Alla mina pass är inte tjohejsan. Ibland kommer det ett skräppass. Idag var ett sådant pass. Det var tungt från början till slut. Benen var tunga, andningen var inte med mig och känslan var blä. Det var som om inget fungerade och som om jag aldrig sprungit tidigare. Kanske satt gårdagens styrketräning fortfarande i kroppen och att jag egentligen borde ha vilat idag.

Jag tyckte att jag var pigg och kände mig på gång innan jag for ut. Direkt när jag började springa var jag inte pigg mer. Jag blev trött vid minsta lilla backe och allting kändes tungt. Jag fick kämpa för att ta mig framåt och motvinden gjorde inte saken bättre. Jag flåsade som en galning och pulsen var hög. Nu springer jag inte ännu enligt tänket lågpuls, men så här hög borde den inte vara på ett vanligt distanspass i normala fall heller. Eller distanspass och distanspass. Det blev strax över fyra kilometer idag innan jag tyckte att det fick räcka. Ingen idé att pusha hårt när allting känns tungt i löpningen.

Fast det konstiga är att nu när jag ska skriva om det blir jag konfunderad. Det har gått några timmar sedan jag sprang och nu undrar jag. Var det verkligen så jobbigt? Det är klart att det är jobbigt i stunden, och där och då kändes det som om jag aldrig vill springa mer. Nu har jag glömt bort det och är igen redo att springa. Jag sitter här och planerar morgondagens löppass… Tanken är långpass, men efter dagens dipp i löpningen får jag se vad det blir. Jag får gå enligt dagsform och känsla helt enkelt.

Idag firas det farsdag i Finland. Jag ville springa innan kalaset och stack ut redan efter tolv. Jag hade ingen större plan, bara att springa en helt vanlig runda. Gärna lite längre än bara runt kvarteret eftersom jag hade gott om tid på mig. Jag har blivit ivrig på att fota under mina rundor och jag hade kameran med även denna gång.

Vädret var inte det mest inspirerande för att lyckas ta bra bilder idag. Det regnade och var mest mulet och grått. Fotopauserna blev naturliga avbrott i min löpning och jag blev inte alls lika trött som jag skulle ha varit ifall jag sprungit hela vägen i ett kör. Det var inte mycket folk ute idag heller och jag kunde stanna och fota i lugn och ro. Jag skulle nästan ha kunnat springa mitt på vägen, mötte inte många bilar här nämligen.

Dagens löpning blev nästan nio kilometer, vilket jag är mycket nöjd över. Det är längre än jag trodde att det skulle bli och det längsta jag sprungit på ett tag. Totalt landade veckomängden löpning på 23 kilometer. Det finns fortfarande utrymme för ökning, men det viktigaste just nu är att jag får till mina pass. Träningsmotivation finns där och jag springer tre gånger i veckan igen, plus styrketräningen och yogan.

Nästa vecka ska jag igen försöka öka på mängden löpning. Inte i antalet pass, men i kilometer. Jag vill springa långpass igen, eller åtminstone över 10 kilometer. Även om jag är igång igen, känns det som om alla mina rundor ligger mellan 5 och 9 kilometer. Totalen blir inte så hög även om jag springer 3 gånger i veckan. Jag skulle gärna se att ett pass i veckan vore längre än de övriga. Att jag skulle få till mer variation i mina rundor. Inte att alla pass skulle vara en mysig jogg på 7 kilometer. Absolut inget fel i det och som sagt är jag glad att jag får till mina pass, men tja. Variation skadar inte heller.

Det är väldigt sällan jag springer med telefonen med mig. Främst för att jag tycker att den skumpar, är i vägen och på sommaren har jag ingenstans att lägga den i. Om jag inte tar med mitt vätskebälte förstås och frågar är om inte vätskebältet skumpar ännu mer. Nu har jag insett förtjusningen med att ha med telefonen. Kameran i den och möjligheten att stanna och ta fotopauser. Nu behöver jag inte ta selfien hemma på bakgården, jag kan fota längs med rundan. (Det blir nog proffsbloggare av mig ännu ska ni se 😉 Det tog mig ju bara två år att komma till den insikten.)

Idag slutade jag jobbet strax efter tre och solen sken. Jag hade planerat att springa direkt när jag kom hem från jobbet och tänkte att jag äntligen skulle få springa i dagsljus igen. Vad jag inte tänkte på att det blir mörkt efter fyra. Innan jag var hemma från jobbet, ombytt och klar för löpning, var klockan redan närmare fyra och skymning ute. Springa skulle jag oberoende om det var mörkt eller ej och jag tog telefonen med mig för att ha möjligheten till fotopauser. Det var inte mörkt ännu, så jag gissade att jag skulle hinna fota lite längs med vägen i alla fall.

Jag tassade iväg och hade planerat att stanna första gången vid hamnen. Dit hade jag räknat med att hinna springa till innan det var helmörkt ute. Där gissade jag också att det inte skulle vara folk en fredagseftermiddag/kväll och jag skulle kunna fota ifred. Efter några misslyckade försök där jag främst lyckades fota vägen och inte mig själv springandes, fick jag till sist några hyfsade bilder.

Jag började bli ivrig på det här att fota mig själv och kom hela tiden på fler ställen och platser jag kunde testa. Tyvärr var det alltför mörkt ute vid det här laget för att få till lyckade bilder, men jag har inspiration till fler gånger nu. Jag kommer nog att ha telefonen med mig på fler rundor framöver. Speciellt sedan om jag ska börja springa enligt pulsen igen. Då kommer jag antagligen att bli tvungen att gå mellan varven. Kanske det inte känns lika jobbigt mentalt om jag  tar fotopauser. Då är det mer som om det var meningen att jag skulle stanna. Inte att jag gjorde det av tvång för att pulsen var för hög…

En selfie måste jag ju bjuda på