Imorgon är det dags för långpass igen. Känns som om det var evigheter sedan jag senast sprang långpass. I verkligheten var det den 8.5. Då också i väldigt varma förhållanden. Jag har försökt förbereda mig inför morgondagen. Pizzan är äten, resorben drucken, jag har yogat, jag har laddat mentalt… Imorgon gäller det. Samtidigt vill jag inte ställa för höga krav på passet. Jag vill inte att det ska skapa onödig stress. Som om det är mitt livs pass.

Det är okej att gå. Det är okej om jag springer kortare än planerat. Jag ska inte stirra mig blind på tempot. Jag ska bara göra det och inte fundera så mycket. Huvudsaken är att jag springer och att jag känner att jag kan igen. Känna att benen orkar, att kroppen är med mig och att det finns mer att ge. Mina senaste pass har gått lite sådär. Jag har haft problem med magen igen och benen har inte varit på hugget. Vilket inte är så konstigt när jag beslutar mig för att springa intervaller tätt inpå styrketräning för benen. Smart där!

Imorgon hoppas jag att allt stämmer. Den här gången har jag i alla fall gjort mina förberedelser på ett bra sätt. Jag hoppas på lite svalare väder, inte gassande sol. Sedan efter att jag sprungit mitt långpass, får solen skina hur mycket den vill. Då är jag redan parkerad i solstolen, med en iskaffe i ena handen och chips i andra 🙂

Någonstans för länge sedan läste jag om en idé som bland annat ultralöpare (tror jag?) använder sig av när de springer långpass, eller längre lopp överlag. En tanke om att ha strukturerade inplanerade pauser, små minipauser. Nu har jag ingen koll på källan, eller om det ens stämmer, men tanken har funnits i mitt huvud länge. Idag var tiden inne att testa igen. Jag har sprungit på liknande sätt tidigare, men idag hade jag ett annat upplägg.

Jag visste att det skulle bli varmt och jobbigt att springa idag, men ville verkligen försöka få till mitt långpass. Det känns som det viktigaste passet och jag vill ”få det gjort” i början av veckan. Sen ifall något oförutsägbart händer senare i veckan, har jag i alla fall sprungit långpasset. Tidigare när jag sprungit med strukturerade pauser har jag gjort det enligt upplägget, spring 22-23 minuter och gåpaus på 2-3 minuter. Så att varje block blir 25 minuter totalt.

Idag anade jag att det skulle bli för lång tid att springa och valde i stället att springa i 9 minuter, gå i 1 minut. Det fungerade bättre med små minipauser än att springa längre och vila längre. Ifall jag vilar för länge, tycker jag att det är svårt att komma igång igen. Det blir för skönt att gå och jag tänker bara på hur mycket jag fortfarande måste springa innan jag får gå igen. Nio minuter orkar jag alltid springa. Nå okej, inte alltid, men det är i alla fall lättare mentalt. Bara tänka på nästa 9 minuters block.

Det var varmt att springa idag och solen gassade. En normal person med bättre planering hade ju haft vatten med sig på sin runda. Använt sin paus till att dricka av vattnet. Mot slutet av rundan blev mina pauser längre. Det var inte så mycket minipauser mer, utan snarare pauser på två-tre minuter. Jag var varm och svettig och dessutom hungrig. Förra gången jag sprang långpass lyckades jag bra med energiupptaget och det kom ingen dipp. Idag kraschade jag efter kanske 14 kilometer. Jag vet inte om det var värmen som gjorde det, eller om jag ätit för lite dagen innan. Jag hade med mig dextrosol igen och tog en efter 40 minuter. En till efter kanske ytterligare 30 minuter. Sen hade jag inte flera med mig. Jag och planering 🙂

Jag fick kämpa idag. Kroppen var trött och det var tungt att springa. Jag tycker ändå att det här var ett upplägg som fungerade bra. Jag hann återhämta mig under gåpausen och det var en kort tid att springa innan jag fick gå igen. Det var hela tiden något att se framemot. Nio till. Nio till. När jag kollade på klockan hemma visade det sig att jag hållit ungefär samma snittfart som under mitt förra långpass. Då sprang jag i princip hela passet. Nu gick jag betydligt mer och vissa kilometer mot slutet låg på 9:05 i fart. Jag har tydligen sprungit fortare då när jag väl sprang och det var det som jag tror var poängen med teorin. Som sagt, jag minns inte källan.

Positivt från passet är också att jag nu i efterhand känner mig hur fräsch som helst. Under passet var en annan historia, men det berodde nog mer på saltbrist och låg energinivå. Jag sprang totalt 20 kilometer idag, men nu på kvällen är benen pigga. Så pigga att jag har varit på en kvällspromenad. Jag minns då för länge sedan när jag sprang 16 kilometer för första gången. Jag kunde knappt gå på en vecka. Nu springer jag 20 och kan t.o.m gå på promenad samma kväll.

Står det långpass på schemat, ska det springas oberoende av väder. Det var inte direkt lockande att fara och springa när jag kollade ut genom fönstret. Det var regn, det var rusk, det var blåst… Inte precis mitt favoritväder för långpass, eller för löpning överhuvudtaget. Fast egentligen springer jag hellre i regn än i högsommarvärme, om jag måste välja. I värmen stänger min kropp fullständigt av, i regn går det ändå att springa. Jag tycker bara inte om att bli blöt och kall.

Jag hade planerat att springa 18 kilometer idag, men jag hade planerat min rutt fel. Jag trodde att den runda jag valt att springa skulle bli över 17 och så skulle jag bara springa en extra sväng runt kvarteret för att komma upp i 18. Det visade sig att rutten var kortare än jag kom i håg. Jag har sprungit delar av rutten många gånger tidigare, och vet att från punkt a är det ungefär fem kilometer hem. När jag var vid punkt a visade pulsklockan 11 kilometer. 11 plus 5 blir inte 18, det blir inte ens 17. För att komma upp i 18 kilometer skulle jag vara tvungen att springa väldigt många kringelikrokar runt kvarteret. Vid det laget var jag redan så blöt och kall att jag valde att nöja mig med 17.

Löpningen kändes bra idag, inga problem med löparmage. Benen orkade och pulsen var låg. Isch. Inte så att jag kollade på klockan hela tiden och medvetet höll pulsen nere, men det gick per automatik. Jag kunde hålla ett relativt jämnt tempo hela rundan och känslan var som jag vill att den ska vara på långpass. Som om jag kan springa i oändlighet. Däremot märkte jag att jag måste börja ta med mig energi på längre långpass. Det var nästan det som avgjorde att jag inte orkade springa den sista kilometern för att nå 18. Jag var hungrig. Eller inte hungrig så att magen knorrade, men energin tog slut i kroppen. Tydligen är min gräns för att springa utan energi 16 kilometer. Mitt längsta långpass hittills har varit just 16 och då har jag inte haft problem. Nu var det som om en kilometer till gjorde att jag tog totalt slut.

Tidigare lyssnade jag alltid på musik medan jag sprang. Då menar jag verkligen alltid. Det gick inte ett pass där jag inte lyssnade på musik. Alltid från spotify och oftast samma lista. Efter ett tag tröttnade jag på listan, och gjorde upp en ny. Så fortsatte det, tills jag en dag bara slutade. Kommer inte ihåg en specifik händelse som gjorde att jag slutade, men det hänger ihop med att jag ofta hade något problem. Antingen var det lurarna som skavde, eller inte hölls i öronen. Eller så hackade ljudet. Eller så hakade spotify upp sig. Eller slutade fungera. Eller något annat. Plus att jag på lopp ville ta in stämningen från publiken och de andra löparna. Då vill jag inte vara inne i min egna bubbla med musiken.

Nu för tiden springer jag aldrig med musik. Jag vande mig att springa utan och när jag väl testade någon gång tyckte jag att det var obekvämt. Hur hade jag kunnat springa med musik tidigare? Idag var tanken att jag skulle springa veckans långpass. Jag kände mig inte så där jättepepp här hemma och drog mig för att fara ut. Vet inte varför, för jag gillar långpass. Vädret var fint, energinivån hög, men ibland är det bara en sån dag. Jag visste att jag hade ett avsnitt av träningspodden som jag inte lyssnat på ännu. Jag gjorde en deal med mig själv. Jag springer hela avsnittet och känns det inte bra efter det, får jag sluta.

Avsnittet som jag lyssnade på var 1 timme och 24 minuter och det hade varit ett okej långpass. Jag ville fortsätta springa efter att avsnittet tog slut. Så kan det ofta vara. Fastän jag inte är pepp här hemma, lättar det när jag väl kommer ut och oftast blir det till ett bra pass i alla fall. När avsnittet var över, bytte jag till spotify och fortsatte några kilometer till. Jag hade förhoppningar om att springa upp mot 18 kilometer den här veckan, men det blev inte idag. Idag blev det 16 och det räknar jag som godkänt med tanke på hur jag kände mig innan passet.

Lyssnar du på musik/podd när du springer?

Det är långfredag idag och eftersom jag är ledig och har all tid i världen, finns det bara en sak som gäller. Långpass löpning. Jag såg på instagram att många hade haft samma tanke som jag. Kanske det är en tradition. Att långfredag betyder långpass. Vädret var det bästa möjliga för långpass idag. Eller för löpning eller utomhusvistelse överlag. Varmt, soligt, blå himmel, knappt någon blåst. Det hade knappast kunnat vara bättre. Dessutom börjar vägarna vara så gott som isfria nu. Äntligen! Men ännu vågar jag inte kalla det vår, för varje gång jag gör det kommer bakslaget.

Jag hade ingen specifik tanke bakom dagens pass. Jag var osäker på ifall jag skulle springa veckans långpass idag, eller först på söndagen. Jag är ledig över helgen och har tid på mig att springa senare också. Igår tränade jag veckans styrketräningspass och det brukar resultera i träningsvärk och tunga ben. Idag kändes benen pigga och jag bestämde mig för att göra veckans längre pass idag. Kroppen kändes pigg trots träningen igår och det vara bara att köra. Ett ben framför det andra så länge jag orkade. Eller typ i 15 kilometer. Någon måtta får det väl vara 🙂

Jag började nämligen känna av min trilskande vänstra höftmuskel. Samma vänstra höft som under Paavo Nurmi maraton förra sommaren gjorde så ont så ont mot slutet. Jag tycker att jag har gjort min styrketräning, jag har yogat och försökt stretcha ut den, men tydligen har det inte hjälpt. Eller, jo det har ju hjälpt, men nu var det där igen. Smärtan. Den kommer smygande när jag ökar på distansen. Jag måste verkligen passa upp nu och vara extra noga med styrkeövningar och stretch. Musslan och duvan är favoriterna. Plus att jag borde köpa nya skor. Jag borde faktiskt, inte bara vill ha.

Totalt blev det nästan femton kilometer löpning, med en okej känsla. Jag skriver okej, för smärta är aldrig bra och det drar ner betyget. Annars hade betyget blivit bra. Kroppen orkade springa och flåset var med mig, men jäkla höft. Inte börja bråka nu när vi närmar oss loppsäsongen och bästa löparmånaderna.

Jag har semester den här veckan och hade tänkt inleda veckan på bästa möjliga sätt. Med ett långpass löpning. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inte alla mina löppass är bra, ibland smyger det även in sämre pass. Som tur så har jag sprungit så länge att jag vet att ibland händer utan någon egentlig orsak. Plötsligt vänder det igen och allt känns bra i kroppen. Förra veckan var min vilovecka och jag hade inte sprungit sedan förra veckans måndag. En kan ju tycka att jag borde ha haft pigga ben idag, men nej.

Det var tunga ben idag och flåset var inte med mig. Det kändes som om jag aldrig kom i fas med andningen. Kroppen samarbetade inte alls idag och jag ville inte pressa den. Jag försöker att springa enligt känsla för tillfället och jag valde att lyssna på kroppen. Ett långpass skulle ha varit alltför påfrestande och inte lämnat en bra känsla efter sig. Istället blev det en betydligt kortare runda än planerat i lugnt tempo.

Jag har hela veckan på mig att få till mitt planerade långpass och jag kommer att göra nytt försök senare i veckan. Jag är inte orolig för formen, men idag var känslan inte bra. Inte alls en sådan känsla jag vill ha på mina långpass. Enkelt, lugnt och kravlöst. Idag skulle jag verkligen ha fått kämpa för att få till långpasset och jag ansåg att det inte var värt det. Det kommer fler dagar och fler möjligheter till att springa långt. Förhoppningsvis med en bättre känsla i kroppen.

Nu kommer jag att ha två lugnare träningsdagar och antagligen springa först på torsdagen. Jag har faktiskt annat program inplanerat under semestern än träning 🙂

Idag sprang jag mitt planerade långpass, men det satt hårt inne och jag fick kämpa idag. Alla pass går verkligen inte lätt och idag var ett sådant. Benen var hyfsat pigga och flåset var det inget fel på, men känslan var inte bra idag. Det var inte direkt att jag flög fram på lätta ben och med bra känsla i kroppen. Inte så att något kändes fel, men ibland kommer det helt enkelt pass som man bara måste ta sig igenom. Som bara är. Jag vet att det ibland kommer dagar som är jobbiga, men nästa pass går redan lite bättre.

Jag hade som plan att springa upp mot tolv kilometer idag. Trots att det var kämpigt att springa idag, klarade jag av min målsättning. Pannbenet var starkt idag och jag fortsatte att springa fastän det var tungt. Jag förhandlade hela tiden med mig själv. Kanske jag viker av här redan och springer hemåt istället? Att jag inte springer min planerade runda, utan avbryter den och springer långt imorgon istället. Jag visste ändå med mig själv att jag skulle ångra mig ifall jag avbröt och tänk om det är jobbigt imorgon också. Bäst att springa vidare i stället, för såå jobbigt är det väl ändå inte?!

Väl hemma var jag glad över att jag inte avbröt passet. Jag skrapade ihop nästan tolv kilometer, garmin stannade på 11,85. Klart godkänt tycker jag. Nu när jag tänker tillbaka på passet och ska skriva om det, känns det inte jobbigt mer. Jag börjar tvivla på min känsla. Var det faktiskt så jobbigt som jag kommer ihåg. Det kan det knappast ha varit, eftersom jag trots allt sprang nästan 12 kilometer. Då kan det väl inte ha varit jobbigt heller. Så klart är det jobbigt ibland, men inte hela passet? Det är konstigt hur snabbt man glömmer. Eller förtränger 🙂

Det som jag  väljer att ta med från passet är att jag nu igen springer långpass på såna längder där jag vill vara. De blir hela tiden lite längre. Jag orkar och kan för varje gång springa lite mer. Det känns som evigheter sedan jag sprang 12 kilometer, men trots en lite sämre dag, går det utan problem. Nästa veckar ökar jag på igen.

Som jag har längtat efter den här dagen. Dagen då jag äntligen kunde springa tvåsiffrigt igen. Jag vet ju att jag kan och att det egentligen inte är en stor skillnad mellan nio kilometer och tio kilometer. Mentalt känns det ändå som natt och dag. Det är som att det finns en spärr vid milen. Det är något magiskt med distansen. För mig känns det också som att långpassen börjar först vid tio kilometer. Allt under det är vanliga distanspass, men milen och uppåt är långpass. Kanske lite fånigt att tänka så, egentligen borde jag väl fokusera mer på tid och inte distans.

Idag har jag varit ledig hela dagen och har haft tid att springa långt. Jag skrev redan igår om att jag planerade att få till veckans långpass idag och det blev det också. Idag var vädret betydligt humanare för att springa. Knappt några minusgrader alls, utan riktigt bra väder för löpning. Lite solsken hade varit pricken över i:et, men man kan inte få allt heller. Strax före tolv tassade jag ut genom dörren, med planen att inte sluta förrän jag sprungit tio kilometer.

Det var trötta ben idag och jag tänkte några negativa tankar om att det kommer att bli en jobbig runda. Fast i.o.f.s tycker jag att det alltid känns jobbigt i början, innan jag blivit varm i kroppen och kommit igång ordentligt med löpningen. Efter ett tag lättade den jobbiga känslan och jag kunde springa på i hyfsad fart. Jag försöker att inte fokusera på varken fart eller puls eller något annat för den delen heller för tillfället. Tanken är bara att komma igång med löpningen, få det till en rutin och samla kilometrar. Det är ändå kul att märka att jag kan hålla bra fart fastän jag springer längre än normalt.

Hur långt blev det idag då? Tackar som frågar. Det blev hela 10,3 km och definitivt med mersmak. Visst det var tungt, det blev jobbigt mot slutet, men ändå. Milen! Wohoo! Det var inte igår jag sprang den distansen. Det var snarare… Öh… Så länge sedan att jag inte ens minns det. Oktober?