Löpningen är min terapi. Det har jag konstaterat flera gånger. Igår var jag sur, men efter en löprunda kändes allt bättre. Under en runda hinner jag tänka igenom saker, problemen verkar mindre när jag sprungit färdigt och jag kan tänka klarare. Är jag sur, arg eller ledsen blir det oftast en snabb runda. För att avreagera mig. Farten bara finns där för att jag har så mycket känslor och adrenalin i kroppen. Allt ska ut.
Ibland har jag tänkt på vad jag hade gjort ifall jag inte haft löpningen som terapi. Hur hade jag då gjort med alla mina känslor och tankar? Jag ältar och funderar i oändlighet, men med löpningen har det blivit bättre. Jag märker det tydligt när jag inte kan träna, eller springa då specifikt. Styrketräning har inte samma effekt på mig, jag får inte den urladdningen.
När jag inte kan träna, om jag är sjuk, då sover jag mycket sämre. Kanske delvis förstås för att jag är sjuk, men mest tror jag för att jag ligger och funderar för mycket. Ifall jag är stressad, då behöver jag träningen extra mycket för att kunna sova. Jag måste trötta ut kroppen för att somna, för jag vet att huvudet har för mycket tankar. För mycket brus som gör det svårare att sova. Men ifall kroppen är trött har jag i alla fall hjälpt sömnen på traven.
Nu säger jag inte att man alltid ska träna om man är stressad, det är klart att det inte ska bli en extra stress. Ännu en sak man måste göra. Nej, självklart ska man vila, äta choklad och kolla på film ifall man behöver det. Eller ta hjälp av en annan form av terapi, prata med någon och söka hjälp. Jag talar från mitt eget perspektiv, och för mig, fungerar löpningen som terapi.
Jag är kanske lite mindre sur idag, men jag tror att det kommer behövas mycket löpning här framöver för att hålla tankarna i styr. Dessutom tror jag, tyvärr, att jag kommer att ha mycket tid att fylla.
7
