Just nu vill jag bara springa intervaller. Jag vill utmana mig själv med tempot och jag har ingen lust till att nöta länge. Snabbt ska det gå. På tisdagen sprang jag veckans intervallpass, men igår blev det också en form av intervaller. Tröskelpass. Inte lika högt tempo som på intervaller, men ingen vila heller. Utan just det som jag behöver öva på. Halvhårt och halvlångt.

Jag hade egentligen ingen plan för passet, men under uppvärmningen kändes det så bra att jag beslöt mig för att utmana med själv. Springa ett tröskelpass istället för att bara lunka på. Never waste good legs och allt det där. Två kilometer uppvärmning, 4 kilometer tröskelfart och lite över en kilometer nedjogg. Klappat och klart. En genomsvettig och röd löpare som var redo att starta helgen.

Vad är då ett tröskelpass eller tröskeltempo? Jag brukar tänka att det ska vara jobbigt, men fortfarande hanterbart. Pusha, men inte så mycket att jag får mjölksyra och stumnar helt. Jag ska ligga precis på gränsen för vad jag klarar av, därav namnet tröskeln. Jag ska flåsa, det ska vara jobbigt, men det ska ändå gå att springa vidare. Det är svårt att hitta rätt tempo, för mycket sitter förstås i huvudet. Klart att jag vill stanna eller sakta ner, men poängen är att utmana mig.

Det kändes som ett bra avslut på träningsveckan och en bra inledning på helgen. Jag tror knappast att det blir mer träning den här veckan. Idag väntar nämligen festligheter och imorgon kommer jag antagligen att vara ”lite trött” efter festligheterna 🙂

Jag hann knappt skriva att fredag skulle bli dagen då jag springer intervaller. Vilken dag springer jag intervaller på den här veckan? Tisdag. Ibland gäller det bara att passa på när man har tid och lust till intervaller. Jag har nämligen varit ledig idag och jag vet att det kan bli ont om tid till att springa senare i veckan. Då väntar andra roliga aktiviteter. Dagens intervallpass blev pyramidintervaller. Jag var osäker på hurudan typ av intervaller jag ville springa. Långa eller korta, snabba rusher eller längre med lägre fart. Då passar pyramidintervaller bra, det blir en blandning av allt.

Jag värmde först upp i två kilometer innan jag startade själva intervalldelen av passet. Jag hade inte programmerat in klockan, utan jag tänkte att jag kollar på den medan jag springer. Blir det inte exakt så långt som jag tänkt, spelar det inte någon roll. Jag bestämde mig för att springa 1 minut – 2 minuter – 3 – 4 – 5 – 4 – 3 – 2 – 1.  Med en minuts vila mellan varje intervall. Nästan två kilometer nedjogg på det och det hela resulterade i ett riktigt bra pass. 10,5 kilometer vilket är det längsta jag sprungit sedan mitt halvmaraton i juni. Det är nästan det bästa med intervaller tycker jag. Att jag inte ens tänker på hur långt jag springer, för jag är fokuserad på intervallerna. Plötsligt har jag sprungit ett bra distanspass utan att ens reflektera över det. Hade jag bestämt mig för att bara springa milen idag, hade jag säkert behövt kämpa mer för det. Nu gick det av bara farten.

Jag känner mig alltid som starkast under de kortaste intervallerna eller den längsta. Halvlånga och halvhård fart är svårt. En minuters intervallerna är fort över, det orkar jag alltid med även om farten är högre. På fem minuters intervallen behöver jag inte hålla lika hög fart och därför orkar jag med dem. Tre minuter är jobbigast. Jag vet aldrig hur hårt jag ska ta i och börjar alltid för fort. Kollar på klockan och märker att jag fortfarande ska springa i över en minut. Eller börjar för långsamt och kommer inte upp i fart innan intervallen är över.

Hur gör du när du springer intervaller? Är du bra på att välja rätt tempo från början?

Under sommaren har fredagen varit den dag som jag cyklat. Jag har cyklat mina långpass då. Idag blev det att damma av en annan tradition jag haft, nämligen fredagsintervaller. Och inte vilken typ av intervaller som helst, utan tusingar. Fem gånger en kilometer med två minuter gåvila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Så totalt nästan 10 kilometer. Det märktes att jag inte sprungit tusingar, eller intervaller överhuvudtaget på evigheter. Svetten bara rann när jag var klar. Samtidigt har jag saknat känslan av att ta ut mig. Bli riktigt trött när jag springer. Där jag tror att jag inte orkar springa mer, men på något sätt orkar jag alltid i alla fall.

Kanske fredagsintervaller ska bli ett återkommande inslag i min träning? Lördagen brukar oftast vara min vilodag och det brukar behövas efter ett tufft intervallpass. Dagens intervallpass kändes ändå bra, fastän det självklart var jobbigt och tungt. Det var kul att pressa på lite mer än vanligt och bli trött. Utmana kroppen, men kanske framförallt att utmana huvudet. Inte stanna eller ge upp bara för att det känns tungt i stunden. Jag orkar mer än jag tror. Jag är snabbare än jag tror, kämpa hela vägen till slut. Snart får jag vila.

Det blev i alla fall en bra start på helgen. Träningen gjord innan klockan tolv ens och dessutom ett bra träningspass. Det kan ju knappt börja bättre.