Det känns som om förkylningen släppt och att jag är på gång igen. Jag behöver inte ta det lugnt med träningen mer, utan jag kan träna som jag vill. Våga trycka på, öka tempot och intensiteten. På söndagen sprang jag för första gången sedan efter förkylningen. Då blev det ett lugnt pass för att testa kroppen. Fem kilometer för att mjukstarta. Efter det har jag yogat och tränat core, men inte sprungit. Nu kände jag att det var dags att springa igen. Den här gången ett vanligt distanspass.

Jag ville springa upp mot åtta kilometer. Komma upp i lite högre mängd än en vanlig mysrunda på fem kilometer, men samtidigt inte pressa kroppen för hårt för tidigt. Åtta kilometer kändes lagom. Inte för kort, inte för långt. Benen var pigga och flåset var okej. Lite högre puls än vad jag skulle vilja ha på distansrundor, men det struntar jag i just nu. Jag är ändå inte orolig över pulsen, eftersom den gick ner när jag saktade ner farten eller pausade.

Jag sprang hela rundan idag, minus små pauser vid övergångsställen. Ibland efter en förkylning brukar det kännas såå segt de första rundorna och jag är tvungen att gå lite, springa lite, gå lite. Nu är jag förvånad över hur bra jag orkade och hur pigg jag kände mig. Det kändes nästan som om jag inte haft en paus alls. Vilket jag bara tackar för och tar emot. Det är precis den känslan jag vill ha nu. Jag hoppas att den goda känslan håller i sig. Jag behöver en knuff och en boost för självförtroendet. Veta att jag kan fixa ett maraton.

Idag blev det 7,5 kilometer löpning. En bra känsla genom hela passet och med en känsla att jag hade kunnat fortsätta längre. Imorgon blir det en vilodag och att ladda upp inför fredagens långpass. Då hoppas jag att känslan är lika bra som den var idag. Jag vill och behöver verkligen få till ett bra långpass nu. Om inte annat så för självförtroendets skull.

Äntligen! Idag var första gången jag sprang sedan mina intervaller förra vecka fredagen. Det blev ett lugnt och försiktigt löppass på fem kilometer, men det var glädje från steg ett. Glädje över att kunna springa igen och att kroppen kändes bra. Eller kanske inte bra, men okej i alla fall. Nu känns det som om jag är tillbaka igen och att jag nästa vecka kan steppa upp träningen. Komma tillbaka till min satsning mot maraton och träna enligt en plan. Jag är inte säker på vad planen kommer att vara ännu, men kommer att träna strukturerat nu.

Under dagens löppass var jag fortfarande lite snorig, men inget som hindrade mig från att springa. Jag hoppas att det inte blir värre, utan att jag nästa vecka kan träna som jag vill. Jag vill verkligen få till träningen nu. Börja springa långpass och intervaller igen. Nästa vecka kommer antagligen att bli lite lugnare ännu. Jag kommer att springa långpass, men nöjer mig kanske med 15 kilometer. Vill inte dra ut för hårt trots att jag känner mig återhämtad från förkylningen. Nu vill jag främst göra passen och få en boost i självförtroendet. Veta att jag fortfarande kan springa långt och så kan jag öka längden sedan nästa vecka.

Det är konstigt hur mycket jag saknar löpningen när jag inte springer. Innan resan var jag inte direkt pepp på att springa, men nu när jag inte fått springa, vill jag inget annat. Dagens lilla korta pass var ren glädje och jag var hög på livet när jag kom hem. Älskade endorfiner som löpningen ger mig. Det är inte alls samma känsla jag får av styrketräning eller yoga. Det ger ju förstås andra saker, men dessa endorfiner alltså. Love!