Om det är viktigt med uppvärmning, är det också viktigt att inte öppna för hårt. Jag har många gånger gjort det misstaget, speciellt på lopp. Adrenalinet sprutar, jag är ivrig på att springa, alla andra är också ivriga och jag går med i tjurrusningen i början. Jag dras med i stämningen och tempot. Under mitt andra halvmaraton i Tallinn tror jag att jag sprang första kilometern i 5:30 fart. Ungefär en minut snabbare än jag gjort på träningspass och mycket snabbare än jag siktade på att springa i. Även om jag var i bra form då, var jag inte i sådan form som att springa halvmaraton i 5:30 fart.

Ibland är det svårt bara att inte öppna för hårt. Som idag. Benen var pigga, det var sol ute, jag kände mig fräsch i kroppen och ivrig på att springa. Då är det svårt att hålla tempot nere när det känns så bra. Samtidigt är det ju inte konstigt att det känns bra och jag är pigg, jag är bara på första kilometern ännu 😉 I något skede blir det tyngre.

Idag blev det tungt kring tre kilometer. Tempot blev långsammare, benen blev tröttare och jag flåsade mer. Jag var tvungen att gå några steg för att hämta andan. Eller för att jämna ut den. Hitta tillbaka till rytmen, börja om från början. Gör om gör rätt.

När jag kollar på klockan nu efteråt märker jag en tydlig dip vid tredje kilometern. Efter min lilla gångpaus hittade jag rytmen igen och jag kunde springa på i ett jämnt tempo de övriga kilometerna. Alltför hårt i början, gångpaus i mitten, men jämnt och fint i fyra kilometer. Inte så tokigt sist och slutligen. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna för hårt. Det är ju det uppvärmningen är bra för…

Idag blev det igen ett bra löppass och jag börjar tro att kanske det finns hopp i alla fall. Känslan i löpningen är mycket bättre, även om det varken går speciellt fort eller att jag springer längre. Just nu är ändå känslan det viktigaste och det som gör att jag tror att det finns hopp för mig. Det känns inte lika kämpigt för tillfället, jag behöver inte ta i lika mycket, utan jag har hittat ett flyt. Ish. Ett bättre flyt i alla fall. Bättre tryck i steget, mindre flåsighet, lättare ben och mer en känsla av att det rullar på av sig självt. 

På dagens runda hade jag inte ens väntat mig att det skulle kännas bra. Jag gjorde nämligen ett tungt benpass igår. Med högre vikter än jag haft tidigare, och bara fokus på ben. Inga överkroppsövningar, ingen core, utan ben, ben och ännu mer benövningar. Jag är nästan förvånad över att jag inte har träningsvärk. Igår kändes benen som spagetti och som om jag gjort något ovanligt.

Jag tror att jag inte ska försöka analysera för mycket varför det känns bra just nu. Jag ska bara tacka och ta emot. Träna på som vanligt och hoppas att formen är på väg upp. Jag har inte ändrat något i min träning som skulle förklara formen. Inte lättat på styrketräningen eller haft mer vilodagar. Dessutom är ju inte formen precis bra ännu, eller där jag vill vara. Men när löpningen den senaste tiden känts som katastrof, märker jag framsteg extra tydligt.

För den som undrar, jag har inte ännu sprungit i mina nya skor. Jag kan inte uttala mig om dem ännu. Varför köpte jag vita skor under den slaskigaste tiden på året?

Jag vågar inte tro på att formen har vänt ännu, men idag fick jag i alla fall till ett bättre pass. Det ger mig hopp om framtiden, om att det kommer att vända. Det som gjorde dagens löppass till ett bättre pass var framförallt känslan. Jag sprang inte fortare än jag brukar och inte heller en längre distans än normalt, men idag kändes det bättre. Som om det äntligen fungerade att springa. Det var inte lika flåsigt som det varit, eller lika tunga ben, utan helt normal löpning en mörk tisdag efter jobbet.

Jag har inte sprungit sedan förra veckans fredag, det hjälpte säkert med känslan i benen. Ibland har jag sprungit dagens efter ett tungt benpass. Även om jag inte haft träningsvärk efter passet, har benen antagligen varit sega i alla fall. Nu gjorde jag min senaste tunga styrketräning på lördagen, så benen har verkligen fått vila. Kanske det har gjort susen?

Jag tackar i alla fall och tar emot, oberoende av vad som är orsaken. Det här var en boost för självförtroendet. Att få känna mig som en löpare igen, veta att jag fortfarande kan. Jag är ju en löpare, även om jag just nu fokuserar på styrketräningen. Styrketräningen gör jag ju för att bli en bättre löpare. Kanske jag börjar se effekterna nu?

Hursomhelst, ja tack! Mer pass som detta!

Jag ger inte upp med löpningen, utan jag kämpar vidare. Det känns som om formen varken blir bättre eller sämre, men jag gör mina pass och litar på att det i något skede vänder. Jag vet att det kommer att vända, men det är jobbigt att vara mitt i det. Jag skulle mycket hellre flyga fram, än att hela tiden behöva kämpa för varje kilometer. Ibland känns nästan en kilometer för mycket, varje steg jag springer är bra.

Jag hittar liksom aldrig flytet. Har jag inte tunga ben, så är jag flåsig. Eller så fryser jag, eller har för varmt. Idag mötte jag en som sprang i shorts, såå varmt är det inte riktigt tycker jag 🙂 När jag är i form kan jag oftast strunta i såna här problem, men när formen inte finns där, blir varje liten faktor för mycket. Och jag ger upp, för jag hade ändå för varmt. Eller det blåste motvind. Eller jag flåsade och tyckte att jag lika gärna kan gå.

Orsaken till varför jag inte ger upp och till varför jag kämpar vidare, är för att jag vet att det kommer att vända. Plötsligt en dag finns formen bara där. Lätta ben, bra flås, andningen stämmer och jag kan springa i oändlighet igen. Jag tänker att ju mer jag springer, desto fortare vänder det. Inte mer som i fler pass i veckan, men jag måste hålla i det. Inte bara sluta springa och börja sedan efter någon vecka/månad igen och tro att det skulle ha blivit bättre.

Nej, hålla i löpningen. Få det till en rutin och bara springa. Långt eller kort, långsamt, fort, bara två kilometer. Det spelar inte så stor roll. Ut genom dörren bara utan att fundera så mycket. Förr eller senare vänder det. Det måste det väl?!