Jag ska skriva mer inlägg om Kroatien ännu, det tar bara så länge att gå igenom alla bilder. På något sätt tror jag alltid att det kommer att gå snabbt. En halvtimme eller så och därefter borde det vara klart. Öh, nej! Jag har i princip valt ut bilderna, nu gäller det bara att formulera texten ännu. Under tiden kan ni läsa mina gamla inlägg och beundra solnedgången. Ikväll hejar vi på Kroatien i fotboll, visst?!
Jag är snabb, stark, snygg. De orden upprepade jag för mig själv hela tiden under dagens löppass. Det hjälpte för att motivera mig till att fortsätta springa. Särskilt snygg kände jag mig inte, rödmosig i ansiktet och svetten rinnandes. Snabb var jag väl inte heller, jag flåsade och frustade och pustade. Stark däremot, det var jag! Pannbenet var starkt idag och jag sprang mitt planerade långpass, trots känningar av löparmage halvvägs in i passet. Jag vände inte om, eller tog den kortare rutten, utan jag sprang mina tänkta 15 kilometer.
Det var inte direkt igår jag sprang långpass senast. Jag var nervös innan passet och orolig över hur jag skulle orka. Skulle hela passet bli pannkaka och jag skulle få ge upp mina drömmar om maraton i höst? Eller skulle passet gå bra och stärka mitt självförtroende om att maraton inte alls är omöjligt? Det blev det senare alternativet och nu känns ett maraton närmare igen. Kan jag bara träna på bra fram tills dess, ska det nog gå vägen.
Dagens löptur blev 14,5 kilometer och på det springs det inga maraton ännu. Idag fanns ändå känslan att jag hade kunnat fortsätta. Benen orkade och flåset var okej, det var ingen fara på taket. Idag var det snarare magen som krånglade, tidspress och att jag faktiskt hade planerat att mjukstarta efter förkylningen. Jag skulle inte ens springa längre än 15 kilometer. Det är en skön känsla att ha, att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu kan jag bygga vidare och öka längden.
Förra veckan berättade jag om att jag köpt nya träningskläder. Jag skulle köpa vanliga kläder, men kom hem med en träningströja och örhängen. Samtidigt skrev jag om att jag hittat kul grejer på sportamore, men inte klickat hem det ännu. På onsdagen beställde jag och idag kom paketet. Jag skulle egentligen bara köpa en ny sportbh, men råkade visst köpa lite annat också. Oopsie…
Till mitt försvar så var allt på rea, och jag behöver allt. För jag behöver faktiskt en ny löparjacka, jag har bara åtta stycken. Och det är helt legitimerat att köpa nya tights, när jag har 22 par i garderoben sedan tidigare. Visst 😉 Jag är väldigt nöjd över mina köp, så fint allting och jag tror nog att jag får användning för dem. Det blev ett par vintertights (behöver, inte nu, men senare). En vinterlöparjacka (se ovanstående kommentar). En sportbh (behöver verkligen) och ett par knälånga tights (okej, de kanske jag inte behöver). Och ett par calf sleeves (lite si och så om jag behöver dem heller).
Alltid kul med nya kläder och jag är speciellt nöjd över jackan. Jag tror att det är från förra årets kollektion, därför var den mycket billigare nu. Fin färg och kommer att bli bra i höstmörkret. Reflexerna fungerar både på jackan och på byxorna. Bra att veta.
0
Det känns som om förkylningen släppt och att jag är på gång igen. Jag behöver inte ta det lugnt med träningen mer, utan jag kan träna som jag vill. Våga trycka på, öka tempot och intensiteten. På söndagen sprang jag för första gången sedan efter förkylningen. Då blev det ett lugnt pass för att testa kroppen. Fem kilometer för att mjukstarta. Efter det har jag yogat och tränat core, men inte sprungit. Nu kände jag att det var dags att springa igen. Den här gången ett vanligt distanspass.
Jag ville springa upp mot åtta kilometer. Komma upp i lite högre mängd än en vanlig mysrunda på fem kilometer, men samtidigt inte pressa kroppen för hårt för tidigt. Åtta kilometer kändes lagom. Inte för kort, inte för långt. Benen var pigga och flåset var okej. Lite högre puls än vad jag skulle vilja ha på distansrundor, men det struntar jag i just nu. Jag är ändå inte orolig över pulsen, eftersom den gick ner när jag saktade ner farten eller pausade.
Jag sprang hela rundan idag, minus små pauser vid övergångsställen. Ibland efter en förkylning brukar det kännas såå segt de första rundorna och jag är tvungen att gå lite, springa lite, gå lite. Nu är jag förvånad över hur bra jag orkade och hur pigg jag kände mig. Det kändes nästan som om jag inte haft en paus alls. Vilket jag bara tackar för och tar emot. Det är precis den känslan jag vill ha nu. Jag hoppas att den goda känslan håller i sig. Jag behöver en knuff och en boost för självförtroendet. Veta att jag kan fixa ett maraton.
Idag blev det 7,5 kilometer löpning. En bra känsla genom hela passet och med en känsla att jag hade kunnat fortsätta längre. Imorgon blir det en vilodag och att ladda upp inför fredagens långpass. Då hoppas jag att känslan är lika bra som den var idag. Jag vill och behöver verkligen få till ett bra långpass nu. Om inte annat så för självförtroendets skull.
1Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. Jag måste träna styrka. Ibland blir jag ivrig och tänker att jag vill bli stark och göra upp ett styrketräningsprogram åt mig. För det mesta dock är min styrketräning bara ett komplement till min löpning. Ett sätt att stärka upp svaga muskler och för att hålla med skadefri. Jag brukar fokusera på benen, men tränar inte alls så mycket bål (core) som jag borde. Lite hjälp får jag från yogan, men inte tillräckligt. Nu ska jag skärpa mig. Dagens plan, core synergistics.
Core synergistics heter ett av passen i min P90X dvd-box. Oftast brukar jag göra passet legs and back från boxen, ibland plyometrics och någon gång yogan. Core synergistics låter fancy, men beskrivs enklast som att många muskelgrupper arbetar samtidigt, med fokus på bålen. Det är inte tungt som i att jag använder tunga vikter, det är knappt med vikter alls, det är tungt på andra sätt. Kanske för att jag inte tränar bålen och är svag där…
Passet består mest av olika plankövningar och olika typer av armhävningar. Vanlig planka på händerna, så ner till armbågarna, upp på händerna igen… Sidoplanka med höftlyft. Smala armhävningar. Utfall med bicepscurl. Boat pose, (båten på svenska?) Senast jag gjorde passet, gick det så där. Vissa övningar klarade jag knappt av alls. Jag har velat testa samma upplägg igen för att se om yogan gjort mig starkare. Många av övningarna är liknande i både yogan och i detta program, men kanske med olika fokus. I yogan är övningarna/rörelserna mer som en del av ett flow, medan här tar man en övning och fokuserar på den i en minut i ett pulshöjande tempo. Och därefter nästa övning. Förstår ni skillnaden?
Jag tyckte i alla fall att yogan hjälpt mig. Det gick mycket bättre den här gången. Vissa övningar, hmm, fortfarande värdelöst dålig på, som t.ex smala armhävningar… Medan andra övningar gick riktigt bra. Klart godkänt och kul att märka att yogan gjort skillnad.
1Ny vecka, ny månad och nya tag helt enkelt. Nu ska jag träna inför maraton och göra upp min plan. Jag känner mig frisk från förkylningen, men väljer ändå att ta det lugnare ännu den här veckan. Jag kommer att göra mina normala pass som jag gjorde innan resan och förkylningen, tre löppass, ett styrketräningspass och ett pass yoga. Intensiteten kommer att vara lägre och passen kortare, men träningstillfällena lika många. Nästa vecka kör jag sedan igång ”på riktigt”.
Det är nu tio veckor kvar till starten av Tallinn maraton. Jag har kollat på samma träningsprogram som jag följde ifjol när jag tränade inför maraton. Inte på tempot jag borde springa i för att nå mina tidsmål. ( Som jag inte skrivit om här, jag är inte redo för det ännu. ) Jag har mer kollat på hur långa långpassen borde vara tidsmässigt i det här skedet och för att få inspiration till intervaller. Ursprungligen hade jag inte tänkt följa ett träningsprogram, men jag tror att jag ändrat mig på den punkten. När träningen går sämre, blir även tilltron till min egen kunskap lägre. Plötsligt litar jag inte längre på mig själv och att det jag gör räcker. Då är det enklare att följa ett program som någon annan gjort och lita på det i stället.
Jag kommer kanske inte att följa träningsprogrammet till punkt och pricka, men det kommer att vara grunden till min plan. Nu är inte tiden att börja mixtra och träna på känsla. Nu ska det bara göras. Inte förstås om jag är sjuk eller verkligen, verkligen inte vill. Men nu är det slut på det är så soligt och fint väder, jag solar i stället ursäkter. Nej, springa först, sola sedan. Starten går ändå redan klockan nio på morgonen, det är bara att börja öva på morgonlöpning.
0
Äntligen! Idag var första gången jag sprang sedan mina intervaller förra vecka fredagen. Det blev ett lugnt och försiktigt löppass på fem kilometer, men det var glädje från steg ett. Glädje över att kunna springa igen och att kroppen kändes bra. Eller kanske inte bra, men okej i alla fall. Nu känns det som om jag är tillbaka igen och att jag nästa vecka kan steppa upp träningen. Komma tillbaka till min satsning mot maraton och träna enligt en plan. Jag är inte säker på vad planen kommer att vara ännu, men kommer att träna strukturerat nu.
Under dagens löppass var jag fortfarande lite snorig, men inget som hindrade mig från att springa. Jag hoppas att det inte blir värre, utan att jag nästa vecka kan träna som jag vill. Jag vill verkligen få till träningen nu. Börja springa långpass och intervaller igen. Nästa vecka kommer antagligen att bli lite lugnare ännu. Jag kommer att springa långpass, men nöjer mig kanske med 15 kilometer. Vill inte dra ut för hårt trots att jag känner mig återhämtad från förkylningen. Nu vill jag främst göra passen och få en boost i självförtroendet. Veta att jag fortfarande kan springa långt och så kan jag öka längden sedan nästa vecka.
Det är konstigt hur mycket jag saknar löpningen när jag inte springer. Innan resan var jag inte direkt pepp på att springa, men nu när jag inte fått springa, vill jag inget annat. Dagens lilla korta pass var ren glädje och jag var hög på livet när jag kom hem. Älskade endorfiner som löpningen ger mig. Det är inte alls samma känsla jag får av styrketräning eller yoga. Det ger ju förstås andra saker, men dessa endorfiner alltså. Love!
1Träningen under juni kan beskrivas med ett enda ord, flopp. Maj var en bra månad och jag hade höga förhoppningar om att juni skulle fortsätta i samma takt. Det började så bra, men mot slutet blev det mest pannkaka. Redan innan resan gick träningen sämre än planerat. Det blev mindre träning, kortare pass och jag skippade pass. Under resan tränade jag egentligen mer än jag trodde att jag skulle göra, men det var korta morgonrundor på stranden. Efter resan blev jag förkyld och det bidrog också till en minskad träningsmängd. Här sitter jag nu. 64 kilometer löpning blev det i juni. Senaste långpasset den 10.6. Senaste långpasset över 20 kilometer var i maj. (!) Happ, maraton var det du skulle springa väl?!
Nu har jag börjat med träningen igen efter förkylningen. Igår blev det ett kombinerat styrketränings och yogapass. Nästan alla övningar med bara kroppsvikt, lugnt och försiktigt. Fokus på benen och höften. Stretcha ut, stärka upp. När jag kollar i träningsdagboken ser jag att yogan och styrketräningen har jag i alla fall gjort. Nästan varje vecka, åtminstone endera. Det får jag vara nöjd över.
Kroppen kändes okej efter förkylningen, det blev inte värre i alla fall. Imorgon har jag tänkt testa att springa igen. En kort runda för att se hur det känns. Egentligen borde jag springa min testrunda igen, för att se om tiden förbättrats. Jag tänker inte springa det imorgon i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att jag blivit snabbare. Jag har inte tränat för att göra en snabbare tid. Kanske jag springer samma runda nästa vecka för att få en ny utgångspunkt. För att se om jag blivit sämre…
Något som jag visste att jag ville göra under vår resa till Kroatien var att besöka Mostar i Bosnien och Hercegovina. Det är bra med google maps när man vill kolla var ett land ligger. Eller jag vet ju var Kroatien är och ungefär vart vi skulle, men det är bra att kunna zooma ut kartan. När jag upptäckte att det var väldigt nära till Mostar, tänkte jag att en dagsresa dit kunde vara roligt. Mostar är känt för bron, Stari most, som bombades sönder under kriget. Den ville jag se.
Vi hade först tänkt hyra bil och köra dit själva. Vi hade kollat hemma på olika alternativ, och läst om andras upplevelser. Vi var ändå osäkra hur det skulle gå vid gränsen i en hyrbil. Därför blev det en organiserad bussresa via Tjäreborg. Enkelt, bekvämt och säkert. Inget att fundera på själv, bara hitta till rätt buss vid rätt tidpunkt. Dagsresan skulle gå på tisdagen, vilket var vår sista dag i Kroatien. Klockan halv nio stod vi vid samlingsplatsen med en massa andra och resan kunde börja.
Resan var en gemensam resa för Tjäreborg och dess systerorganisationer Spies och Ving. På bussen fanns det människor från Sverige, Norge och Danmark. Vår guide var från Norge, men han hade föräldrar från Bosnien och Kroatien. Under bussresan berättade han en massa historier om hur han upplevt kriget via hans föräldrars berättelser. Det är nästan oundvikligt att besöka Mostar eller Bosnien och Hercegovina överlag och inte tala om kriget. Det finns där i bakgrunden hela tiden, även om mycket är uppbyggt och restaurerat.
Bussresan tog kanske tre timmar. Vi gjorde en kort paus strax efter att vi korsat gränsen till Bosnien och Hercegovina. Hinna gå på toaletten, köpa en kaffe och fota lite. Det var inte mycket vi hann med där, men skönt att sträcka på benen en stund. Gränsövergången gick smidigt, vi hade tur när vi kom dit. Vi var den första bussen, så vi behövde inte vänta. Allas pass ska skannas och kontrolleras och det ska fyllas i papper och blanketter. Tidskrävande, visst, men inte svårt.
När vi kom till Mostar väntade nästa guide på oss. Vår norska guide var med hela tiden, men något med landets lagar gjorde att han inte fick guida där. Därför hade vi en lokal guide inne i staden. Han tog oss på en rundvandring genom staden. Ett av de fösta stoppen var den mindre bron. Den byggdes som en modell för den stora. För att testa ifall konstruktionen skulle hålla.
Stari most byggdes på 1500 talet, men förstördes i kriget 1993. Den har återuppbyggts och är nu listad på Unescos världsarv. Mycket turister på bron och inne i staden på de trånga gränderna.
Efter vår rundvandring inne i staden hade vi tre timmar för oss själva. Äta, shoppa, fota, vandra runt… Göra vad vi ville. Vi ville ta oss till andra sidan för att fota bron därifrån. Till trapporna man ser på bilden ovan. Det fanns två olika avsatser man kunde fota från, de gav lite olika vinklar på bilderna.
Mostar är populärt bland turister och tydligen parkerar alla bussar på samma plats. Hitta rätt buss var det visst?! Det var säkert 20 bussar på rad.
När vi körde till Bosnien och Hercegovina hade vi kört längs med motorvägen. På hemvägen tog vi kustvägen. Fina vyer längs med vägen och jag knäppte bilder för glatta livet genom fönstret. Inte riktigt säker på vad, men många foton blev det i alla fall 🙂
Om det är något jag förknippar med sommaren och Åbo är det den årliga medeltidsmarknaden. Det är min absoluta favoritmarknad. Jag vill dit varje år, främst för äpplens skull. Jag köper alltid kanderade äpplen, från samma försäljare, från samma plats. År till år, alltid med kokos. När jag skrev sommarlistan för någon vecka sedan, var en av frågorna vad jag vill göra i sommar. Mitt svar var bland annat att gå på medeltidsmarknaden i Åbo med tillhörande å-båts runda.
Idag har jag varit ledig och vädret har varit soligt och fint. Efter att Sam slutat jobba for vi mot Åbo. I samband med medeltidsmarknaden är det även andra försäljare längs med Aura å. Olika maträtter från andra länder, oliver, ost, skinka, choklad… Tvålar, smycken, kläder. Jag älskar att gå runt och titta på allt. På somrarna kan jag ibland sakna att bo i Åbo. Folkvimlet, uteserveringar, evenemang. Sitta på en å-båt, ta en cider och kolla på folk. En helt vanlig torsdag.
Ifall du har möjlighet, tycker jag verkligen att du ska besöka marknaden. Köp ett äpple eller två. Eller mandlar, eller knäck, eller en portion med grillad gris. Eller… Äh, ät! Se på skådespelarna, hästarna, riddarna. Allt är bra. ( och nej, detta är inte ett betalt samarbete 🙂 ) I wish!
