Författararkiv: hopihopi

Mifu bloggen?

Mitt överlägset mest lästa inlägg är receptet på chili con mifu. Dagligen är det flera personer som hittar till min blogg via olika kanaler till inlägget om mifu. Det har fått mig att fundera. Vem är ni? Vill ni ha mera recept på bloggen? Mera recept på mifu? Är det av misstag ni hittade hit? Vad sökte ni egentligen efter? Ska det här bli mifu bloggen?

Så många frågor, så lite svar…

Här finns i alla fler recept för den intresserade

Vegetarisk makaronilåda med mifu
Indisk gryta med mifu
Mifu sallad
Wok med mifustrimlor

0

Träningsveckan avslutad för min del

På måndagen när jag skrev min träningsplan för veckan så kändes allting bra i kroppen. Jag har inte riktigt hållit mig till planen, men jag har i stort sätt följt den. Jag sprang mitt planerade långpass på torsdagen i stället för fredagen. Det passet slutade förövrigt på 14 kilometer, inte riktigt 15 som jag strävade efter. Passet i sig var bra, benen var pigga och pulsen okej, men det började snöa massvis efter ca 10 kilometer. Jag var dyngsur när jag kom hem och kall. Jag vet att jag skulle ha orkat springa en kilometer till, men jag ville inte riskera att bli förkyld i de förhållandena.

Igår sprang jag snabbare än jag gjort på länge och det verkar som om kroppen inte tyckte om det. Jag har nämligen ont i benhinnorna på högra ben. Jag tänker vara förnuftig och ta det säkra före det osäkra och vila imorgon. Som det känns just nu, så vill jag inte springa. Det gör helt enkelt för ont.

Egentligen gör det inte så mycket, för jag hade planerat ett kortare pass tills imorgon. Jag hade tänkt mig en lugn och mysig femma. I det långa loppet vet jag att det inte spelar någon roll ifall jag springer fem kilometer imorgon eller inte. Det som däremot kan påverka är om jag springer skadad.

Vila it is!

20170215_171531

Bilden har absolut inget med texten att göra, men ett inlägg måste ha en bild

0

Testpass med tempo

Nästa vecka kommer jag att inleda mitt maratonprogram. Jag har tänkt följa programmet från Lofsans och Jessica Almenäs bok ”stora löparboken för kvinnor”. Maratonprogrammet i boken är tänkt som ett 42 veckors program, men jag hoppar alltså in med 16 veckor kvar. Smart eller ej, det får tiden visa. Nu tänker jag mig att eftersom jag i alla fall har träningsvana, så är det inte som om jag startar från noll och därför tänker jag att jag kan inleda själva maratonträningen så sent.

Programmet går i stort sett ut på två intervallpass per vecka, ett med korta, snabbare intervaller och ett med långa intervaller och så ett långpass på det. Med kanske fem veckors mellanrum kommer något som heter testlopp. Det är alltså inte en tävling, utan meningen är att man ska springa samma sträcka, ca fem kilometer, varje gång och se om tiden förbättras.
20170310_134157

Det var det jag gjorde idag. Jag sprang en runda på fem kilometer för att ha en tid att utgå ifrån. Oj jösses vad det var jobbigt! Det var evigheter sedan jag sprang snabbt eftersom jag bara lunkat på i mitt lågpuls-tempo. Kroppen förstod inte alls vad som hände, lungorna skrek efter första kilometern. Det var bara att fortsätta kämpa på.

Det finns nog trots ett lunkande hela hösten och vintern  lite krut i benen. Fem kilometer landade på tiden 30:39, vilket ger ett snitt-tempo på 6:07. Med tanke på att mina lågpuls rundor brukar ligga på en 7:30-8:15, så är jag nöjd med det. Den fjärde kilometern gick i 5:57, vilket är snabbare än jag vågade hoppas på. Jag tänkte att jag är nöjd ifall jag kan hålla 6:30 tempo hela rundan, men det gick ju mycket snabbare 🙂

Den här rundan ger hopp om framtiden. Det finns hopp att jag kan bli snabbare om jag tränar för det, eftersom jag kan springa så här snabbt ”otränad”. Nu har jag en tid att utgå ifrån och nästa gång jag springer samma runda hoppas jag springa den under 30 minuter. Det är kul att ha ett mål att jobba mot.

Happy friday!

1

Manly

Jag har fortfarande inlägg om Australien på kommande, men har inte riktigt haft tid att skriva och välja bilder. Den här gången tänkte jag fokusera på Manly, en halvtimmes båttur utanför Sydney. Jag hade aldrig hört om det tidigare, men Sam hade läst att där skulle vara bra snorkelmöjligheter. Dessutom skulle man få bra bilder av Operahuset och Harbour bridge, när man tog färjan dit.
DSC_0483
Vid hamnen var det bara att välja vilken färja man ville åka med, det fanns en massa olika bolag. Eftersom vi hade opalkortet, vilket är ett laddningsbart kort som fungerar på såväl tåg, buss och båt, så valde vi de gröna färjorna som syns på bilden ovan. Vi var två gånger till Manly, båda gångerna på en söndag och let’s just say. Det var ganska mycket folk på färjan…
DSC_0180DSC_0184DSC_0187DSC_0190
Vid hamnen på Manly var det igen en stund av yrande. Vi visste inte riktigt vart vi skulle gå och det bara vällde folk från alla håll och kanter. Sam hade läst att Manly skulle vara bra till snorkling och att det skulle vara lugnt där. Nu är det tydligen skillnad på vad som räknas som en lugn strand i Australien mått och vad jag och Sam klassar som en lugn strand. 🙂 Sen hjälper det ju kanske inte saken att vi var där på söndagar, då säkert många var lediga.
DSC_0191manly wharf
Det var till sist lätt att hitta till stranden. Det var bara att följa folkströmmen längs med huvudgatan. Gatan var ett riktigt turiststråk, den var kantad med butiker som sålde det mesta som kan tänkas behövas för en dag på stranden. Hattar, solglasögon, bikinin, handdukar, solkräm… Plus en massa souvenirer från Australien.
manly strandDSC_0194DSC_0196
Från Manly beach gick vi sedan längs strandpromenaden till den mindre Shelly beach. Det var den stranden som skulle vara lugn och bra att snorkla vid. Båda gångerna vi var där så var stranden fullsmockad och inte precis vad jag skulle klassa som en lugn strand. Fast om man jämför med Bondi beach, så visst… Längs med strandpromenaden såg vi en massa ödlor. Så många att vi till sist inte ens reagerade på dem längre, vi var helt enkelt vana vid att se dem.
DSC_0198DSC_0200
Den första gången vi var på Manly gick vi mest runt på ön och stannade en stund på stranden. Då blev det inget snorklande, vi hade inte ens grejerna med. Andra gången vi var där så snorklade Sam en stund. Det blåste för mycket och var för dålig sikt och för mycket folk i vattnet helt enkelt. Lite av en miss. Manly i sig var jättefint och helt klart värt besöken, men snorkling blev det inte mycket av och det var väl därför vi ursprungligen for dit.
DSC_0208DSC_0212
Men jodå, fina bilder av Operahuset och Harbour bridge blev det.
DSC_0216dsc_0227dsc_0174

0

Snöyra och spring

Dagens löprunda satt långt inne, men har man gjort en plan så har man. Det vräkte ner snö när jag slutade jobbet och det lockade inte direkt att gå ut. Fast det är vid de tillfällena som man känner sig extra levande och nöjd efter passet. Dessutom vet jag att jag kommer att ha ont om tid till träning mot slutet av veckan och jag vill inte att min träningsplan skall fallera direkt på andra dagen.

Efter jobbet bytte jag snabbt om till träningskläder och for ut innan jag hann ångra mig. Jag visste att sätter jag mig i soffan nu så kommer jag inte upp igen, det gäller att snabbt snabbt fara ut. Inte ge mig själv nån tid att fundera utan ut bara. Ett foto till bloggen, okej det blev fyra för det var en viss katt som absolut ville vara med, så de tre första är bara sudd. Jag fick snällt ta honom i famnen, så att även han fick vara med på bild 🙂

20170307_194009

Passet blev idag strax över 8 km, helt enligt planen. Det gick inte speciellt fort, men det hade jag inte förväntat mig heller eftersom det blåste mycket på sina håll. Positivt med passet är att jag igen kan hålla pulsen under kontroll och att jag i princip kunde springa hela vägen. Medelpulsen blev 144, så det börjar gå åt rätt håll igen.

Vad lärde vi oss av det här? Jo, ut i snön och spring bara! Man kan få till ett jättebra pass trots väderbekymmer.

0

Träningsplaner vecka 10

Det är bara 17 veckor kvar till Paavo Nurmi maraton. Nu får det vara slut med att träna på känsla. Nu behövs det struktur i träningen och en plan. Jag brukar oftast ha en plan (om än en lös sådan) över hur jag ska träna den kommande veckan, även om jag inte alltid skriver ut den här på bloggen. Efter semestern hade jag lite svårt att komma igång igen, men nu känns det som om jag är tillbaka.

Jag tänker mig att den här veckan ännu är en lite lugnare vecka och sedan börjar jag med mitt maratonprogram. I helgen sprang jag mitt första långpass sedan januari. Passet var knappa 12 kilometer, men allting kändes lätt i kroppen och det kändes som om jag hade kunnat fortsätta betydligt längre. Passet gav  en välbehövlig boost för självförtroendet och en känsla att jag inte är i så dålig form som jag trodde att jag var.

Men träningsplan vecka 10 var ju rubriken… Jag tänker mig så här:

Måndag: styrketräning (check på det!)
Tisdag: löpning,  distanspass ca. 8 km
Onsdag: vila
Torsdag: löpning, distanspass med lite fartökningar
Fredag: löpning, långpass ca 15 km
Lördag: vila
Söndag: löpning, kortare distanspass

Långpassen kommer att vara det viktigaste i min träning framöver. Jag är ledig nu kommande torsdag och fredag och vill springa mitt långpass då när jag är ledig.

dsc_0381

0

Inte ung längre

Alltså, känslan när man inser att man inte är ung längre… Inte kul! Igår blev det en helkväll på stan med några kompisar. Känslan dagen efter *harkel* trött (=bakfull). Nu festar jag väldigt sällan och det märktes minsann av idag. Jag har varit så trött och inte fått mycket gjort. Vi var på en liten promenad på dagen med sambon och det piggnade upp för stunden, men det var ungefär det enda produktiva jag gjort idag.

Men! Jag hade väldigt kul igår, det var längesedan jag har skrattat så mycket. Vi var till stängningsdags (!) på krogen. När hände det senast? Då vi var nyss fyllda 18 och besökte samma ställe?! Krogen såg precis likadan ut som när jag senast var där, det var samma personer som fortfarande jobbade där. Allt var precis som förr och man kände sig ung igen 🙂

Tills idag då, när jag konstaterade att det är tur att jag inte festar så ofta…
20170305_003223

0

Sydney opera house och harbour bridge

Om det var något vi fotade mycket under resan var det Sydney opera house och harbour bridge. Jag skämtar inte när jag säger att det säkert finns 100 bilder på dessa två, av totalt kanske 600 från hela resan. När vi andra dagen på vår resa var på wine tour, körde vi över bron. Jag minns att jag var besviken över att jag inte hann fota operahuset från bilen, att jag knappt såg det. Vad jag inte visste då var att jag nog skulle hinna fota det tillräckligt under resans gång.
dsc_0173dsc_0174sydney opera housedsc_0491dsc_0437dsc_0440
Sista dagen på resan tog vi tåget över bron och gick över till centrum-sidan. Det fanns även möjlighet att göra en s.k. bridge climb, men det var dyrt. Dessutom hade vi inte tiden på vår sida mer och tja, vi hade sett tillräckligt av bron redan.
dsc_0227dsc_0451dsc_0452dsc_0486
Ifall man har tur när man bokar hotell, får man så här fin utsikt. Sista hotellet på resan var helt klart bäst (och dyrast). Vi betalade säkert lika mycket för det här hotellet som vi gjort för det två tidigare tillsammans. Men så fick vi också bästa utsikten över hamnen med bron och operahuset. Fotona är tagna från vårt hotellrum, högst uppe i nionde våningen, genom fönstret.
dsc_0341sydney opera house

 

0

På gång igen och strul med pulsklockan

Dagens löppass kändes helt klart bättre än förra veckans försök till löpning. Mycket kanske har suttit i huvudet och jag har lärt mig att jag inte skall stirra mig blind på pulsklockan. Ibland är det bra för mig att springa enligt känsla.

Jag har tydligen haft strul med min pulsklocka utan att jag vetat om det. Idag när jag sprang min runda så visade klockan först okej puls, men sedan började den sakta krypa uppåt. Uppåt som i plötsligt visade den 194. Så hög puls hade jag garanterat inte. Jag har aldrig sådan puls, inte ens fast jag springer intervaller på max. Dagens runda hade tills dess bara varit ett lufsande, med kilometertider kring 8:00.

Jag insåg att klockan inte fungerar som det ska och beslöt mig för att sluta med lufsandet. Eftersom jag ändå inte kan springa enligt tänket lågpuls, kan jag lika gärna springa så fort som jag känner för. Jag insåg även att fredagens pass kanske inte var så dåligt som jag trodde sen heller.

Jag hade bara fokuserat på vad pulsklockan visade. Eftersom pulsen bara steg och steg då också och jag hela tiden fick stanna och gå för att ens försöka få ner den, blev jag så frustrerad till slut att jag stängde av klockan, avbröt passet och gick hem. Kanske helt i onödan eftersom det bara var klockan det var fel på. Jag funderade lite på fredagen att är jag faktiskt så andfådd och känns det så tungt som klockan visar att det borde vara. Men jag litade inte på min egen känsla, utan blev bara irriterad och sur.

Lesson learned!

0