Räknas det som finväderslöpning om det inte regnar? Tanken är att jag ska satsa mer på styrketräning nu på hösten och vintern och springa när det är fint väder. Men när det är grått och disigt och regn varje dag, då får jag tumma på reglerna. Kalla det för finväderslöpning när det inte regnar, utan bara är dystert.

Löpningen kändes förvånansvärt bra idag med tanke på att jag gjorde ett tungt styrkepass igår. Jag hade pigga ben och blev förvånad över hur snabbt jag sprang. Tydligen har jag hyfsat bra löparform även om jag inte satsar på det just nu. Eller så har styrketräningen haft effekt och jag har blivit en bättre löpare.

Det är det som är målet med styrketräningen. Att jag ska bli bättre, snabbare, uthålligare som löpare. Att kroppen ska hålla för en ökad belastning. Jag vill ju springa länge ännu, jag har inga planer på att sluta. Jag drömmer om fler maraton, snabbare tider, nya roliga lopp, och då krävs det att kroppen håller.

Just nu tycker jag att mitt upplägg fungerar bra. Jag trivs med styrketräningen och tycker att det är roligt. Jag tycker nog egentligen om det, men på sommaren ”glömmer” jag bort det när det är roligare att springa. Nu i novembermörkret är det inte lika kul med löpning. Som tur är det åtminstone inte kallt och halt ännu, men det är det väl snart. Jag ser inte alls framemot att springa i Icebugsen igen. Det är mycket roligare att springa i vanliga skor. Jag ska njuta av det så länge jag kan. Ruskigt väder eller inte.

Jag har skrivit om det tidigare, om hur löpning är min terapi. Hur jag alltid tänker bättre efter ett löppass, hur jag sover bättre och kanske framförallt hur jag mår bättre. Löpningen får mig att må bra. Känslan under ett tufft intervallpass är kanske inte den bästa, känslan efteråt däremot. Då mår man.

Idag blev det än en gång bevisat. Full sol, blå himmel, härligt höstväder och löpning. Hur kan man inte må bra då? Före passet, under passet, efter passet. Hög på livet och endorfiner. Tänk att ett löppass på knappa fem kilometer har den effekten.

Just nu njuter jag verkligen av mina små löprundor. Jag har inget mål med löpningen, jag vill bara springa för att det är kul. Springa när det är fint väder, utan stress. Mysrundor runt kvarteret med en podd eller musik i öronen. Ingen skillnad på tempo eller sträcka. Ut i solen och njutspringa. Just nu ska fokus vara på styrketräningen. Där kan jag pressa mig mer och kanske ha ett annat mål än själva utförandet.

Att träna inför ett maraton tar ändå ganska mycket energi. Passen måste göras, långpassen ska springas och då hade jag inte tid för annan träning. Ett långpass kunde ju lätt ta över två timmar och krävde mer planering. Därför tycker jag att det just nu är ganska skönt med lugnare, kortare pass. Utan press och bara njuta. Som är mer för humöret än att prestera och förbättra mig. Samtidigt känner jag ändå mig själv, och tids nog kommer jag säkert att vilja ha ett mål med löpträningen också, men just nu springer jag för att må bra.

Nu springer jag igen och som jag har saknat löpningen. Första löppasset sedan maraton är gjort och oj vad skönt det var. Kort, lugnt, försiktigt och med en riktigt bra känsla i kroppen. Som om jag hade kunnat springa längre, mer, fortare, men jag var förnuftig och tog det lugnt. Jag vill ändå inte gå ut för hårt, för tidigt.

Lite över fem kilometer blev gårdagens saldo. Blandat med gång och fotopauser. Det kändes som en lagom start. Jag hade pigga ben, även om jag fortfarande har träningsvärk efter styrkepasset. Nästan tre veckors vila från löpningen har säkert bara varit bra för mig. Nu fanns det en massa tryck i benen igen. Det var nästan svårt att hålla tillbaka. Att faktiskt vara förnuftig och inte pinna på.

Idag har det blivit en promenad och vad det blir imorgon vet jag inte. Kanske löpning, kanske promenad eller kanske bara vila. Jag har ändå tränat tre gånger den här veckan och planen är ännu att ta det lugnt. Även om det känns bra i kroppen, är maraton en stor påfrestning. Det känns kul att jag springer igen, men samtidigt vill jag kunna springa i fortsättningen också. Hellre lite extra vila nu, frivilligt, än att vara tvungen att vila på grund av skada. För att jag gick ut för hårt.

Men som jag har saknat löpningen alltså. Maraton var jobbigt, jag hade det tungt då, för det var inte min dag helt enkelt. Men sen när det väl stämmer är nog löpningen min favoritträningsform. Speciellt nu på hösten när det är så fina färger i naturen. Då vill jag inget annat än springa. Sen när det är regn och rusk, stormbyar, snöslask, då är det inte lika kul…