Jag hade tänkt springa en vanlig mysig runda runt kvarteret, enligt min veckoplan. Jag fick feeling för jag kände mig pigg i benen och stark, så jag beslöt mig för att springa en blandning mellan fartlek och teknikövningar. Jag gör i princip aldrig teknikövningar eller löpskolning. Det är såå tråkigt, plus att jag känner mig fånig när jag springer med höga knän, eller hälkickar, och försöker se ut som om jag vet vad jag sysslar med. Nu var det mörkt och nästan inga andra människor ute. Jag kunde skutta på bäst jag ville utan att någon såg mig.

Fartlek är något jag tycker om att springa då när jag inte är van vid intervaller, men ändå vill springa lite fortare. Det är inte strukturerade intervaller, utan mer som namnet säger, en lek med farten. Fort upp för backen, jogga till bänken, en rusch till nästa lyktstolpe, lugnare fram tills jag ska svänga där framme… Det kombinerat med min teknikträningen gjorde att dagens pass blev riktigt bra.

Jag är motiverad till löpningen igen och har fått till två bra pass den här veckan. Det längsta passet jag sprungit sedan mitt maraton och ett bra kvalitetspass idag med teknikövningar och fartökningar. Jag ska försöka göra teknikövningar oftare. Det tar ju ingen tid bort från passet, totalt var det kanske max tio minuter som jag gjorde löpskolning.

Mot slutet av rundan hade jag sån feeling i löpningen att jag beslöt att springa en kilometer snabbt. Jag vet, en hel kilometer 🙂 För en som mest sprungit mysrundor runt kvarteret hela hösten var den kilometern en lång en. Kul känsla i alla fall att kunna trycka på och att kroppen orkar. Självförtroendet fick en rejäl boost!

Tio kilometer är normalt sett inte en lång distans för mig. Det är snarare något jag kan springa i sömnen när jag är i bra form. Idag var det första gången på evigheters evigheter som jag sprang tio kilometer. Jag har inte sprungit milen sedan mitt maraton i september. Jag har inte ens försökt innan och jag hade säkert klarat av att springa distansen tidigare, men jag har valt att träna enligt lust och känsla.

Lusten och känslan till löpningen var som bortblåst efter mitt maraton, och det fanns inte på kartan att jag skulle springa långt. Då var jag bara glad om jag överhuvudtaget sprang. Nu har träningsivern kommit tillbaka. Jag har dessutom mitt decembermål att tänka på. Målet är alltså att springa 68,4 kilometer under december för att totalt ha sprungit 1100 kilometer i år.

Idag har jag varit ledig för det är Finlands självständighetsdag. Vädret var utmärkt för löpning. Finland visade sig verkligen från sin bästa sida. Strålande sol, några minusgrader och knappt någon blåst. Jag hade en förhoppning om att springa tio kilometer idag, men jag hade inte planerat ut någon speciellt rutt. Jag skulle springa på och beroende på hur kroppen kändes, bestämma mig efterhand.

Kroppen kändes bra och jag hade pigga ben. Vid kanske sex kilometer bestämde jag mig för att satsa på att springa längre och springa tills jag nådde tio kilometer. Det blev några kringelikrokar mot slutet för att komma upp i distans, men det gjorde inget. Kroppen var inte trött, trots att det var en längre distans än jag sprungit på länge.

Det känns såå skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Att kroppen orkar och att det inte gör ont någonstans. Det här är en bra grund och nu kan jag öka på distansen när jag känner mig redo. För tillfället är jag nöjd med det här, men det gör mycket mentalt att veta att jag kan.

Jag är inne i ett bra flyt i träningen just nu. Jag har kommit in i rutinen att springa igen och löpningen ger mig energi. Jag känner mig konstigt nog piggare efter att jag sprungit. Även om jag var trött och kanske inte speciellt sugen innan passet, är det som om någonting händer medan jag springer. Jag är gladare, piggare och har mer energi efter ett löppass. Inte alltid förstås, tuffa intervallpass och långa långpass sliter, men just nu består min löpning av lugna mysrundor. Jag har inte någon tanke på distans, tempo eller tid. Jag har inte ens bestämt hur många gånger i veckan jag ”ska” springa. Jag tar det som det kommer och njuter av att kunna springa igen. Efter maraton och förkylningen som följde var jag inne i en svacka. Nu är det som om det vänt och som om formen pekar uppåt.

Dagens löptur sprangs i solsken, men i väldigt kall blåst. Ett pannband hade suttit fint, även om jag inte direkt frös. Malin skrev ett inlägg på sin blogg häromdagen, om hur hon klär sig vid höstlöpning. Många bra tips där och jag tror jag ska skriva ett liknande inlägg själv. Det positiva med att småfrysa på en löptur är att jag sprang fortare idag. Hade jag stannat och gått, hade jag säkert börjat frysa. Nu var det bara att springa hela vägen 🙂

Löpningen kändes bra, även om farten var högre och distansen också blev lite längre än mina sex kilometers rundor. Inte mycket längre (8 km), men det var det näst längsta jag sprungit sedan maraton. Förra gången jag försökte mig på ett längre pass protesterade kroppen med hög puls och trötta ben. Nu var känslan en helt annan och jag hade kunnat fortsätta springa ännu längre. Det bådar gott för kommande löppass och kanske jag snart ska strukturera upp träningen mer. Fast just nu är det skönt att gå på känsla och lust.

Min träningsiver och motivation går upp och ner för tillfället. Det beror mycket på dagsform och hur träningen känns. Främst hur löpningen känns. När det går bra, är motivationen högre och när det går sämre, blir också motivationen lägre. Just nu pekar det uppåt igen. Jag har inte sprungit sedan söndagen då löpningen inte kändes bra. Då var pulsen hög från början, benen tunga och inget stämde. Kanske hade jag gått ut för hårt. Tränat för mycket, för snabbt. Idag hade jag bestämt mig för att springa igen. Ett good old fashioned fredagsfys före fredagsmys. Plus att jag var ledig, vädret strålande, så vem vill nu inte springa då?

Jag har förvånansvärt lite träningsvärk i benen efter gårdagens styrketräning. Jag var orolig för att det skulle påverka min löpning. Jag var också lite orolig över att känslan skulle vara lika dålig som förra söndagen. Att jag skulle känna mig tung och sliten i kroppen. Att pulsen skulle vara hög och att det skulle kännas som ett enda kämpande. Jag vill ju att löpningen ska kännas lätt. Just nu tränar jag inte för något mål. Jag går på känsla, springer och tränar vad jag vill. Ingen tanke på tid, fart, distans… Nu ska jag inte behöva kämpa. Det kan jag göra sen när jag ska springa intervaller.

Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Jag flög fram. Benen var lätta, andningen funkade, stegen stämde och det var en helt annan känsla än på söndagen. Så här vill jag att varje pass ska kännas. Vid varje kilometer blev jag mer och mer förvånad. Hur fort springer jag egentligen? Jag vet att jag just skrev att jag springer på känsla, men det är klart att det kul när det går fort i alla fall. Att det dessutom kändes väldigt enkelt och bra i kroppen, gör det bara roligare. Mera liknande pass tack!

Äntligen löpning! Det var löparglädje från steg ett. Det pirrade i kroppen och jag sprang med ett stort leende på läpparna. Jag har saknat att springa. Om jag igår skrev om hur jag saknat yogan, är det nog inget mot vad jag saknat löpningen. Det är nummer ett. Kroppen visste precis vad den skulle göra, den har inte glömt bort hur man springer. Benen tassade på och kändes lätta. Inga skavanker efter maraton. Kroppen kändes återhämtad både från maraton och från förkylningen.

Dagens löptur var en  testrunda. Jag ville bara springa. Ingen plan om varken tid, distans eller tempo. Bara att äntligen få springa igen och känna glädjen. Sak samma om det blev en kort runda och att jag var tvungen att gå mellan varven. Huvudsaken var att jag fick springa igen. Jag var först orolig över hur det skulle gå eller kännas. Skulle jag kunna springa? Skulle det vara flåsigt? Skulle jag orka något? Jag orkade mer än jag trodde och jag sprang hela rundan. Visst var det lite flåsigt, men inte så farligt egentligen. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas värre.

Nu är jag ivrig på att springa igen. Jag vill bara ha mer mer mer. Jag ska vara förnuftig och inte bli för ivrig. För det är mycket annat jag också vill. Som att träna styrka till exempel. Jag tror faktiskt att jag inte ska springa fler gånger den här veckan. Jag vill längta till löpningen lite. Nu fick jag bekräftat att jag fortfarande kan och att kroppen svarar. Jag har inte tappat det. Löpningen kommer alltid att finnas där. Jag har konditionen kvar, formen finns där och framförallt glädjen. Jag kan träna annat om jag vill och ändå springa när jag känner för det. Kroppen kommer nog att fatta vad den ska göra.