Det är nästan konstigt egentligen hur bra löpningen har fungerat under januari. Under december hade jag mitt decembermål, att springa 68,4 kilometer för att nå upp till 1100 kilometer under år 2018. Jag klarade målet, men det satt hårt inne mot slutet. Det blev på bekostnad av den övriga träningen. Mot slutet sprang jag bara för att jag ville uppnå målet, och inte så mycket för lust eller glädjens skull. Nu när jag bara har sprungit för att det är kul, har jag plötsligt sprungit 62 kilometer. Då är inte ens januari över ännu.
Jag vet att jag har sprungit mycket under januari. Ofta har mina pass blivit längre än jag ursprungligen planerat, just för att det känts så roligt att springa. Jag trodde ändå inte att det var så mycket som 62 kilometer. Jag har sprungit så mycket, plus tränat styrka, plus yoga, plus att zumban började igen. Det är precis som jag vill att det ska vara med andra ord. Att träningen rullar på och att allt känns bra. Att jag inte behöver kämpa för att få till passen, utan det går per automatik. Att jag inte ens märker hur mycket jag sprungit.
Nu gäller det nästan att jag bromsar mig och börjar hålla mer koll på min träning. Det kan vara/bli farligt när allt känns så här bra. Då glömmer jag bort återhämtningen och vilan. Jag skulle lätt kunna träna varje dag när det är så kul. Det gör inte ont i kroppen. Jag har kommit in i en bra styrketräningsrutin, jag får inte lika brutal träningsvärk. Löpningen har känts bra, benen har varit pigga på passen. Det finns inget sådant som skulle hindra mig från att träna. Det är jag själv som måste stoppa mig.
