Idag skulle jag springa mitt långpass. Punkt. Inte skippa det igen och istället välja solstol och sommarvärme. Jag var lite pressad på tid, eftersom vi på eftermiddagen skulle ha kalas här hemma. Jag var tvungen att ställa klockan på väckning, för jag visste att jag inte skulle få till passet efter kalaset. Då skulle jag vara alltför sockerchockad och ha druckit för mycket kaffe. Plus allmänt slö och trött. Nej, jag skulle springa före kalaset.

Jag hade bestämt mig för att springa enligt samma upplägg som sist när jag sprang långpass. Springa i 9 minuter gå i 1 minut. Det var varmt och jag anade att det skulle bli svettigt. Jag försökte hålla pulsen nere och att ta det lugnt. Det var tungt idag. Det var så varmt, det var så svettigt och jag hade inget vatten med mig. Jag drar mig för att använda mitt vätskebälte, för jag tycker att det skumpar för mycket. Jag måste väl börja använda det, speciellt nu när det är varmt. Mina långpass börjar vara långa och jag gör det onödigt svårt för mig själv. Idag hade jag verkligen behövt vatten. Även om jag gick var 10:e minut, var pulsen hög och flåset därefter. Benen var trötta och jag hade helst bara lagt mig ner i diket. Inte min dag idag.

Jag är inte riktigt övertygad om ifall springa 9 minuter, gå 1 minut är rätt taktik för mig. Jag tycker att jag har svårt att komma igång igen efter att jag pausar och går. Just precis som jag kommit in i ett någorlunda bra flow, ska jag gå igen. Eller ska och ska, men det är enkelt att hålla reda på. Dessutom händer det lätt mig att jag börjar förhandla med mig själv, ifall jag får pausa och gå när jag vill. Plötsligt går jag mer än vad jag springer.

Jag tror kanske att längre perioder av löpning fungerar bättre. Och kanske även längre vila. Att jag under vilan skulle dricka av mitt vatten, som jag ska börja ha med mig, och ta av energi. Som jag inte heller hade med mig idag… Var det tungt sa du? Undrar varför… 🙂 Försöka tajma det så som vätskekontroller kommer på lopp. Pausa kanske var 3-4 kilometer och lära kroppen att det är då jag ”får” gå. Tänka mer i termer som att jag kan gå vid nästa vätskekontroll och inte när det känns tungt. För let’s face it, det är tungt att springa lopp. Men vill jag nå mina tidsmål, kan jag inte gå hela tiden.

Strax över 18 kilometer blev det idag. Nöjd över distansen och att jag springer långpass igen. Mindre nöjd över känslan i kroppen, vilket till en del kan förklaras av värmen och vätskebrist.

Imorgon är det dags för långpass igen. Känns som om det var evigheter sedan jag senast sprang långpass. I verkligheten var det den 8.5. Då också i väldigt varma förhållanden. Jag har försökt förbereda mig inför morgondagen. Pizzan är äten, resorben drucken, jag har yogat, jag har laddat mentalt… Imorgon gäller det. Samtidigt vill jag inte ställa för höga krav på passet. Jag vill inte att det ska skapa onödig stress. Som om det är mitt livs pass.

Det är okej att gå. Det är okej om jag springer kortare än planerat. Jag ska inte stirra mig blind på tempot. Jag ska bara göra det och inte fundera så mycket. Huvudsaken är att jag springer och att jag känner att jag kan igen. Känna att benen orkar, att kroppen är med mig och att det finns mer att ge. Mina senaste pass har gått lite sådär. Jag har haft problem med magen igen och benen har inte varit på hugget. Vilket inte är så konstigt när jag beslutar mig för att springa intervaller tätt inpå styrketräning för benen. Smart där!

Imorgon hoppas jag att allt stämmer. Den här gången har jag i alla fall gjort mina förberedelser på ett bra sätt. Jag hoppas på lite svalare väder, inte gassande sol. Sedan efter att jag sprungit mitt långpass, får solen skina hur mycket den vill. Då är jag redan parkerad i solstolen, med en iskaffe i ena handen och chips i andra 🙂