Kategoriarkiv: Löpning

Jag har min plan

Ny vecka, ny månad och nya tag helt enkelt. Nu ska jag träna inför maraton och göra upp min plan. Jag känner mig frisk från förkylningen, men väljer ändå att ta det lugnare ännu den här veckan. Jag kommer att göra mina normala pass som jag gjorde innan resan och förkylningen, tre löppass, ett styrketräningspass och ett pass yoga. Intensiteten kommer att vara lägre och passen kortare, men träningstillfällena lika många. Nästa vecka kör jag sedan igång ”på riktigt”.

Det är nu tio veckor kvar till starten av Tallinn maraton. Jag har kollat på samma träningsprogram som jag följde ifjol när jag tränade inför maraton. Inte på tempot jag borde springa i för att nå mina tidsmål. ( Som jag inte skrivit om här, jag är inte redo för det ännu. ) Jag har mer kollat på hur långa långpassen borde vara tidsmässigt i det här skedet och för att få inspiration till intervaller. Ursprungligen hade jag inte tänkt följa ett träningsprogram, men jag tror att jag ändrat mig på den punkten. När träningen går sämre, blir även tilltron till min egen kunskap lägre. Plötsligt litar jag inte längre på mig själv och att det jag gör räcker. Då är det enklare att följa ett program som någon annan gjort och lita på det i stället.

Jag kommer kanske inte att följa träningsprogrammet till punkt och pricka, men det kommer att vara grunden till min plan. Nu är inte tiden att börja mixtra och träna på känsla. Nu ska det bara göras. Inte förstås om jag är sjuk eller verkligen, verkligen inte vill. Men nu är det slut på det är så soligt och fint väder, jag solar i stället ursäkter. Nej, springa först, sola sedan. Starten går ändå redan klockan nio på morgonen, det är bara att börja öva på morgonlöpning.

5 kilometer ren glädje

2 svar

Äntligen! Idag var första gången jag sprang sedan mina intervaller förra vecka fredagen. Det blev ett lugnt och försiktigt löppass på fem kilometer, men det var glädje från steg ett. Glädje över att kunna springa igen och att kroppen kändes bra. Eller kanske inte bra, men okej i alla fall. Nu känns det som om jag är tillbaka igen och att jag nästa vecka kan steppa upp träningen. Komma tillbaka till min satsning mot maraton och träna enligt en plan. Jag är inte säker på vad planen kommer att vara ännu, men kommer att träna strukturerat nu.

glädje

Under dagens löppass var jag fortfarande lite snorig, men inget som hindrade mig från att springa. Jag hoppas att det inte blir värre, utan att jag nästa vecka kan träna som jag vill. Jag vill verkligen få till träningen nu. Börja springa långpass och intervaller igen. Nästa vecka kommer antagligen att bli lite lugnare ännu. Jag kommer att springa långpass, men nöjer mig kanske med 15 kilometer. Vill inte dra ut för hårt trots att jag känner mig återhämtad från förkylningen. Nu vill jag främst göra passen och få en boost i självförtroendet. Veta att jag fortfarande kan springa långt och så kan jag öka längden sedan nästa vecka.

Det är konstigt hur mycket jag saknar löpningen när jag inte springer. Innan resan var jag inte direkt pepp på att springa, men nu när jag inte fått springa, vill jag inget annat. Dagens lilla korta pass var ren glädje och jag var hög på livet när jag kom hem. Älskade endorfiner som löpningen ger mig. Det är inte alls samma känsla jag får av styrketräning eller yoga. Det ger ju förstås andra saker, men dessa endorfiner alltså. Love!

Sammanfattning juni

4 svar

Träningen under juni kan beskrivas med ett enda ord, flopp. Maj var en bra månad och jag hade höga förhoppningar om att juni skulle fortsätta i samma takt. Det började så bra, men mot slutet blev det mest pannkaka. Redan innan resan gick träningen sämre än planerat. Det blev mindre träning, kortare pass och jag skippade pass. Under resan tränade jag egentligen mer än jag trodde att jag skulle göra, men det var korta morgonrundor på stranden. Efter resan blev jag förkyld och det bidrog också till en minskad träningsmängd. Här sitter jag nu. 64 kilometer löpning blev det i juni. Senaste långpasset den 10.6. Senaste långpasset över 20 kilometer var i maj. (!) Happ, maraton var det du skulle springa väl?!

träningen juni

Nu har jag börjat med träningen igen efter förkylningen. Igår blev det ett kombinerat styrketränings och yogapass. Nästan alla övningar med bara kroppsvikt, lugnt och försiktigt. Fokus på benen och höften. Stretcha ut, stärka upp. När jag kollar i träningsdagboken ser jag att yogan och styrketräningen har jag i alla fall gjort. Nästan varje vecka, åtminstone endera. Det får jag vara nöjd över.

Kroppen kändes okej efter förkylningen, det blev inte värre i alla fall. Imorgon har jag tänkt testa att springa igen. En kort runda för att se hur det känns. Egentligen borde jag springa min testrunda igen, för att se om tiden förbättrats. Jag tänker inte springa det imorgon i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att jag blivit snabbare. Jag har inte tränat för att göra en snabbare tid. Kanske jag springer samma runda nästa vecka för att få en ny utgångspunkt. För att se om jag blivit sämre…

Äsch! Juni nu glömmer jag dig och blickar framåt istället!

Så. Jäkla. Typiskt

Lämna ett svar

Jag hann knappt skriva att jag från och med nu skulle fokusera på maraton, innan jag blev sjuk. Typiskt. Jag sprang intervaller på fredagen och allting kändes bra då. Jag läser i mitt inlägg att jag skrev att kroppen inte riktigt var med på noterna, att jag fick kämpa. Jag tänkte inte så mycket på det då. Jag är väl alltid tvungen att kämpa på intervaller? Jag menar, det är ju intervaller. Pulsen var inte högre än normalt, den gick ner under vilan och vilopulsen var som den brukar när jag startade klockan. Jag trodde den sega känslan berodde på resan och att jag inte var återhämtad från den.

Men på lördagen kände jag direkt när jag vaknade. Förkylning på kommande. Så jäkla typiskt alltså. Jag har inte tid med en förkylning. Jag tycker inte att min träning gått alls bra under juni. Jag har hittills sprungit 64 kilometer i juni. Det är inte bara en känsla jag har. Jag har verkligen inte tränat bra inför maraton. Speciellt många fler kilometer lär det inte bli i juni heller, eftersom jag fortfarande snorar. Jag har känt mig pigg hela tiden, inte haft feber (det har jag aldrig, och har jag, så har jag 40 grader), inte ont i halsen mer, men detta snor. Det finns ingen stop. Jag väntar med träningen, förstås, men det kliar i kroppen. Både av tristess och av stressen inför maraton.

Det känns surt att inte kunna träna. Det känns också typiskt att bli sjuk, när jag vill komma igång igen. Jag skyller på flygplanet och på den torra luften där. Jag hoppas det går över fort och att jag kan träna innan veckan är över. Jag känner mig redan bättre, men väntar för säkerhets skull några dagar till. För vill inte, inte, inte bli sjuk fler gånger. När det här har lagt sig, då jäklar ska jag träna inför maraton.

10 frågor om löpning

Lämna ett svar

Jag ska skriva inlägg om Kroatien, jag lovar, men det är så många bilder att gå igenom. Istället blir det idag en lista, 10 frågor om löpning. Listan är lånad från Malin, men samma lista finns även hos Piggelina

1. Är du tillräckligt gammal för att ha sprungit med löparklocka? Alltså utan puls och gps. Bara tid. Stoppur typ!
Jag förstår inte frågan. Finns det såna klockor 🙂 Varför springer man med en sån?

2. Vad är det kortaste pass du byter om för?
3-4 kilometer kanske. Sen har det väl hänt att jag planerat att springa längre, men att löpningen inte alls fungerat och jag gett upp och kommit hem i stället. Då har det säkert blivit ännu kortare än tre kilometer.

3. Hur ofta gör du löpskolning?
Aldrig. Skämskudde där. Men jag har sprungit backintervaller, och det räknas väl nästan?

4. Vad är det läskigaste djur du mött under en löprunda?
Orm. Fast jag börjar nästan bli van med dem nu och blir inte lika rädd mer. Nästan.

5. Hur mycket dricker du på ett långpass?
På vintern, höst och vår, inget. På sommaren borde jag dricka mer, men orkar inte släpa med mig. Eller glömmer bort att ta med vätska. I mitt vätskebälte ryms det fyra små flaskor och vad kan de vara… 1 dl per flaska? Max 0,4 dl då.

10 frågor om löpning

6. Har du haft löparmage?
Löparmage är mitt mellannamn.

7. Vad är det konstigaste du haft på dig under ett löppass?
Ballerinakjol, tights, rosett i håret… Orsaken stavas möhippa.

8. Vilken är den konstigaste tidpunkt du gett dig ut att springa?
Jag tycker mina morgonlöprundor som börjat klockan sju är konstiga. Jag gillar att sova till klockan nio i alla fall, men på sommaren fungerar det bättre att stiga tidigt upp. ALDRIG att jag skulle göra det på vintern när det är beckmörkt och kallt ute.

9. Vilken matkombo som du provat har fungerat sämst för löpning?
Jag försöker undvika konstig mat i och med min tendens till löparmage. All ”stark” mat som kan ge sura uppstötningar är inte kul. Kaffe, tomatsås, tacos, rökt fisk… Eller att äta/dricka strax innan löpning så att jag känner mig uppblåst och att magen bara kluckar. Nej tack.

10. Har du någon gång sprungit med vänsterstrumpa på höger fot?
Inte vad jag vet. Däremot nog en vänsterstrumpa från ett par och en högerstrumpa från ett annat.

Glad midsommar!

Lämna ett svar

Det är visst midsommar nu… Det regnar och temperaturen är plus 10. Med andra ord är det precis som det brukar vara på midsommar. Eftersom vi ändå inte har några speciella planer och precis kom hem från resan, stör det mig inte nämnvärt. Jag hann dessutom springa dagens löptur innan det började regna. Igår var jag småstressad över mitt kommande maraton, men efter att jag idag fick till ett bra pass, känns det igen bättre.

glad midsommar

Jag har inte följt någon träningsplan inför detta maraton. Jag har haft en egen plan om att springa ett långpass, ett intervallpass och ett vanligt distanspass i veckan. Plus styrketräningen. Jag har blandat passen hejvilt och sprungit vad jag känt för. Ibland korta intervaller, ibland längre pass i snabbare tempo och ibland mysrundor. Eftersom jag känt mig stressad inför träningen, kollade jag idag på träningsplanen jag följde i fjol. Jag kollade vad jag borde träna och var jag borde befinna mig med 11 veckor kvar till maraton.

Jag blev genast lättad när jag såg träningsprogrammet. Inte över det faktum att det bara är 11 veckor kvar, men snarare över långpassens del. De är fortfarande bara mellan 90 och 120 minuter långa. Jag är inte ”efter” fast jag ibland känner så själv. Jag behöver inte vara uppe i längder på 30 kilometer i det här skedet. Det längsta långpasset ska springas med fyra veckor kvar till maraton. Idag sprang jag exakt det passet som var i träningsprogrammet. Intervaller för att kickstarta kroppen.

Jag värmde upp i tio minuter innan jag startade intervallerna. Upplägget var 3 minuter, 2 minuter och 1 minut. En minuts vila mellan varje intervall och tre varv totalt. Jag gillar intervaller där det hela tiden händer något och ändras. När jag inte kan hålla reda på intervallerna och räkna ner, utan bara fokusera på att springa. Ska jag springa fast 20 st 1 minuts intervaller (okej, 20 är kanske att ta i), så räknar jag neråt och tänker. 17 stycken kvar, hur ska jag orka med det?! Kroppen var inte riktigt med på noterna idag och jag fick kämpa. Mot slutet gick det redan bättre och på nedjoggen kändes benen piggare.

Jag har inte bestämt mig ännu ifall jag kommer att följa träningsprogrammet eller inte. Jag hade planerat att inte göra det först, men kanske jag gör det i alla fall. Då behöver jag inte fundera så mycket själv och stressa. Bara följa programmet och lita på det. Lita på att jag gör rätt och att det är good enough. Problemen med program är att det inte finns någon frihet i dem. Fast kanske just frihet är mitt problem. När jag har för mycket frihet, blir det bara pannkaka. För då skjuter jag upp saker och byter ut och skippar pass. Får klura vidare.

Glad midsommar!

Maratonfokus som gäller nu

2 svar

Jag tänker hela tiden, inte stressa, inte stressa. Det är långt kvar. Jag hinner träna massor ännu. Jag fick mejl från organisatören att de gett ut banprofilen och banan för i år. Då inser jag, att det visst inte är så långt kvar mer. Jag hinner inte alls träna massor. Jag får lägga på ett kol med träningen och komma in i maratonfokus. Springa mina planerade långpass, springa intervaller, öka på mängden och göra styrketräningen. Hålla mig till min maratonplan.

maratonfokus

Jag känner att jag lite har tappat av mitt maratonfokus. Träningen innan resan blev inte som jag tänkt mig. Jag kortade av pass och jag hoppade över pass. Jag sprang mitt senaste långpass i början på juni. Jag hade planerat att springa ett till långpass innan resan, men det blev inte av. Det blev inte någon löpning överhuvudtaget. Under resan sprang jag en del, men inte några längder man springer maraton på. Mest mysiga morgonrundor på stranden. Och ja, jag vet att det är bra att ta det lugnt ibland, njuta av semestern, vila och bladibla. Jag vet det. Ändå stressar jag. För min träning har inte gått som jag velat annars heller. Det går inte att springa maraton genom att först ta det lugnt och sedan ta det ännu lugnare.

För att mjukstarta träningen efter resan och komma tillbaka till maratonfokus blev det idag ett kombinerat styrketränings och rörlighetspass. Jag hade egentligen tänkt springa, men det ösregnar. Jag planerar att springa imorgon i stället. Regnar det då också, springer jag i alla fall. Nu är det slut på ursäkter och slut på slappandet. Imorgon tänker jag mig korta snabba intervaller för att kickstarta kroppen. På söndagen är planen långpass.

Nästa vecka återgår jag till jobbet igen och då blir träningen lättare att få till. Det fungerar bättre för mig när jag har rutiner och tider att förhålla mig till. När jag är ledig och har all tid i världen, skjuter jag bara upp saker.

Morgonlöpning på stranden

2 svar

Jag är fortfarande i Kroatien och dagarna rullar på. Träning har det inte blivit mycket av, men egentligen mer än jag trodde. Det har blivit en hel del morgonlöpning på stranden. Jag har sprungit fyra gånger. Utöver det har det blivit promenader och så har jag ”simmat”. Jag har mest plaskat i vattnet och guppat, inte direkt att jag simmat simmat.

morgonlöpning på stranden

Min löpturer på stranden följer samma mönster. Jag springer på strandpromenaden tills 2,5-3 kilometer ungefär och vänder om och springer exakt samma väg tillbaka. Totalt 5-6 kilometer. Ingen risk att tappa bort mig. Tydligen gör många andra männskor likadant, för jag möter alltid samma personer. Samma löpare varje morgon. Det här med att hälsa under löpturer, det gör man inte här 🙂

Stället vi bor på är litet och vi möter ofta samma personer. Vi ser dem på stranden, på restauranger, i butiken och jag är nära att hälsa på dem. Så kommer jag på att jag inte känner dem… Fast sen igen, vem blir inte glad om någon hälsar på en?!

Min löparkarriär

2 svar

Jag fick några frågor när jag efterlyste hjälp om tidsinställda inlägg medan jag är på resa. En del av dem handlade om min löparkarriär. Hur länge jag sprungit och om jag haft några skador. Det tänkte jag försöka svara på nu.

Min löparkarriär började för sex år sedan. Enda orsaken till att jag minns att jag började springa i april 2012, är för att jag använde runkeeper för att registrera mina rundor. Nu när jag tänker tillbaka känns det som om jag alltid har sprungit, men så har det verkligen inte varit. Jag var aldrig en sån som sprang i skolan. Jag sysslade med dans, redskapsgymnastik, jag red, innebandy… Men inte friidrott och att springa. Usch! Jag minns inte varför jag plötsligt bestämde mig för att börja springa, det bara blev så.

Jag kommer ihåg när vi bodde i Åbo och jag någon gång försökte springa där. Jag sprang i vintermössa, fleecetröja, jacka… Alla kläder jag ägde ungefär och jag svettades ihjäl. Jag tyckte inte om det och förstod inte varför någon ville springa. Vad jag inte heller förstod då var att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Det var inte förrän vi flyttade tillbaka till Pargas som jag försökte springa igen. Den här gången med mindre kläder på mig, eftersom det redan var april.

I början sprang jag samma runda om och om igen. Med sprang menar jag gå. Jag sprang och gick om vartannat tills jag plötsligt inte mera behövde gå. Plötsligt var jag en sån som sprang. Jag var fast och hade blivit en sån som springer på julafton, i regn, i snöslask… Sommaren 2013 deltog jag i mitt första lopp. 10 kilometer på Paavo Nurmi maraton i Åbo. Jag visste att jag skulle klara det, men hade ingen aning om tidsnivå. Dundrade in på 1:02:06 och var stoltast i världen.

Det loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte inte om att springa i skolan och att jag klarade av att springa ett 10 kilometers lopp var en seger för mig och för tonåriga Heidi som typ var sist när man skulle springa runt idrottsplan. Det är verkligen ett bevis att alla klarar av att börja springa. Kan jag, kan nog du också! Eftersom mitt första lopp var så roligt, har det blivit många fler lopp. Jag gillar att springa lopp, det är något speciellt med stämningen. Dessutom ger det mig motivation till att fortsätta träna och förbättra mig.

Jag har tack och lov aldrig varit allvarligt skadad under min löparkarriär. Jag minns när jag sprang en längre sträcka för första gången. Jag hade kanske som längst sprungit 10-12 kilometer och jag ökade till 16,5. Då hade jag ont i benen i flera dagar efteråt och jag insåg att jag ökat för mycket. En stor orsak till att jag inte varit allvarligt skadad är att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Har jag ont, vilar jag eller tränar annat. Stretchar, yogar, styrketränar… Jag tar medvetet lugnare veckor och vilar efter lopp. Visst har jag småbekymmer ibland, vänster höft, jag tänker på dig…

löparkarriär

Hur jag jobbat med tekniken? Ööh… Pass på det. Skämskudde. Jag jobbar inte med tekniken… Eller räknas backintervaller?

Träningen under en resa

6 svar

Jag har varit på en hel del resor de senaste åren. Vi brukar alltid i alla fall fara på en resa per år, oftast fler. Till resor räknar jag inte de gånger vi är till Tallinn eller till Stockholm, för det är vi så ofta. Nu på onsdagen är det dags för nästa resa. Jag brukar inte ta någon stress över träningen under en resa, men med ett maraton på kommande kan jag inte bara strunta i den heller. Jag packar alltid med träningskläder, men träningen kan bli lite ditåt.

Jag gissar att jag inte kommer att springa långpass. Jag kommer knappast att springa intervaller. Styrketräning, nja, vi får se vad det blir med den saken. Det kommer istället att bli mycket vardagsmotion. Promenader, simning, kanske vi spelar minigolf eller tennis. Jag hoppas kunna springa på morgonen innan det blir alltför varmt. Jag hoppas att jag inte tappar bort mig. Jag minns när vi var i Grekland för ett par år sedan. Jag sprang upp och ner längs med strandpromenaden som var kanske 500 meter. Men visst kan man få till ett långpass på det sättet också.

Eftersom jag vet (gissar) att det inte kommer att bli mycket träning under resan, vill jag träna innan. Jag vet med mig själv att det tar ett par dagar för mig att landa efter resan också, och att det inte kommer att bli mycket kvalitativ träning direkt efter. Ibland beror det på jetlag, ibland är jag bara allmänt trött och sliten. Och så ska det packas upp, tvättas, städas… Plötsligt har det gått tre veckor utan ett ordentligt långpass och jag känner maratonstressen komma.

Imorgon är planen att få till ett bra långpass. Jag vet att mycket är mentalt. Kroppen orkar mer än jag tror. Löpningen har känts lite motig den senaste tiden och jag vill få en boost för självkänslan. Jag vill springa ett bra pass innan resan, och inte behöva tänka på det sedan. Njuta av semester och inte stressa över utebliven träning. Njuta av lugna morgonjoggar på stranden och veta att det viktigaste passet inför maraton är gjort.

Brukar du träna när du är på en resa?

Och om du springer? HUR gör du för att inte tappa bort dig 🙂