Jag undrade här tidigare ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Jag såg att Löpar-Åsa har börjat igen och nu blev jag inspirerad. Det kommer att bli ett till försök. Snart. Jag måste förbereda mig mentalt först och göra upp nån form av plan.

Det är så jobbigt att springa enligt pulsen, för vi kan inte prata om att springa. Det går långsamt långsamt och det är otroligt frustrerande att hela tiden hålla koll på pulsen. Jag kommer aldrig in i nåt flow, utan får mest pausa och gå hela tiden för att pulsen inte ska skjuta i höjden. Jag springer några steg, går lite, springer lite och så håller det på hela rundan. Otroligt frustrerande och irriterande att känna att jag aldrig blir bättre. Kollar jag inte på klockan tror jag att jag springer bra med låg puls, tills jag kollar och inser att pulsen ligger på 165. Jahapp! Fail.

Min puls borde vara på 147, enligt metoden 180 minus ålder. Jag har tidigare justerat lite och sprungit enligt pulsen under 150. Sen har jag fuskat lite och låtit den gå upp till 153 innan jag är tvungen att gå för att få ner pulsen. Ner med pulsen under 150 igen och fortsätta springa. Ta exakt två löpsteg och pulsen igen över 150. Jag tänker alltid att den går snart ner, sakta ner tempot, men nej… Jag är igen tvungen att gå.

Här är problemet och det jag måste förbereda mig på. Att jag inte kan springa som jag vill, i den fart jag vill. Jag är inte riktigt där ännu mentalt. Jag är inte redo ännu att springa långsamt. Jag måste få springa lite intervaller eller ens fartlek och få ur det ur kroppen innan jag tar ett steg tillbaka med tempot. För det är ett steg tillbaka. Det känns i alla fall så.

Fast vem vet, kanske jag blev helt supervältränad när jag tränade inför mitt maraton i somras. Att jag inte alls är tvungen att ta lika många gåpauser? Att jag klarar att springa och hålla pulsen under 150?

Gårdagens benpass resulterade inte i så jobbig träningsvärk som jag trodde det skulle göra, jag bestämde mig därför för att springa idag. Visst benen var stela och det var inte det snabbaste passet i mannaminne, men jag sprang. All träning är bra träning eller hur var det nu igen? Trots stela ben var rundan riktigt bra. Andningen fungerade bra och pulsen var låg. Eller tja, låg-ish.

Jag har funderat på ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Åsa, hur går det? Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag vill ju bli snabbare och med lågpulsträning blir jag inte det. Inte till en början i alla fall. Då blir jag snarare långsammare och så blir jag frustrerad och struntar i det hela. Jag har gett det några försök tidigare, det mest seriösa var ungefär för ett år sedan vid den här tidpunkten.

Jag tyckte mig se en förbättring där efter 4 månader, eller kanske det var snarare sex månader. Sen kom jag av mig när vi åkte på resa och jag tränade inte alls typ. Efter resan inledde jag sedan min maratonträning och då följde jag i stället  det programmet och struntade i pulsen. Hela projektet rann ut i sanden just precis som jag började ana en liten förbättring. Jag är ändå nyfiken på ifall det hjälper, ifall jag får någon effekt av det. Samtidigt är jag kanske inte ännu mentalt förberedd på att börja ”springa” långsamt igen. Jag är inte snabb i dagsläget heller och att springa ännu långsammare känns tufft mentalt. Då pratar vi inte längre ens om att springa, utan det är gåpauser mest hela tiden för att hålla pulsen i styr.

Jag måste fundera vidare på saken. Jag har inga inplanerade lopp, så jag kan låta farten sjunka utan att det gör något för formen. Det är snarare mitt huvud som lider. Det är inte kul att känna sig långsammast i världen och tassa på i farter jag sprang i då när jag började springa. Man (en=jag) tycker ju att jag borde ha blivit snabbare under åren, inte ta flera steg bakåt…