I min iver igår över mina sprungna 60 kilometer under november, glömde jag bort vad inlägget skulle handla om. Vad jag egentligen skulle blogga om. Om hur jag sprang på spånbanan för första gången sedan maj. Om hur jag glömt bort hur tungt det är att springa där. Så nytt försök idag. Om min löprunda på spånbanan alltså, det jag egentligen skulle blogga om igår.

När jag tränade inför maraton år 2018 sprang jag många pass på spånbanan. Långpass på söndag morgon var standard. Varv på varv, runt runt runt. Jag kunde lätt (eller nåja lätt och lätt) springa över 20 kilometer där. Visst, det var tungt ibland, det var mentalt jobbigt, men det gick ändå. Ett varv är 2-3 kilometer, lite beroende på hur jag springer. Så om jag sprang över 20 kilometer, sprang jag säkert 10 varv. Igår sprang jag två.
Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa där. Hur kuperad den är. Hur benen får mjölksyra, hur pulsen blir hög, andningen flåsig och jag vill inget annat än gå. Igår var det dessutom lerigt. Ibland var jag tvungen att gå runt pölarna, ibland råkade jag stiga rakt i, men mest var det tungt att springa. Hur har jag kunnat springa 10 plus varv?
Orsaken till varför jag igår valde att springa på spånbanan var för att jag var ute efter en specifik sträcka. Jag ville springa 8,4 kilometer för att nå upp till 60 kilometer under november. Spånbanan är bra vid såna tillfällen. Bara springa några varv tills önskad sträcka är nådd. Igår sprang jag två varv på spånbanan. Då hade jag sprungit nästan fem kilometer. Jag hade säkert kunna springa de resterande kilometerna där också, men det var väldigt lerigt. Jag valde att vika av och springa resten på asfalt.

När jag kom ut på platt, asfalterad väg kändes löpningen mycket lättare igen. Det är något speciellt med spånbanan. Det är mycket tyngre att springa där. Kuperat, annorlunda underlag, jag är tvungen att se var jag sätter fötterna. På platt asfalt kunde jag trycka på mer och löpningen kändes bra.
Jag hade inga problem med distansen 8,4 kilometer. Kroppen orkade bra, fastän det var det längsta passet sedan början av oktober. Kroppen orkade så bra att jag funderar på en liten decemberutmaning. För att avsluta året på topp löparmässigt. Jag ska klura vidare på det en stund ännu, innan jag berättar vad det går ut på.
1












