Författararkiv: hopihopi

Lux archipelago i Pargas

4 svar

Något jag sprang förbi under gårdagens löptur var evenemanget Lux Archipelago. Jag har både läst och hört om det, men glömt bort att det var nu det ordnades. Det är ett evenemang som ordnas runt om i Pargas. Man får själv bidra med ljusinstallationer och konstverk utöver de som olika konstnärer står för. Jag kom ihåg att gruvan var en av platserna som skulle vara upplyst och det ville jag inte missa. Detta är gruvan i dagsljus, en gammal bild, men liknande fortfarande. pargas gruva

Om det är något Pargas är känt för är det väl just kalkgruvan. Här har det ordnats konserter och olika evenemang och jag har själv jobbat för företaget back in the days.

Roxette år 2011

Som jag skrev redan igår blev det mörkt väldigt snabbt under min löptur. I verkligheten var gruvan väldigt fint upplyst. Att försöka fånga det på bild med min telefonkamera var däremot en helt annan sak. Det blev antingen sudd, eller med blixt… *ehum* fokus på fel sak.

Det är fint i alla fall och bor man i Pargas tycker jag verkligen att man skall gå och titta. Det klagas alltid väldigt mycket på att det inte händer nånting och när det väl arrangeras nåt deltar ingen.

Fredagsrunda med fotopauser

2 svar

Det är väldigt sällan jag springer med telefonen med mig. Främst för att jag tycker att den skumpar, är i vägen och på sommaren har jag ingenstans att lägga den i. Om jag inte tar med mitt vätskebälte förstås och frågar är om inte vätskebältet skumpar ännu mer. Nu har jag insett förtjusningen med att ha med telefonen. Kameran i den och möjligheten att stanna och ta fotopauser. Nu behöver jag inte ta selfien hemma på bakgården, jag kan fota längs med rundan. (Det blir nog proffsbloggare av mig ännu ska ni se 😉 Det tog mig ju bara två år att komma till den insikten.)

Idag slutade jag jobbet strax efter tre och solen sken. Jag hade planerat att springa direkt när jag kom hem från jobbet och tänkte att jag äntligen skulle få springa i dagsljus igen. Vad jag inte tänkte på att det blir mörkt efter fyra. Innan jag var hemma från jobbet, ombytt och klar för löpning, var klockan redan närmare fyra och skymning ute. Springa skulle jag oberoende om det var mörkt eller ej och jag tog telefonen med mig för att ha möjligheten till fotopauser. Det var inte mörkt ännu, så jag gissade att jag skulle hinna fota lite längs med vägen i alla fall.

Jag tassade iväg och hade planerat att stanna första gången vid hamnen. Dit hade jag räknat med att hinna springa till innan det var helmörkt ute. Där gissade jag också att det inte skulle vara folk en fredagseftermiddag/kväll och jag skulle kunna fota ifred. Efter några misslyckade försök där jag främst lyckades fota vägen och inte mig själv springandes, fick jag till sist några hyfsade bilder. fotopauser

Jag började bli ivrig på det här att fota mig själv och kom hela tiden på fler ställen och platser jag kunde testa. Tyvärr var det alltför mörkt ute vid det här laget för att få till lyckade bilder, men jag har inspiration till fler gånger nu. Jag kommer nog att ha telefonen med mig på fler rundor framöver. Speciellt sedan om jag ska börja springa enligt pulsen igen. Då kommer jag antagligen att bli tvungen att gå mellan varven. Kanske det inte känns lika jobbigt mentalt om jag tar fotopauser. Då är det mer som om det var meningen att jag skulle stanna. Inte att jag gjorde det av tvång för att pulsen var för hög…

En selfie måste jag ju bjuda på

Lågpulsträningens vara eller icke vara

2 svar

Jag undrade här tidigare ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Jag såg att Löpar-Åsa har börjat igen och nu blev jag inspirerad. Det kommer att bli ett till försök. Snart. Jag måste förbereda mig mentalt först och göra upp nån form av plan.

Det är så jobbigt att springa enligt pulsen, för vi kan inte prata om att springa. Det går långsamt långsamt och det är otroligt frustrerande att hela tiden hålla koll på pulsen. Jag kommer aldrig in i nåt flow, utan får mest pausa och gå hela tiden för att pulsen inte ska skjuta i höjden. Jag springer några steg, går lite, springer lite och så håller det på hela rundan. Otroligt frustrerande och irriterande att känna att jag aldrig blir bättre. Kollar jag inte på klockan tror jag att jag springer bra med låg puls, tills jag kollar och inser att pulsen ligger på 165. Jahapp! Fail.

Min puls borde vara på 147, enligt metoden 180 minus ålder. Jag har tidigare justerat lite och sprungit enligt pulsen under 150. Sen har jag fuskat lite och låtit den gå upp till 153 innan jag är tvungen att gå för att få ner pulsen. Ner med pulsen under 150 igen och fortsätta springa. Ta exakt två löpsteg och pulsen igen över 150. Jag tänker alltid att den går snart ner, sakta ner tempot, men nej… Jag är igen tvungen att gå.

Här är problemet och det jag måste förbereda mig på. Att jag inte kan springa som jag vill, i den fart jag vill. Jag är inte riktigt där ännu mentalt. Jag är inte redo ännu att springa långsamt. Jag måste få springa lite intervaller eller ens fartlek och få ur det ur kroppen innan jag tar ett steg tillbaka med tempot. För det är ett steg tillbaka. Det känns i alla fall så.

Fast vem vet, kanske jag blev helt supervältränad när jag tränade inför mitt maraton i somras. Att jag inte alls är tvungen att ta lika många gåpauser? Att jag klarar att springa och hålla pulsen under 150?

Heja kroppen!

Lämna ett svar

Jag, både kroppen och huvudet, har återhämtat mig från helgens festligheter och jag har igen kommit tillbaka till normala träningsrutiner. Igår sprang jag det längsta jag gjort på ett bra tag, det blev nästan åtta kilometer. Det är väl inte riktigt där jag vill vara för tillfället, jag hade gärna sett att milen är min standardrunda. Att jag kan springa den när jag vill och inte räknar det som ett långpass. Åtta kilometer är i alla fall betydligt längre än vad mina tass tass tass rundor runt kvarteret på fyra fem kilometer varit.

Kroppen slutar aldrig att förvåna mig. Jag hade trott att jag skulle ha känt av löprundan idag. Att jag skulle ha haft stela ben, ömma vader och en seg känsla. Men nej! Kroppen känns hur pigg och fräsch som helst och som om jag hade kunnat springa idag igen. Det hade jag säkert kunnat göra också, men istället valde jag styrketräning. Jag valde styrkan, framom löpningen! Vad har hänt?! Det har aldrig hänt tidigare.

Det stämmer verkligen uttrycket att det är huvudet som ger upp före kroppen. Att man orkar betydligt mer än man tror. Här tror jag att jag är ur form och inte kan springa långt längre. Hade en träningsdipp för nån vecka sedan och ville inte göra nåt. Sedan kan jag en helt vanlig grå måndag i november springa åtta kilometer utan någon större ansträngning. Jag är inte så dålig som jag ibland känner mig och jag kan visst. Jag kan springa långt, jag har inte tappat allt och jag är fortfarande i form.

Heja kroppen!

Fröken tröttmössa

6 svar

Igår var det dags för den årliga julfesten med jobbet. Som det brukar hade jag först ingen större lust att delta och det hela slutade med att jag hade hur kul som helst. Idag är stämningen därefter, jag är trött, oh so trött. Jag var hemma strax efter halv fyra på natten och steg upp halv tio. Jag hade varit trött även utan alkohol, men det är klart att det inte hjälper saken att jag drack igår. Inte så mycket och faktiskt mest vatten, men det kan väl hända att det slank ner en cosmopolitan eller två…

Det var i alla fall kul, maten var god, stämningen på topp och tomten var snäll. Och vi sjöng karaoke… Vi skrålade alla för fulla muggar. Stackars, stackars andra människor i restaurangen 🙂 Även om vi var i ett avskilt rum, tror jag nog att andra människor också fick ”njuta” av vår skönsång. Efter karaoken fortsatte kvällen ännu ut i Åbos nattliv där jag konstaterade att jag inte är ung längre. Eller så var det bara fel på stället. Inte alls min stil av ställe, inte min typ av musik och alldeles för stökigt och högljutt för min smak.

Idag blir det ingen träning, men det hade jag inte räknat med heller. Jag visste att det den här veckan skulle bli svårt att få till träningen. Jag är nöjd med de tre träningspass jag gjort den här veckan. Det blev två pass löpning och en omgång styrka. Nästa vecka räknar jag med att kunna träna normalt igen och det borde vara lättare att få till träningen. Jag har bättre turer på jobbet och är ledig hela helgen. All tid i världen till träning med andra ord. Jag ser framemot att träna hårdare igen. Jag har haft två veckor med mindre träning, men nu känner jag mig redo.

Tassar vidare och lågpulsträning

3 svar

Gårdagens benpass resulterade inte i så jobbig träningsvärk som jag trodde det skulle göra, jag bestämde mig därför för att springa idag. Visst benen var stela och det var inte det snabbaste passet i mannaminne, men jag sprang. All träning är bra träning eller hur var det nu igen? Trots stela ben var rundan riktigt bra. Andningen fungerade bra och pulsen var låg. Eller tja, låg-ish.

lågpulsträning

Jag har funderat på ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Åsa, hur går det? Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag vill ju bli snabbare och med lågpulsträning blir jag inte det. Inte till en början i alla fall. Då blir jag snarare långsammare och så blir jag frustrerad och struntar i det hela. Jag har gett det några försök tidigare, det mest seriösa var ungefär för ett år sedan vid den här tidpunkten.

Jag tyckte mig se en förbättring där efter 4 månader, eller kanske det var snarare sex månader. Sen kom jag av mig när vi åkte på resa och jag tränade inte alls typ. Efter resan inledde jag sedan min maratonträning och då följde jag i stället det programmet och struntade i pulsen. Hela projektet rann ut i sanden just precis som jag började ana en liten förbättring. Jag är ändå nyfiken på ifall det hjälper, ifall jag får någon effekt av det. Samtidigt är jag kanske inte ännu mentalt förberedd på att börja ”springa” långsamt igen. Jag är inte snabb i dagsläget heller och att springa ännu långsammare känns tufft mentalt. Då pratar vi inte längre ens om att springa, utan det är gåpauser mest hela tiden för att hålla pulsen i styr.

Jag måste fundera vidare på saken. Jag har inga inplanerade lopp, så jag kan låta farten sjunka utan att det gör något för formen. Det är snarare mitt huvud som lider. Det är inte kul att känna sig långsammast i världen och tassa på i farter jag sprang i då när jag började springa. Man (en=jag) tycker ju att jag borde ha blivit snabbare under åren, inte ta flera steg bakåt…

Normalläge

Lämna ett svar

Jag vågar inte riktigt ännu påstå att jag tillbaka till mitt normala träningsself, men jag har redan nu tränat lika mycket som hela förra veckan. Det känns som om jag är på väg mot rätt håll i alla fall. Förra veckan blev det ett corepass och lite yoga. Ingen löpning överhuvudtaget och ingen egentlig styrka.

Den här veckan har jag som sagt redan tränat lika mycket och jag har ännu planer på att träna fler gånger. Måndagens löppass kändes bra och jag vill springa en gång till den här veckan. Jag tänker mig imorgon efter jobbet, men vi får se hur det blir. Idag gjorde jag nämligen ett grymt benpass och jag gissar att jag kommer att ha träningsvärk imorgon. Det brukar hjälpa med rörelse och jag har ingen plan för min löpning för tillfället. Bara att jag springer och att jag kommer in i en rutin igen.

5 km lätt löpning

Lämna ett svar

Gårdagens yoga kändes bra och lämnade inga spår i kroppen. Idag kände jag mig redo att springa igen, min första löprunda på över en vecka. Jag tänkte mig en lugn runda runt kvarteret. Kände jag något i kroppen skulle jag avbryta och gå hem.

Jag har varit ledig hela dagen och det är lyx att kunna springa mitt på dagen. Speciellt nu när vi har övergått till vintertid och det blir mörkt redan klockan fem(!) Då är det skönt att få se ens lite dagsljus och kunna njuta av solen. Det gäller att passa på medan tillfälle finns. Idag har vädret varierat, det har varit allt från snö till solsken. Kallt och blåsigt som fan dessutom. Låt er inte luras av solen på bilden, det var svinkallt att springa.

springa

Löpningen då? Det var helt okej. Det kändes inget i kroppen och det är huvudsaken. Jag sprang strax över fem kilometer, längre än vad jag egentligen hade planerat. Det blåste som sagt storm, så jag fick kämpa på rejält i motvinden för att överhuvudtaget komma framåt. Farten blev därefter, inga rekordtider direkt 🙂 Det hade jag inte förväntat mig heller. Det här var en kom-igång-efter-uppehåll-runda. Rekord kan jag springa någon annan gång, nu ville jag bara ta mig ut genom dörren igen.

Även om jag nu tränat två dagar på raken och det känts bra, vill jag inte förivra mig. Den här veckan är annars också knepig träningsmässigt och det är säkert bara bra. Det är mycket på och med jobbet. Jag ska jobba långa dagar den här veckan och på lördagen ska vi har vår julfest med jobbet. Och på söndagen kommer jag säkert vara *lite trött*. Jag tror det är bra för mig att inte kunna träna varje dag. Då skulle jag säkert göra det och snart vara tillbaka i noll träningsmotivation och att känna mig sliten. Hmmm…. Och så undra varför?!

Yoga time

2 svar

Jag försöker smyga igång träningen försiktigt igen och börjar lugnt med yoga. Det har varit mycket de senaste dagarna, men jag känner mig okej nu. Det har också varit en delorsak till min nedstämdhet och till min olust till träning. Nu börjar det i alla fall kännas som om jag är ute på andra sidan och som om det har vänt.

Idag fick det bli ett kort pass yoga. Inget avancerat, utan ett 20 minuters program med lugna rörelser. Yogan hjälper mig att hitta fokus, nu när jag har upptäckt youtube och alla dess yogavideon. Jag har lärt mig att korta program fungerar bäst för mig. Jag är inte där ännu att jag kan koncentrera mig i längre stunder än det. Dessutom är jag ju inte direkt bra på yoga. Vissa rörelser är svåra och jag är så stel så stel. Gör jag längre än 20 minuter blir det för tungt helt enkelt.

Ibland är det bra med ett längre pass förstås, ifall jag vill att det ska vara tungt. Det ville jag inte idag. Idag ville jag bara varva ner efter jobbet och ta det lugnt. Inte stressa, utan bara andas i ett lugnt och behagligt tempo. Inga svåra rörelser, inga komplicerade ställningar, utan nice and easy. Samtidigt ändå känna att jag gjort något, känna att jag tränat. Den här veckan har träningen verkligen lyst med sin frånvaro. Så här lite har jag inte tränat på evigheter, om jag inte varit sjuk och tvingats till ett längre uppehåll.

Idag var det första gången på hela veckan som jag hade lust att träna. Jag såg framemot det och det var kul medan jag gjorde det. Inte bara att njutningen kom efteråt, utan jag njöt medan. Yoga har ofta den effekten på mig. Det är relativt nytt för mig, och det finns alltid nya saker att lära sig. Nya program att upptäcka och nya rörelser att bemästra. En stor potential till förbättring och utveckling helt enkelt.

yoga

Inne i en svacka i min träning

2 svar

Min träning går upp och ner för tillfället. Jag trodde redan att jag var igång igen, men så kom bakslaget. Min träningsiver och lust är som bortblåst för tillfället. Jag är väl inte egentligen trött, men känner mig sliten. Lite låg och deppig, och har ingen lust att träna. Oftast brukar det hjälpa att träna, men tror inte att det gör det i det här fallet. Jag väljer att lyssna på kroppen och avstår från träningen. Istället väljer jag soffan, mys med kissor och att blogga om min icke-träning.

Det är en konstigt känsla för mig, att inte ha lust till träning. Oftast kan jag ha det efter lopp, det brukar vara en sån urladdning och prestation för kroppen. Då är det bara skönt att ta några vilodagar eller veckor. Nu känns det underligt eftersom jag var igång igen och plötsligt är all träningsiver bortblåst. Puts väck! Det kan förstås vara att vädret spelar in. Det har inte direkt varit fint löparväder de senaste dagarna. Igår kom dessutom den första snön. Ugh!

träning i snö

Oh well! Det finns inte mycket att göra åt saken. Jag litar ändå på att min motivation kommer tillbaka. Det har den gjort tidigare också när jag haft svackor.