Etikettarkiv: maraton

23 dagar kvar

4 svar

I min iver att förbereda mig inför lördagens lopp har jag ”glömt bort” att jag ska springa maraton. Jag såg på instagram någon som skrev att det var 17 dagar kvar till Helsingborg maraton. Tur att jag inte ska springa det tänkte jag. Tur att jag har mer tid på mig att träna. Nja… Såå mycket mer tid har jag inte. Det är bara 23 dagar kvar. Hur gick det till? Hur kan det vara så få dagar kvar?! Hjälp! Jag vet ju när loppet är. Jag vet att det är den 9 september, men jag har bara tänkt att det är någon gång långt in i framtiden. Inte om 23 dagar.

23 dagar kvar

Jag är inte redo. Jag vill ha mer tid på mig att träna. Helst ett par månader till eller så 🙂 Fast sen igen, är man någonsin helt redo? Känner man sig någonsin att man gjort allt? Sprungit alla pass, alla långpass, alla intervaller? Ätit, sovit, tränat rätt? Och med man menar jag självklart jag. Det finns alltid en känsla av att jag kunde ha gjort lite bättre. Sprungit lite mer, lite snabbare, lite längre. Jag vet att jag tränat på bra. Jag har inte skippat pass utan följt träningsplanen. Jag vet att jag kan, men mot slutet kommer alltid tvivlen. När jag inte tränar lika mycket finns det tid att tänka. Då kommer funderingarna. Tankarna, tvivlen. Kanske jag borde ha gjort si eller så. Gjort det här istället för det där. Inte gjort det där. Gjort mer av det här.

Äsch, det är fortfarande 23 dagar kvar. Än finns det hopp! Jag hoppas att lördagens lopp ger mig det självförtroende jag behöver för de kommande veckorna. Att jag får en bekräftelse att formen finns där. Inte så mycket tidsmässigt, utan jag är mer ute efter känslan i löpningen. Att det känns bra i kroppen och som att det finns mer att ge.

Mitt sista långa långpass

6 svar

Idag sprang jag det sista långa långpasset inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Jag kommer ännu att springa några långpass, men helt klart kortare än jag gjort de senaste veckorna. Inga långa långpass på över 20 kilometer, snarare 15. Jag vet att det fortfarande är nästan en månad kvar till maraton, och att jag ännu hinner träna. Jag vet också att jag inte egentligen hinner göra så mycket mer för formen. Jag kan inte panikträna veckorna innan. Därför blir jag osäker. Har jag gjort tillräckligt? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Är mängden per vecka, per månad okej? Juni månad spökar i bakhuvudet. Dagens pass blev inte heller det genrep jag hade hoppats på.

När jag började min satsning mot maraton skrev jag att jag inte skulle slarva med långpassen. Jag skrev att jag ville springa åtminstone ett över trettio kilometer och några över 25. Idag var planen att springa det där trettio kilometers passet. Min vana trogen cyklade jag iväg till motionsslingan, för att springa runt runt där. Jag hade vatten med, energi i form av smoothie och dextrosol, jag hade musik, poddar. Det var bara att springa och inte sluta innan jag nått mitt mål.

långa långpass

Löpningen gick bra, jag höll bra fart, snabbare än jag gjort hittills på mina långpass runt spånbanan. Pannbenet var starkt, benen pigga och inga problem. Det här skulle bli ett bra pass. Efter kanske 8-10 kilometer började det regna. Lite smått duggregn, inget som störde i skogen. Himlen var dock svart och jag hörde några åskknallar på längre håll. Fortfarande inga problem, bara att fortsätta springa. Min plan idag var att springa två varv åt ena hållet och ett varv åt andra. Sedan en drickpaus vid cykeln och upprepa allt igen.

Jag sprang på fint, men benen började kännas av och jag tappade lite fart. Jag beslöt mig för att lägga på musik och få en extra boost till de sista varven. Regnet ökade hela tiden och vid 19 kilometer var det inget lätt duggregn mer, utan snarare att det ösregnade. Här någonstans började tankarna att korta av passet komma. Jag var kall och blöt och har ingen lust att bli sjuk.

Vid 23 kilometer var det som om himlen öppnade sig. Det fullständigt vräkte ner. Jag trodde inte att det kunde regna mer än det gjort dittills, men tydligen hade jag fel. Vid det skedet var jag förstås så långt borta från parkeringen jag kunde komma och hade inget annat val än att fortsätta springa. Prick 25 kilometer stannade passet på och det fick duga. Nu ville jag bara hem och in i värmen.

Lite irriterad över att passet inte blev längre än 25 kilometer. Jag vet att det var regnet som stoppade mig och att jag hade orkat mer. Tempot var fortfarande helt okej och benen pigga (ish). Jag vet ju att jag är i form, men… Det hade gjort såå mycket mentalt att få till det där 30 kilometers passet. Veta att det finns i kroppen.

Nu känns det lite snopet att det var mitt sista långa långpass. Att det längsta jag kommer att ha sprungit innan maraton är 26 kilometer. Det är ju kortare än jag sprang i fjol. Det var ju inte så här träningen skulle gå. Jag skulle ju känna mig självsäker den här gången och inte tvivla lika mycket. Jag skulle ha gjort min träning som planerat…

Lite pepp please!

En känsla av fart

Lämna ett svar

Det börjar kännas som om det finns fart i benen. Jag har kämpat på med mina intervaller och det verkar som om det har haft effekt. Det går att trycka på, steget fungerar och det känns som om löpningen flyter på för tillfället. Jag märkte det redan på tisdagen när jag sprang intervaller. Jag tyckte att det kändes lätt att springa. Jag kunde springa i mitt planerade tempo och fick nästan hålla tillbaka mig. Annars hade jag rusat iväg ännu snabbare och kanske kroknat mot slutet.

Idag var det igen dags för intervaller. Åtta gånger tre minuter med en minuts gåvila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Tre minuters intervaller är jobbiga, för de är inte korta och snabba, men inte heller långa och i ett lägre tempo. De är just precis mittemellan. Det är svårt att välja rätt fart. Inte gå ut för hårt för att inte orka på slutet, men inte heller välja alltför långsamt tempo. Den första intervallen gick kanske lite för långsamt, men sedan tycker jag att jag hittade rätt tempo.

fart i benen

Jag kunde hålla tempot alla intervaller igenom, med en bra känsla. Visst var det jobbigt och jag fick kämpa, men det var hanterbart. Fastän det var jobbigt, kunde jag springa på. Jag tappade inte tekniken, steget rullade på bra och det kändes om inte jättebra, så bra. Det var liksom en helt annan känsla än när jag tar i för kung och fosterland, kämpar grimaserandes och allting känns jobbigt. Det här var också jobbigt, men det fungerar ändå. Om ni förstår skillnaden? Det handlar inte ens om själva tempot, utan snarare dagsform. Känslan i kroppen. Feeling.

Nu kommer det att bli några vilodagar från löpningen. Det har blivit ganska mycket träningen de senaste dagarna, det ska bli skönt att vila. Imorgon kommer det att bli ett lätt styrketräningspass kombinerat med rörlighetsträning. Lördagen är helt en vilodag. Då ska jag äta och ladda upp för det sista långa långpasset som springs på söndagen.

Där satt det och maratonboost

2 svar

Vilket pass och vilken maratonboost det blev idag. Planen för passet var långa intervaller med växlande tempo. Liknande upplägg som senast, men längre intervaller och fler till antalet. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger tio, plus uppvärmning och nedjogg. Ett långt pass med andra ord. Sist som jag sprang den här typens intervaller, orkade jag inte springa alla. Tempot blev lite ditåt och jag sprang och gick om vartannat. Jag fick kämpa mycket, varken kroppen eller pannbenet var med mig den gången.

maratonboost

Idag gick det bättre. Jag fick nästan hålla tillbaka då när jag skulle springa i 7:00 tempo. Det kändes lätt och jag behövde inte kämpa för att komma upp i fart. Benen gick av sig själv och jag hittade rytmen. När jag skulle springa snabbare, sprang jag nästan för snabbt då också. Ibland blev det 5:30 tempo och jag undrade varifrån farten kom. För det var inte bara de två första intervallerna som kändes lätta. Sjunde, åttonde, nionde… Nästan hela passet gick bra.

Jag kände mig stark hela vägen. Flåset fungerade och jag hade pigga ben. Jag är förvånad över hur enkelt det kändes. Jag hade en liten dip halvvägs in i passet, så kanske en intervall av tio inte gick enligt planerna. Den sprang jag för långsamt, men utöver det. Inga problem!

Det här är precis såna pass jag vill kunna springa nu med bara några veckor kvar till maraton. Veta att orken finns där, farten är gömd i benen och kan plockas fram vid behov. Framförallt att pannbenet är starkt. Trots en liten dip halvvägs in i passet, kom jag tillbaka starkt och kunde fortsätta springa intervallerna. Öka farten mot slutet och inte ge upp halvvägs.

Mindre bra med passet… Löparmage när jag kom hem. Men det är glömt i det här skedet.

26 kilometer runner’s high

2 svar

Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

runner's high

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

runner's high

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. Så bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?

Tio kilometer tempopass

4 svar

Tio kilometer hör till mina hatdistanser, speciellt om jag ska maxa. Idag skulle jag inte maxa, men tanken var ändå att springa ett snabbare pass. Inte intervaller, men mera testa springa en längre distans i högre tempo. Långpassen går i ett visst tempo, där har jag snarare varit fokuserad på längden och tiden ute, än själva tempot. Intervaller går ju snabbare, men där är det vila som drar ner på medeltempot. Vad jag är ute efter att försöka klura ut mitt maratontempo.

tio kilometer

Jag har mina olika tidsmål, som jag inte ännu outat på bloggen. Jag vet ungefär vilket tempo jag borde hålla för att nå de olika målen. Men det är en sak att veta tempot, det är en helt annan sak att faktiskt springa i det. Jag kan inte springa mina långpass i 7:30 tempo och långsammare och sedan på tävlingsdagen magiskt kunna springa i betydligt snabbare tempo. Jag måste träna på det. Det var planen idag. Tio kilometer i ett högre tempo. I ett önsketempo för maraton, guldmål. Tio kilometer kändes lagom. Det är tillräckligt långt för att det ska vara jobbigt, men det är inte ett långpass och sliter förhoppningsvis inte lika mycket.

Hur gick det då? Nja… I dagsläget kändes tempot alldeles för högt för maraton. Jag hade igen svårt att få upp tempot och att hålla det där. Tänkte jag inte på det och kämpade, föll jag tillbaka till mystempo. Det blev inte en jämn runda. Det gick lite för långsamt i början, men mot slutet gick det bättre. Jag kunde hålla tempot de sista fyra kilometerna. Fast det är kanske bara bra? Jag har en tendens att göra en tjurrusning i början och öppna alltför hårt. För att sedan krokna mot slutet och tappa en massa tid. Kanske det är bättre att börja långsammare och sedan ha krafter kvar. Allra bäst kanske det är att ha ett jämnt tempo hela vägen.

Som tur har jag ännu lite över en månad på mig att träna. Träna upp ett snabbare grundtempo och lära mig mitt maratontempo. Finjustera planen och tidsmålen.

Intervaller på stumma ben

2 svar

Stumma ben och intervaller är inte en bra kombination. Tydligen satt gårdagens långa cykeltur kvar i benen, för jag hade inte pigga ben idag. Jag märkte det redan under uppvärmningen att benen var trötta. Det fanns inget tryck i steget och minsta lilla uppförsbacke gjorde att benen blev stumma. Jag kände mig tung i kroppen och hade inte alls den lätta känslan jag vill ha när jag springer intervaller. Känslan av att jag flyger fram och inget kan stoppa mig. Idag kändes det snarare som om jag sprang baklänges. Hur mycket jag än försökte trycka på, hände inget.

Jag tänkte att det kommer att ge med sig när jag värmt upp och kommit igång. Jag är ofta trögstartad, men mot slutet av passet går det bättre. Jag skulle springa 70/20 intervaller idag, 18 stycken. 70 sekunder löpning och 20 sekunder gåvila. Efter 10 intervaller kom en längre vila på tre minuter. Passet är rakt ur boken ”Stora löparboken för kvinnor”. Jag gillar korta intervaller, men dessa var jobbiga. Vilan var så kort, knappt hade jag stannat innan det var dags för löpning igen.

stumma ben och intervaller

Flåset var det inget fel på idag, men jag kom inte upp i fart. Löpsteget fungerade inte och det kändes som om jag sprang på stället. Jag hade ett par andra skor idag än de som jag brukar/gillar att springa intervaller i. Min tå är fortfarande lite öm och jag ville ha ett par ”större” skor. Inte de tightaste och lättaste, utan med mer rum för tårna. Jag vet att jag inte kan skylla på skorna, men kanske det påverkade mentalt? När jag redan hade stumma ben och dessutom sprang med ett par mer dämpade skor…

Äsch, jag sprang i alla fall. Det är ju huvudsaken. Även om tempot kanske inte var så högt som jag hade önskat, var det ändå betydligt snabbare än mitt vanliga distans- eller långpasstempo.

Långpass och kolhydrater

2 svar

Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen. Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…

Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.

långpass och kolhydrater

I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.

Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.

Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?

Nu mera mat!

Träningsplaner under semestern

4 svar

Min träning har hittills bestått av tre löppass i veckan, fördelat på ett långpass, ett intervallpass och ett valfritt pass, oftast ett vanligt distanspass. Utöver löpningen har jag gjort ett pass styrka i veckan. Det har fungerat bra och har varit det jag hunnit/orkat med, när det finns andra faktorer att ta hänsyn till. Som jobbet. Jag planerar alltid in min träning efter hur mina arbetsturer ser ut. Ibland efter jobbet, ibland innan jobbet och ibland finns det helt enkelt inte tid till träning. De brukar bli mina vilodagar. Nu behöver jag inte ta hänsyn till jobbet, eftersom jag har semester. Nu kan jag träna som jag vill, nu har jag all tid i världen.

Träningsplaner under semestern

Mina träningsplaner under semestern kommer att bestå av mycket löpning. Jag vill öka på mängden pass från tre till fyra och öka på veckototalen. De senaste veckorna har totalen varit kring 35-37 kilometer fördelat på tre pass. Nu vill jag upp över 40, gärna närmare 50 kilometer. Jag tänker att det inte är omöjligt. Ett långpass på 25 kilometer, ett distanspass på 10 och två intervallpass/snabbare pass på 7 och 8 kilometer och det blir femtio.

träningsplaner under semestern

Enligt träningsprogrammet som jag följer inför maraton ska jag springa ett långpass, ett pass med korta intervaller och ett med långa intervaller i veckan. Det som kallas för långa intervaller i programmet är oftast att man ska växla mellan två olika tempon. Till exempel 4 minuter i 7:00 tempo och 4 minuter i 5:45 tempo. Ingen vila mellan intervallerna. Detta pass har jag skippat och istället sprungit ett vanligt distanspass i valfritt tempo beroende på känslan i kroppen. Nu tänker jag lägga till det passet i min träningsrutin och det fjärde passet blir ett valfritt distanspass.

Jag är på god väg till högre veckototal den här veckan. Det är bara tisdag och jag har redan sprungit över 18 kilometer. Åtta kilometer igår och idag blev det igen morgonlöpning. Idag sprang jag korta intervaller från träningsprogrammet. 8 gånger 3:30 minuter, med 90 sekunder vila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Över 10 kilometer blev det totalt utan att jag ens tänkte på det. Jag bara sprang mina intervaller och funderade inte ens på längden.

Idag fungerade löpningen bättre än det gjorde igår. Jag åt en liten frukost, en smoothie i klämpåse, sån som finns vid barnmaten. Jag tror det hjälpte att ha ätit ens lite innan löpningen, eller så var det bara en bättre dag idag. Idag fanns ett helt annat tryck i steget och jag kunde springa mina intervaller.

Imorgon blir det en paus från löpningen. Jag har inte bestämt mig ifall det blir helvila eller ifall jag gör min styrketräning. Även om jag planerar att springa mer och oftare, tummar jag inte på styrkan. Den är fortfarande viktig för att kroppen ska orka och hållas skadefri. Speciellt nu när jag ökar på mängden.

Vad har du för träningsplaner under semestern?

Motionsslingan, vi möts igen

8 svar

Motionsslinga, elljusspår, spånbanan… Kärt barn har många namn. Där befann jag mig alltså igår igen. Precis som förra veckan hade jag som plan att springa mitt långpass där. Varv på varv, runt runt runt tills jag uppnådde mitt kilometermål. Det är inte det roligaste sättet att springa långpass på, det är rätt tråkigt att springa runt motionsslingan efter några varv. I den här hettan tycker jag att jag inte har något annat val ifall jag vill springa långt. Det fungerar bra att cykla dit och ha med mig mycket vatten, energigel och dextrosol och en handduk. Lämna det vid cykeln vid parkeringen och pausa efter varje varv för att dricka.

Motionsslingan är ungefär 2,5 kilometer lång och på det här sättet kan jag även öva mig inför Tallinn maraton. Vätskekontrollerna brukar komma med kanske 3 kilometers mellanrum och eftersom jag inte kan dricka i farten är jag alltid tvungen att stanna och gå några steg. Jag får öva mig på att starta igång kroppen igen efter gåpauser. ”Tvinga” mig själv till att springa vidare och inte tycka att det är för bekvämt att gå. Samtidigt har jag något att se framemot under varje varv. Jag vet att jag snart får stanna igen och dricka. Jag ska bara orka lite till ännu och sedan kommer belöningen.

Min plan var att springa över 20 kilometer. Den här gången hade jag förberett mig bättre. Jag hade ätit mer kvällen innan och ätit mer frukost. Jag ville inte bli hungrig och tom på energi. Jag ville orka hela vägen med en bra känsla i kroppen. Det var inte lika varmt den här gången, däremot var det jättehög luftfuktighet. Det hade regnat under natten och det kändes som att springa i en djungel. Svetten bara rann. Jag var inte het och rödmosig, jag var bara plaskblöt.

Det är ganska tråkigt att springa på motionsslingan, efter ett tag kan jag den utantill. Det finns en jobbig backe (och en superjobbig backe, men den skippade jag idag och tog den kortare vägen), jag valde att gå upp för backen. I övrigt sprang jag nästan hela tiden. Några gångsteg här några där, men i princip bara löpning. Och det kändes bra! Inte ont någonstans, inte trötta ben, inget fel på flåset utan riktigt bra känsla. Jag blev inte hungrig, magen krånglade inte, energigelen fungerade och gav mig en efterlängtad kick. Näe, inget att klaga över.

motionsslingan

21 kilometer totalt och helt klart med en känsla för mer. Jag hade kunnat fortsätta och hade säkert gjort det också, men jag hade bråttom hem och till festligheter på kvällen. Det är ändå en skön känsla att ha inför maraton. Att det är tidsbrist som sätter stopp för långpassets längd och inte kroppen. Nu har jag dessutom semester och ska nog kunna öka på längden ytterligare. YAY!