Jag fortsätter att springa mina långpass enligt taktiken springa i nio minuter och gå i en minut. Jag tycker att det fungerar bra för mig. Tids nog ska jag springa längre sträckor i ett svep, men just nu fungerar det här systemet bra. Jag hinner vila under pausen och jag har alltid något att se framemot. Något att räkna ner till. Jag orkar alltid springa nio minuter till.

Det här är också ett perfekt sätt att springa på ifall jag är osäker på hur långt jag vill eller orkar springa. Istället för att tänka att idag ska jag springa 15 kilometer, så tänker jag i nio minuters block. Det är lättare mentalt när jag delar upp det. Plötsligt har jag sedan sprungit 15 kilometer i alla fall utan att det ens kändes speciellt jobbigt.

Idag var jag inte speciellt sugen på att springa långt. Kroppen kändes seg och jag trodde att det skulle bli en kortare runda. Första blocket innan vilan var jobbig, men sedan var det som om det lossnade. Jag vet inte om jag går ut för hårt, men jag tror inte att jag gör det. Det känns nämligen oftast segt när jag startar. Eller som om kroppen är i osynk. Jag hittar inte rytmen och andningen stämmer inte. Jag är nästan tvungen att stanna och börja om från början. Då brukar det lösa sig. Kanske kroppen bara får en chock när jag börjar springa och efter en liten paus jämnar allt ut sig? Vad vet jag.

Dagens löpning kändes i alla fall bra efter det första blocket. Totalt blev det nästan 13 kilometer. Jag hade säkert kunnat fortsätta längre, men planen för den här veckan var ett kortare långpass. Jag har tränat på bra nu i en månad och jag vill inte pressa för hårt. De senaste tre veckorna har det blivit långpass på 12 kilometer, 15 och 13. Det är jag jättenöjd över och glad över att känslan i kroppen efter varje långpass varit att det skulle ha funnits mer att ge. Det bådar gott för framtiden!

Jag är nästan förvånad över hur pigg kropp jag har efter fredagens långpass. Det var ändå det längsta jag sprungit på över ett år, och det känns inte alls i kroppen. Vilket ju är jättekul, förstås. Jag är tacksam över hur bra kroppen orkar, att jag inte fått ont. Jag har inte ens stela ben. Ingen träningsvärk, ingen ömhet, ut hur pigg kropp som helst.

Jag har inte bestämt mig ännu ifall jag vill öka på distansen nästa vecka, eller ifall jag springer ungefär lika långt. Den här veckan blev det femton kilometer som långpass. Jag hade egentligen siktat på 14 kilometer, men jag hade beräknat min rutt lite fel och det blev längre.

Även om kroppen känns bra, vill jag inte öka på för hårt, för mycket, för fort. Det har blivit mycket träning nu de senaste tre veckorna eftersom jag varit ledig och haft tid. Kanske det är smartare att ta en lugnare vecka? Istället för att öka på distansen, springa ungefär samma längd, eller kanske till och med kortare. För att sedan veckan efter öka distansen igen.

Jag tänker fortsätta med mina promenader och jag tror också att de hjälper i min  löpning. De är säkert en delorsak till att kroppen känns pigg. Att de fungerar som återhämtning och att jag därför inte har lika stela ben som jag brukar ha efter ett långpass. Det sämsta efter ett långpass tycker jag är att bara sätta mig ner. Då blir jag bara ännu stelare. Det är bättre att lite röra på sig för att få bort slaggprodukter.

Fredag är en bra dag att springa långpass på. Just nu har jag visserligen tid till att springa långpass vilken dag som helst, men jag tycker att det är en skön start på helgen. Långpasset gjort, vilodag lördag och vid behov även söndag och så börjar träningen om från början på måndag. Perfekt! Förra veckan sprang jag över tolv kilometer, idag var planen över fjorton. Jag kände mig inte speciellt sugen på att springa långt när jag startade. Kroppen var seg, jag fick håll, benet krampade. Det var hela tiden något som störde. Jag bestämde mig därför för att springa med en taktik jag använt tidigare. Långpass med minipauser. Springa i nio minuter, gå i en. Sedan är det bara att upprepa. Och upprepa. Och upprepa.

Jag tycker att den här taktiken fungerar bra för mig. Speciellt nu när jag kanske inte ännu är i sådan form att jag kan springa långt långt. Tio kilometer är inget problem, men längre än det och jag måste kämpa lite. Det är kanske jobbigast mentalt. Kroppen orkar nog springa, men huvudet säger sluta 🙂 När jag springer långpass med minipauser är det lättare att lura hjärnan. Istället för att tänka att jag ännu har så och så många kilometer kvar att springa, tänker jag bara nio till. Jag orkar alltid springa i nio minuter till.

Idag blev jag nästan förvånad över hur bra jag orkade. Kanske jag inte är i så dålig form sen heller? Eller jag vet ju att jag inte är i dålig form, men det här var mitt längsta pass sedan… Forssa Halvmaraton. Juni 2019. Nu var det inte ens halvmaraton jag sprang idag, utan femton kilometer, men det säger nog något om hur lite jag tränade löpning förra året. Hur motivationen inte fanns där och hur inget stämde.

Och hur jäkla skönt det är när det äntligen stämmer!!

Jag brukar ibland avsluta mina löppass med en tempoväxling. Springa den sista kilometern snabbare. Ibland inte ens en hel kilometer, utan snarare sista hundra metrarna. Raksträckan nära där jag bor, innan jag vänder upp på vår väg. Avsluta med en spurt för att få känna att det finns fart i benen. Ibland finns det verkligen ingen fart och då struntar jag bara i det. Kanske jag istället går sista biten.

Idag sprang jag veckans planerade långpass. Det började inte bra. Jag hade sån fruktansvärd motvind, det kändes som om jag inte alls kom framåt. Pulsen var hög, det rev i lungorna, det var flåsigt, det var kämpigt. Jag var tvungen att gå för det kändes så tungt att springa. Efter några kilometer lättade känslan och jag hittade rytmen.

Jag har bestämt mig för att mina långpass just nu inte ska handla om tempot. Det är viktigare med hur många kilometer jag springer och hur länge jag är ute. Sen om jag är tvungen att gå mellan varven spelar ingen roll. Förra året blev det väldigt få långpass och jag vill vänja kroppen (och knoppen!) vid att springa långt igen. Jag får nästan räkna med att vara tvungen att gå ibland. Huvudsaken är att jag kommer igång igen, att jag får det till en vana med ett längre pass i veckan.

Planen var att idag springa tolv kilometer. Jag sprang längs med Skärgårdsvägen mot Åbo, så efter sex kilometer vände jag helt enkelt om och sprang samma väg tillbaka. Det måste vara en av de tråkigare rutterna att springa, men är ett enkelt sätt att springa ett bra långpass. Jag behöver inte springa kringelikrokar.

Om jag hade motvind när jag började springa, hade jag världens medvind när jag sprang hemåt. Jag var förvånansvärt pigg i benen fortfarande, trots att det var det längsta passet jag sprungit sedan december. Jag beslöt mig för att dra en slutspurt och göra en rejäl tempoväxling den sista kilometern. Komma upp i fart med ett bättre löpsteg och mer tryck.

Jag minns från då när jag tränade inför maraton och sprang många varv på spånbanan, att det hjälpte att öka på tempot. Även om benen var slitna från att ha sprungit länge, kändes det bättre när jag ökade tempot. Istället för ett monotont nötande, aktiverades andra muskler och därför kändes det säkert lättare.

Jag tror att jag kommer att fortsätta i samma stil. Öka på längden på långpasset med en eller två kilometer per vecka och avsluta med en tempoväxling. Kunna springa långt, gå om det behövs, men ändå få känna sig snabb mot slutet.