Årets första cykeltur idag och redan nu nästan 1000 kilometer löpning. Så ja, det är en viss skillnad.

Idag blev det cykling främst för att jag ville träna, men inte något alltför tungt och jobbigt efter gårdagens långa långpass. Jag ville inte springa intervaller direkt, men jag ville ändå röra på mig. För att jag är ledig och det känns bortkastat att inte träna. Vad gör man annars liksom? Dessutom vet jag att jag inte kan träna på så många andra dagar den här veckan, klart att jag måste träna på en ledig dag då.

Så cykling it is. Det kändes helt okej faktiskt, för att vara första gången i år.

Långpassens långpass

Lämna ett svar

Idag sprang jag det längsta jag någonsin gjort inför ett maraton. 27,7 kilometer. Det blev verkligen långpassens långpass. Och det bästa av allt? Det känns inte ens. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta längre. Precis den känslan jag vill ha inför maraton.

långpassens långpass

Jag är inte ens klar med maratonträningen ännu. Planen är att ännu springa åtminstone ett riktigt långt långpass. Ungefär 30 kilometer. Sedan har jag inte bestämt mig för om jag ska springa ytterligare ett långt långpass. Ifall jag vill springa ungefär 32 kilometer. Då skulle det verkligen bli långpassens långpass. Så långt har jag bara sprungit på maraton. Men samtidigt är det också då det börjar hända.

På maraton är det just efter 30-32 kilometer som det börjar kännas i kroppen. Allt börjar göra lite mer ont, det blir segare att springa och väggen kommer närmare. Det är också då jag börjar märka om jag gjort min träning eller inte. Då jag borde orka pusha mig det sista. Springa hela vägen in i mål för att jag är stark i kroppen. För att jag tränat på det. Inte börja gå, och börjar jag gå, så fortsätta springa. Inte bli för bekväm med att gå.

När jag ser tillbaka på förra årets maraton är det just efter 32 kilometer som jag tappat det. Jag höll en bra fart och var på väg mot en bra tid fram till kanske 32 kilometer. Sedan har det tagit mig ungefär 80 minuter att ”springa” 10 kilometer.

Så. Jag borde säkert springa ett pass på ungefär 32 kilometer. Jag tror nästan att trettio kilometers passet får bestämma hur jag gör. Känns det bra i kroppen och som om jag skulle klara av att fortsätta, kanske jag nöjer mig med det. Men ifall det känns jättejobbigt och tungt att springa 30 kilometer kanske jag behöver öva mer. Kanske springa ett till ungefär 30 kilometers pass.

För sen. Sen är maratonträningen över. Åtminstone vad långpassen beträffar. Sedan blir det att korta av dem igen.

Gels som energi på långpass

4 svar

Jag brukar ha gels som energi på långpass, men jag inser att jag tar alltför lite. Eller det har jag väl vetat sedan tidigare att jag gör, men vågar inte ta så mycket ifall magen skulle krascha. För gels som energi, inte är det gott inte. Även om det finns goda smaker, blir allt som en sliskig sockersörja efter en stund. Jag klarar helt enkelt inte av att ta mer. Det är inte gott.

gels som energi

Jag såg en tabell nånstans om hur mycket gels man ska ta. Eller sportdryck eller motsvarande på långpass/långlopp. Beroende på hur länge man springer. Jag tror att jag kom fram till att jag ska ta 8 stycken. Åtta! Om man typ ska ta en varje tjugonde minut och jag springer långpass på tre timmar. Jag brukar liksom ta en…

Jag brukar i och för sig ha med mig ”godis” som är ungefär samma sak som gels, det är bara i fast form. Mer som marmelad, som man kan tugga på. Det heter chews på engelska. Det fungerar för mig och är gott, men det är lite samma problem som med gels. Jag tar alltför lite och efter några stycken är det för sött och sliskigt.

Jag har haft samma problem på maraton. Efter ett tag vill jag inte ha något sött, men jag vet att jag måste ta. Jag brukar ha med egna godis, chokladrussin och jellybeans, men jag vill inte ha. Förra gången på Tallinn maraton skickade jag meddelande åt Sam att jag vill ha chips vid målgång. Ge mig nånting saltigt! All sportdryck, gels och socker som delas ut vid vätskestationerna kommer ut genom öronen.

Jag vet inte hur jag ska göra under långpass. Jag vet att jag behöver energi, jo tack, jag har lärt mig. Men vad ska jag ha med mig? Som är lättsmält, ger energi och gärna är gott också. Jag kan ju inte precis ha en smörgås eller bulle med mig 🙂

Sorrento

Lämna ett svar

Jag inser att jag bloggar i lite fel ordning om vår resa, men det spelar inte så stor roll. På den femte dagen besökte vi Sorrento. Dagen efter Pompeji och dagen innan Amalfi drive och Path of the Gods vandringen.

sorrento

amalfi drive

Sorrento var något vi inte egentligen planerat att besöka skilt, men vi hade en öppen dag under resan. Då vi inte hade något inplanerat. Lite beroende på väder, vind och feeling. Så det blev en turistdag i Sorrento, som är den största ”staden” på Amalfikusten. Dit alla kryssningsbåtar och turistgrupper kommer.

sorrento

Och jösses amalia vad där var turister. Vi fick lite av en chock när vi kom upp ur parkeringsgrottan. Det var visst en stor samlingsplats för turistbussar och tours. Där var så mycket folk. Överallt. Alla med olika namnskyltar och små lappar och guider och hörlurar i öronen. PUST! Sen när vi kom bort från den värsta folkmassan lugnade det ner sig och vi kunde vandra i egen takt.

sorrento

Eftersom vi inte egentligen hade tänkt besöka Sorrento, hade vi inte heller någon specifik plan över vad vi ville se och göra. Vi hade mest kollat upp hur man undviker de röda zonerna med bilen för att inte få en dyr böter hem i posten. Man får nämligen inte köra överallt. Lite beroende på dag och tid. Kanske för att det är så mycket folk överallt, och trånga gator och gränder. Det behövs inte turister i hyrbilar som inte hittar och parkerar fel sen ännu till 🙂

Med bilen tryggt i den svindyra parkeringsgrottan (18 euro tror jag det kostade), gick vi mot stranden och havet. Det var en mulen dag, men ändå väldigt varmt. Kläderna klibbade mot kroppen och jag önskade nästan att vi hade haft badkläderna med eftersom vi ändå var vid stranden. Eller det fanns en pir med solstolar.

sorrento

Sorrento var helt klart det mest turistiga stället vi besökte. Turistpriser och krimskrams till salu i alla butiker. Eller inte nu krimskrams som billiga plastsaker, men allt hade citroner på. Som ju förstås Sorrento och Amalfikusten är känt för. Citronhanddukar, citronförkläden, tavlor, magneter, prydnader, kläder. Allt med citroner.

sorrento

Bra start på juli

Lämna ett svar

Jag tränar på och det har blivit en bra start på juli. Fjorton dagar in i månaden och jag har sprungit 103,5 kilometer. Vänta va?! Det kan väl inte stämma heller? Så mycket? Då har det verkligen blivit en bra start på juli.

bra start på juli

Jag vet inte hur jag räknar ibland. Jag vet ju att jag har sprungit mycket. Bara den här veckan sprang jag 51 kilometer. Ändå tänker jag på något sätt att jag sprungit kanske 50 kilometer på hela månaden. Det är klart att det är mer än det. Förra veckan blev det långpass på 22 kilometer och den här veckan 23. Bara de ihop blir ju nästan 50 kilometer. Och det är bara långpassen. Jag har sprungit annat också.

Intervaller, snabbare pass och vad jag kallar för basträning. Löpning, löpning och mer löpning. Jag fattar nästan inte hur mycket jag klarar av att springa. För det känns inte i kroppen. Jag är fortfarande pigg i benen. Det känns kanske lite i benen efter långpassen. Inte att det skulle göra ont eller så, mer mört. Inte ens slitet egentligen, det är väl snarare en normal känsla att vara mör i benen om man sprungit i nästan tre timmar. Det är inget jag är orolig över. Det ska kännas i benen.

Nästa vecka siktar jag på att springa 25-26 kilometer på långpasset och så tre vanliga löppass till. Nu börjar mitt största problem med långpassen vara att var och vart ska jag springa. Alla mina rundor är för korta. Tänk att jag har ett sådant problem. Inte att jag inte skulle klara av att springa 26 kilometer, utan att jag inte har en lämplig runda. Jag antar att jag antingen får springa kringelikrokar, eller springa 13 kilometer längs med Skärgårdsvägen och sedan vända om och springa samma väg tillbaka.

Amalfi drive

Lämna ett svar

Något som vi verkligen ville göra på vår resa till Italien, och då menar jag verkligen, var att göra (köra) Amalfi drive. Som beskrivs som en av de vackraste kustrutterna i Europa. Som också klassas som livsfarlig av vissa och något man absolut bör undvika. Vackert visst, men inget man vill köra själv. Sagt och gjort. Hyrbil it is, och Amalfi drive it is. På sista dagen av vår resa, för att riktigt live on the edge.

amalfi drive

Man ska inte tro på allt man läser på nätet. Sååå svårt och livsfarligt var det inte. Jo, det är en kurvig smal väg, höga klippor och branta stup, men man puttrar på i 30 km/h. Har man dessutom en liten och smidig hyrbil, går det ännu bättre. Nu körde vi visserligen i början av juni, kanske är det betydligt mer trafik under högsäsong.

amalfi drive

Vi startade tidigt på morgonen för vi skulle samtidigt vandra Path of the Gods. Delar av Amalfi drive körde vi redan på morgonen när vi körde mot Bomerano, men sedan var planen att ännu fortsätta mot Amalfi och vidare.

amalfi drive

Vi stannade och fotade när det passade. Vid en lämplig ficka längs med vägen. På vissa ställen finns det utmärka viewpoints med typ ”parkering” och försäljningsstånd. På andra ställen parkerar man längs med vägen och hoppas att man inte är alltför i vägen för nån. Och ibland fotade jag mest från bilfönstret för att man helt enkelt inte kunde stanna.

amalfi drive

Efter att ha gjort vår vandring var planen att köra till Amalfi och stanna där. Köra dit, inget problem, stanna där, betydligt svårare. Parkeringsgaraget var fullt (och skulle ha varit svindyrt) och det fanns ingen annanstans att parkera. Vägrenen och gatorna var fulla. Man parkerar lite som man vill, där det finns plats. Så vi körde vidare till nästa by. De kommer alla på rad, och vid den sista fick vi äntligen parkering. Maiori. Eller Amalfi drive fortsätter ännu vidare, men vi valde att stanna när vi hittade parkering. Lite ville vi turista också, inte bara köra.

amalfi drive

Och oj så det var fint! Sol, värme, blått hav och båtar. Strandpromenad och strosa. Jag tror vi var två timmar här, för mer hade vi inte betalat för i parkeringen. Det räckte bra för att vandra runt och äta middag. Det var dessutom en liten by, inte så mycket att se än huvudgatan. Fast om man vill ligga i en solstol på stranden, behövs det ju förstås mer tid.

amalfi drive