Vädret har varit härligt de senaste dagarna. Varmt, soligt och det känns som om våren äntligen är här. Idag blev det premiär för löpning i t-shirt. Förra året tror jag att jag sprang i t-shirt för första gången i maj. Senare i alla fall. Men är det 16 grader varmt ute, gäller det att passa på. Njuta av det fina vädret, över att jag är ledig och att jag har tid att springa.

Dagens löprunda blev trots det fina vädret, något av en besvikelse. Jag vet inte vad som har hänt med min löpning efter resan. Innan resan tyckte jag att jag var i bra form. Löpningen kändes lätt, steget rullade bra och jag höll bra tempo för att vara mig. Det utan att ens ha sprungit intervaller eller pressa mig själv. Det kändes naturligt att springa fort och allting fungerade. Nu är det som om formen är bortblåst. Känslan finns inte alls där. Jag flåsar, jag frustar och det känns tungt. Pollen?

Under resan blev det inte mycket träning, men det borde ju vara bra att vila? Komma tillbaka ännu starkare och bättre? Nu är det som om konditionen blivit sämre. Jag orkar knappt springa längre än fem kilometer. Pulsen är hög, benen är tunga och det är bara jobbigt. Jag vet ju att det bara är en liten svacka och att det snart vänder igen. Samtidigt är det alltid svårt att veta hur mycket jag ska pressa och hur mycket jag borde vila. För egentligen tror jag mest att det beror på pollen och torr luft. Jag går och nyser hela tiden här hemma, min näsa har igen blivit täppt, sårig och jag har näsblod mest hela tiden.

Imorgon kommer det i alla fall att bli en vilodag och så får jag se vad jag gör på söndagen. Kanske jag cyklar, eller så blir det mer löpning i t-shirt. Det varma vädret verkar hålla i sig och jag tackar och tar emot. Välkommen våren!

När blev det plötsligt ljust ute? Så ljust att jag inte behöver min reflexväst när jag springer. Visserligen sprang jag idag direkt efter jobbet, klockan var kanske bara halv sex, men ändå. Dagsljus. Finns det något bättre efter en lång och mörk vinter? Våren är äntligen på kommande. Jag längtar efter att kunna springa i mindre kläder, att inte behöva bylta på sig alla kläder man äger när man vill springa. Bara ett lager på kroppen och ut genom dörren. Ah!

Dagens löprunda blev en riktigt bra en. Inga känningar av löparmage som tur. Jag hade pigga ben och bestämde mig för att öka tempot i en kilometer. En försmak till kommande intervaller som jag planerar att börja springa efter resan. Jag hade mina klumpigaste skor på, inte icebugsen, men mina Asics. De är inte gjorda för intervaller eller tempopass, men jag tyckte ändå att jag kom upp i löpsteget. Det var flåsigt och det märktes att jag inte sprungit snabba pass på länge. Jag fick kämpa för att hålla tempot högre i en hel kilometer, men pannbenet var starkt idag.

Jag tror det var ljuset och vårkänslorna som hjälpte. De har sopat gatan nära där jag bor. För inte så länge sedan gnällde jag över hur halt det var ute, och nu har redan gruset sopats bort. Jag längtar så efter vår och sommaren nu. När vi kommer hem från vår resa är det redan nästan mitten av april, och då måste det ju vara vår. Då kan jag kanske redan springa utan jacka, utan mössa och vantar…

Fotot här ovan är taget den 13e april i fjol, och då svettades jag ihjäl med vad jag hade på mig. #goals!

Jag har skrivit om det tidigare, om mina problem med magen när jag springer. Hur jag ibland utan förvarning drabbas av löparmage. Hur jag inte kommit på vad det beror på och varför jag drabbas. Vilket förstås gör det svårare att förebygga. Ifall jag visste att det beror på något jag ätit, hade det varit mycket lättare. Bara att inte äta av det, och problemet löst.

Jag har försökt med olika metoder, men inget tycks hjälpa. Eftersom jag inte vet vad som är problemet. Är det mjölkprodukter som är felet? Jag tror inte det, för jag äter inte mycket av mjölkprodukter egentligen. En yoghurt och två skivor ost om dagen, kan väl inte vara tillräckligt för att få problem. Eller är det gluten som är problemet? Eller är det ”bara” löparmage och det finns inget att göra åt saken.

Plötsligt får jag bara löparmage, för att på nästa pass inte känna av något. Och sedan inte drabbas på flera månader igen. Jag har varit inne i ett bra träningsflyt och alla pass har känts bra. Kroppen har svarat, benen har varit lätta och farten högre än den varit på länge. Något som jag inte nämnt, är att jag på de senaste passen alltid drabbats av löparmage.

Jag börjar känna av det ungefär halvvägs in i passet. Magen börjar knorra och det känns som att tja… Jag måste på toa helt enkelt. Det är hanterbart, men ibland är jag tvungen att sänka tempot eller gå en sväng. Inte för att jag inte skulle orka springa, men för att magen börjar göra sig påmind. Oftast blir det bättre av att jag går, men här någonstans börjar tankarna på att korta av passet komma. Vilken är den snabbaste vägen hem ifall det skulle krisa ordentligt?

Jag läser bland kommentarerna till tidigare inlägg om att det kan handla om intensiteten på passet som gör att jag får löparmage. Att det inte nödvändigtvis handlar om distansen. Men jag tycker ändå, att såå fort har jag inte sprungit. Fast det känns bra och som om jag är inne i ett bra träningsflyt, tycker jag inte att det är några snabba pass. Det är bara en bråkdel av passet som jag springer snabbt. Plus att jag också fått problem med magen på korta, lugna rundor.

Så, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hoppas på det bästa typ. Fortsätta springa och inse faktum. Att min mage är krånglig. Fortsätta äta som jag gör, träna det jag vill och inte fundera så mycket. Inte börja mixtra med maten, för det kan bara förvärra allting. För jag vet ju att det går över.

Det är jobbigt att inte kunna lita på sin kropp. Att magen ska vara det jag oroar mig mest för inför lopp. Inte för att inte orka springa, utan för att magen ska krascha. Jag brukar alltid ta immodium innan lopp och ha extra med på längre lopp, men det är ju ingen garanti.

Brukar du ha problem med magen när du springer?