Undvik (hård) fysisk ansträngning i ett par dagar var ungefär det första de sa idag när jag var och tog andra dosen av coronavaccinet. Vilken tur att jag inte ska springa maraton om tre dagar då. Som tur har jag redan hunnit springa idag, ifall jag inte kan träna mer den här veckan.

Det blev igen ett långpass och med en bättre känsla än senast. Det var sol, det var varmt och jag hade klätt mig alldeles för varmt. En t-shirt hade räckt, men jag sprang i långärmat. Och svettades. Håret var plaskblött när jag kom hem och jag hade till och med solbränna på benen. Jag hade inte överhuvudtaget tänkt på att jag kunde behöva solkräm. I ansiktet har jag alltid, men på benen? I september?

Idag blev det över 15 kilometer löpning och igen en gång det längsta på länge. Det är så kul nu när löpningen går bra och varje långpass blir distansrekord. Jag vill verkligen försöka springa ett halvmaraton i år. Inte på ett lopp, utan bara klara av att springa distansen på ett träningspass. Det känns som evigheter sedan jag senast var uppe på såna distanser.

Det ska inte vara omöjligt. Jag tycker ändå att dagens pass gav en indikation på att det finns mer att ge. Jag är inte tokslut när jag sprungit klart. Flåset är det inget fel på och kroppen orkar. Klart att benen är trötta efter 15 kilometer, men lite till hade jag nog orkat. Jag behöver bara öka på längden på mina långpass lite till och plötsligt är det ett halvmaraton. De sista kilometerna går på vilja. Kommer jag upp till 19-20 kan jag nog pusha mig till 21,1.

Undvik fysisk ansträngning. Pts! Jag ska träna på som aldrig förr. Kanske inte den här veckan, men nästa.

Jag brukar inte få mjölksyra när jag springer. Möjligtvis om jag springer backintervaller, men inte på vanliga pass. Varken på kortare distanser eller längre. Jag kan bli flåsig, jag kan bli trött i benen och det kan annars vara jobbigt, men inte mjölksyra.

Igår hade jag så fruktansvärt tunga ben att jag inte riktigt vet vad som var fel. Det fanns ingen kraft, inget tryck utan det var bara en släpande känsla. Jag kom inte upp i steget, jag hade dålig teknik och jag orkade knappt lyfta på fötterna. Trots allt det här sprang jag ändå över 14 kilometer. Ibland förstår jag mig inte på kroppen. Eller så har jag bara ett bra pannben.

Jag var trött redan innan passet och hade egentligen inte planerat att springa så långt. Samtidigt visste jag att jag att jag inte kommer att ha tid idag och jag vill verkligen försöka springa ett långt pass i veckan. Jag har mina träningsmål för hösten och där ingår mycket löpning och långpass.

Jag brukar känna mig trög när jag startar, det tar alltid en stund innan jag kommer igång. Igår kändes det som om jag aldrig kom igång, det var en trött känsla hela vägen. Jag sprang igen med taktiken att gå de första hundra meterna av varje kilometer, men ibland blev det längre gåpauser. Jag hittade inget flyt, utan det var mest ett kämpande. Inte sluta springa utan tassa vidare.

Om jag förra veckan kunde öka mot slutet och springa sista kilometern i under 6:00 tempo, fanns det inte på kartan igår. Hur jag än försökte höja tempot, hände inget. Benen var tunga och fulla av mjölksyra. Jag förstår nästan inte hur de var så tunga, eftersom jag inte tränat något sedan onsdagen. Jag borde ha varit pigg.

Trots det är jag väldigt (!) nöjd över mina 14 kilometer. Det är evigheter sedan jag sprang så långt och konditionen är det inget fel på. Inte heller på pannbenet. Om jag kan springa över 14 kilometer med väldigt trötta ben, hur långt kan jag då inte springa när jag är pigg?