Tryck i benen

2 svar

Lite tryck i benen finns det tydligen ännu. Det är inte bara mjölksyra från all cykling. Jag hade inte så stora förhoppningar på dagens löppass, jag var trött och inte speciellt sugen på löpning. Jag ville ändå springa en gång den här veckan och tänkte att jag testar. Är jag för trött kan jag gå istället. Men som vanligt försvinner tröttheten bara jag kommer ut. Fast det kanske är segt i början, brukar det ändå bli bra till slut.

tryck i benen

Idag blev det till och med riktigt bra. Det har varit kul med morgonlöpning. Då när det varit som allra varmast är det nästan enda möjligheten till att springa. Tidigt på morgonen innan det blir för varmt. Men, det är ändå en annan sak att springa senare på dagen. När jag ätit en ordentlig frukost och kommit igång. Idag var jag visserligen också trött, men det fanns ändå energi i kroppen. Jag hade betydligt mera tryck i benen.

Det fanns mera kraft och power och jag kunde ta i mer. Jag hade inte en lika släpande känsla, utan jag kom upp i steget. Farten blev därför också högre och jag kunde springa på. Jag tror dessutom att jag sprang hela rundan, minus ett kort fotostopp och en paus för att korsa vägen. Jag minns inte när jag skulle ha sprungit en hel runda senast? Det känns som evigheter senast.

Det är kul att märka att jag kan och orkar. Jag behöver inte stanna och gå, utan jag kan springa längre sträckor i ett svep. Det bådar gott för hösten. Jag kommer ännu att cykla, men så småningom kommer nog löpningen att ta över igen.

Är det höst nu?

4 svar

Fyra dagar av cykling i rad har gjort att det börjar kännas i benen. Mjölksyra, tunga ben och tyngre att trampa. Tiden har blivit långsammare och tempot har saktats ner. Plus, är det höst nu? Förra veckan var det shorts och linne som gällde, och på fredagen cyklade jag med vantar. Jag har haft långa tights, långärmad tröja och jacka. På morgonen har det varit under tio grader och inte mycket varmare när jag cyklat hem på kvällen.

är det höst nu

Jag har inte ännu bestämt mig för hur länge jag tänker cykla till jobbet. Det beror nog på vädret. Förra året slutade jag i mitten av augusti, men det berodde delvis på att jag bytte arbetsplats. Det är fortfarande kul att cykla, men jag tycker det är ganska kallt för tillfället. Jag hoppas på lite varmare väder, jag vill ännu cykla.

Det är klart att jag kan sätta mera kläder på mig. Just nu tycker jag mest att blåsten stör mig. Det har varit så kallt i luften, som om det är höst nu. Även om solen lyser, känns det kallt. Rått och ruggigt. Jag är inte redo för hösten ännu, jag vill ha mer sommar och sol. Lata dagar i solstolen, morgonjogg och utekaffe på terrassen.

Jag tycker alltid att sommaren går så fort. För fort. Även om de har varit en bra och varm sommar vill jag alltid ha mer. Det är bara för en vecka sedan jag satt i gästhamnen och njöt av ett glas bubbel på min semester. I kjol och solglasögon. Och nu känns det väldigt avlägset.

Varför jag inte springer Tallinn maraton i år

Lämna ett svar

Det här är ett inlägg som är jobbigt att skriva även om jag vetat om saken länge redan. Varför jag inte springer Tallinn maraton i år. Det blev inget maraton ifjol, eller lopp för den delen heller, och det verkar som om historien upprepar sig. Just nu har jag i alla fall inget lopp inplanerat. Varken maraton eller kortare.

träningsplaner för 2020

Jag har helt enkelt inte haft motivation till att träna som det krävs. När jag sedan ännu kommer att få andra dosen av coronavaccinet bara två dagar innan Tallinn maraton, blev beslutet att inte springa ännu lättare. Då försvann den sista motivationen till att springa långpass och att följa ett träningsprogram.

Just nu är det roligare att springa på känsla och att cykla till jobbet. Jag vet hurudan träning det krävs för ett maraton. Jag vet också att även om jag är förberedd är jag nervös. Har jag tränat tillräckligt? Sprungit tillräckligt långa pass, tillräckligt med mängd? Jag behöver ingen extra stress över att få biverkningar av ett vaccin, vilket jag i och för sig inte fick efter första dosen.

varför jag inte springer i tallinn i år

Till ett maraton vill jag komma väl förberedd, pepp och ivrig på att springa. Veta att jag gjort det jag ska. Det har inte känts värt det. Lägga ner en massa träningstimmar och mängd, för att kanske sedan få biverkningar av ett vaccin. Eller att loppet blir inställt igen. Plus att det är jobbigt att resa, med möjlig karantän, coronatest, intyg och så vidare.

Ifall jag valt att satsa på att springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, hade läget kanske varit annorlunda. Men maratondistansen lockar inte där, utan jag vill springa i Tallinn. Jag vill inte springa en två-varvs bana ute på ett folktomt Runsala. Jag vill springa i stan med folkfest och party hela vägen. Det är därför jag alltid trivts så bra på lopp i Tallinn. Stämningen.

Det är klart att jag kunde ha tränat som om jag skulle springa maraton, för att sedan kanske välja att springa en annan distans i Åbo. Att träningen inte är förgäves, men egentligen så är jag nöjd över mitt beslut. Bara för att jag inte springer maraton i Tallinn i år, betyder ju inte att jag inte kommer att göra det något annat år.

tallinn skyline

Jag är ändå i bättre form än jag var i fjol. Löpningen känns mycket bättre och jag har tränat mer. Det har varit skönt att jag tog beslutet över att inte springa i Tallinn tidigt på sommaren. Ingen stress över missade träningspass, eller att jag nu borde ligga på en sån här mängd i veckan. Långpassen borde vara si och så långa. Jag borde verkligen springa intervaller. Jag tror att den uteblivna stressen över träningen har gjort att träningen egentligen gått bättre. För jag har inget att jämföra med och jag ska ändå inte springa något lopp. Utan jag kan träna det jag vill.

inte springer i tallinn i år

Men nästa år, Tallinn. Då jäklar!

Vad jag räknar som ett längre pass

2 svar

Jag fick en fråga av Petra om vad jag räknar som ett längre pass. Jag ska försöka svara på frågan i ett skilt inlägg, även om jag gav ett kortare svar i kommentarerna. Vad jag räknar som ett längre pass beror på vilken form jag är i, men generellt sett är tio kilometer och uppåt ett längre pass för mig. Ju bättre form jag är i, desto mer förskjuts gränsen.

vad jag räknar som ett längre pass

När jag tränat inför maraton har tio kilometer varit ett kort pass, men då har långpassen varit över 20 kilometer. Just nu är jag inte ens i närheten av såna längder och därför räknar jag tio kilometer som långt. Det brukar vara min startpunkt när jag ska börja öka på längden.

Första veckan springer jag tio kilometer, för att nästa vecka kanske springa tolv och sedan 14 och så vidare. Jag brukar försöka öka med 1-2 kilometer per vecka. Vänja kroppen vid belastningen och att vara ute länge. Sedan när jag är uppe på längder kring 16 kilometer, då känns plötsligt tio kilometer kort. Fast det för bara någon vecka sedan kändes jobbigt och långt.

Jag brukar tänka i kilometer, men det går även att tänka i tid. När jag följt maratonprogram från ”Stora löparboken för kvinnor”, då har långpasset varit i tid. 90 minuter, 180 minuter, 200 minuter. Jag har ändå varit tvungen att försöka omvandla det till kilometer för att veta ungefär vilken rutt jag ska springa. 200 minuter är 3 timmar och 20 minuter, det är inte direkt en jogg runt kvarteret. Jag måste tänka ut att ungefär hur långt hinner jag på den tiden, och sedan planera rundan efter det.

Just nu tycker jag att ett längre pass är kring tolv kilometer, men planen är att börja öka på längden. Kroppen har orkat bra när jag sprungit tio kilometer och jag ser inget hinder för att öka längden ytterligare.

En dag i Vasa

Lämna ett svar

Jag flyttade från Vasa 2008 när jag blev utexaminerad från skolan. Jag var klar med både skolan och staden och ville hem till södra Finland igen. Det kändes aldrig som min stad och jag har inte gjort återbesök sedan dess. I och med att en utlandsresa inte har känts aktuell i sommar har vi istället hemestrat. Först Skärgårdens ringväg under del ett av min semester och nu under del två, Vasa.

en dag i vasa

Vi firade fem års bröllopsdag på fredagen och hade bokat rum på hotell Astor. Vi hade ingen egentligen plan för vårt besök i Vasa. Jag ville mest vandra runt och se vad jag kände igen. Vad som ändrats och vad som är lika. En nostalgitripp kombinerad med god mat och dryck. Och så ville jag äta på Hejm, men det ville tydligen alla andra också och det var fullbokat… Men Frans och Nicole var en väldigt positiv överraskning och rekommenderas.

Fredagen spenderades på stan. Vi vandrade gata upp och gata ner längs med torget. Samma gator som jag vandrat många gånger tidigare. Det har kommit såå många nya ställen. Restauranger, cafés, butiker, uteserveringar. Många ha flyttat och andra har slutat, men Fontana finns på samma plats.

en dag i vasa

På lördagen gick vi sedan i mina gamla bostadskvarter. Vöråstan och Brändö. Här fanns det en butik då, här var en pizzeria jag alltid hämtade ifrån, här var tvättstugan, här parkerade vi alltid bilen. Så mycket minnen och kul att vara tillbaka.

en dag i vasa

Vasa är en fin sommarstad och det var mycket folk i farten. Det var kul att komma tillbaka och uppleva det som turist. Vill jag bo i Vasa i framtiden? Troligen inte. Det är fortfarande samma ”fel” som tidigare. För långt borta från familj och vänner och körsträckan är jobbig. Hur kunde vi köra den flera gånger i månaden då?

vasa

Börja om från början

Lämna ett svar

Jag har försummat min styrketräning, jag har tränat det en gång den här sommaren. Tanken var ju att göra det oftare, men all annan träning har lockat mer. När det är soligt och varmt vill jag mycket hellre springa eller cykla. Nu har vädret varit lite sämre och då passar det bra med styrketräning inomhus. Tyvärr var min kropp inte med på noterna, vilket inte är så konstigt egentligen. Så som jag har slarvat med styrketräningen. Det kändes som om jag fick börja om från början.

börja om från början

Lättaste vikterna, övningar med bara kroppsvikt eller med det tunnaste minibandet. Benen skakade, armarna skakade, kroppen kändes svag och det krävdes inte mycket för att jag skulle bli mör. Jag skakar ännu också. Jag räknar med att ha träningsvärk imorgon. Och kommande dagar.

Nu måste jag skärpa mig med styrketräningen. Jag vill inte varje gång vara tvungen att börja om från början, utan jag vill utvecklas. Kunna använda tyngre vikter igen, inte bli lika trött lika fort och framförallt vill jag känna mig stark igen. Just nu känner jag mig bara svag. Hållningen är dålig, nacken värker och axlarna är spända. Benmusklerna är väl helt okej, för benen får jobba både när jag springer och cyklar, men allt det andra. Mage, rygg, överkropp. Där finns det mycket att jobba på.

Jag vet att jag behöver träna styrka. Det hjälper mig både i löpningen och cyklingen, plus att jag behöver det i vardagen för att orka. Jag blir lätt stel i nacke och axlar och hållningen blir som en ostbåge. Jag behöver stärka upp baksidan för att orka bära upp kroppen bättre. Inte nödvändigtvis få biffiga biceps (as if 🙂 ), utan mer vardagsstyrka.

Nu måste jag göra det till en rutin. En gång i veckan ska jag träna styrka, oberoende av väder. Jag behöver inte ha en träningsplan, men jag måste göra något. Punkt.

Tre dagar med morgonlöpning

2 svar

Kroppen känns förvånansvärt pigg och fräsch med tanke på att det blivit tre dagar med morgonlöpning. Plus fredagens längre pass. Jag vet inte när jag senast skulle ha sprungit tre dagar i rad. Tre dagar med morgonlöpning dessutom, det händer aldrig. Inte ens på en semesterresa i ett varmt land.

tre dagar med morgonlöpning

Det har varit lite segt att komma upp på morgonen. Jag hade helst velat fortsätta sova, men jag har stigit upp i alla fall. Ätit en banan, druckit lite vatten och klätt på mig. Den första kilometern är alltid värst. Då har jag mest promenerat för att värma upp och piggna till. Efter det brukar det lossna och jag kan springa på.

Just nu springer jag ”intervaller” på morgonen. På fredagen när jag sprang mitt längre pass, sprang jag längre i ett svep och jag vet nog att jag kan och orkar, men för tillfället tycker jag det är ganska kul med intervaller. Jag brukar springa 900 meter av en kilometer, så går jag 100 meter och så börjar jag om från början. Lite beroende på hur trött jag är eller hur varmt det är, kanske jag springer 800 och går 200. Mot slutet brukar jag sedan lägga in spurter. Springa 200, gå 100. Eller som idag, springa 100, gå 100.

Jösses vad 100 meter kan kännas jobbigt! Då är det fullt ös som gäller, inte jogg. Idag var jag nere på 4:30 tempo vilket är galet snabbt för mig just nu. Så snabbt att jag typ snubblade på mina egna fötter. Benen hängde inte riktigt med i tempot och koordinationen fanns inte.

tre dagar med morgonlöpning

Nu kommer det att bli några dagars vila från löpningen. Även om allt känns bra i kroppen, är tre dagar löpning i rad ändå ganska mycket för mig. Dessutom lovas det regn och så mycket gillar jag inte morgonlöpning att jag skulle vilja springa i regn 🙂

Äntligen har jag flyt i löpningen igen

2 svar

Jag kämpar på med min löpning, även om det blivit mycket transportcykling till jobbet under sommaren. Jag har sprungit två gånger i veckan, oftast tidigt på morgonen. Ibland kortare, ibland lite längre, ibland har jag mest gått och ibland har jag försökt mig på intervaller. Alltid med en varierande känsla i kroppen. Nu känns det som om jag äntligen har lite flyt i löpningen igen. Som om det fungerar. Där varje pass inte är ett kämpande och att ta i, utan det går av sig självt.

flyt i löpningen

Jag orkar springa längre sträckor. Jag behöver inte ta gåpauser hela tiden, utan jag kan tassa på. Det är inte lika flåsigt, benen är inte lika tunga, utan allting känns lättare. Som om kroppen har fattat vad den ska göra och huvudet hänger med. Oftast orkar kroppen nog mer än vad jag tror, men huvudet säger stopp. Visst skulle det vara skönare att gå? Är det inte lite väl flåsigt? Och jag lyssnar och går. Fast jag nog hade orkat springa lite till… Men nu när jag har flyt i löpningen igen, kan jag lättare ignorera rösten som säger att jag ska gå.

Dagens löpning var ett bra pass. Under fredagens längre pass kändes det som om det fanns mer att ge i kroppen och det gjorde det även idag. Konditionen är det inget fel på. Jag orkar springa längre igen och jag är inte trött när jag kommer hem. Jag har alltid en känsla av att jag skulle ha kunnat fortsätta springa ännu. Det är den bästa känslan att ha. Det gör mig mer motiverad till att fortsätta träna. Nu när jag märker att det går åt rätt håll och att formen är på väg uppåt.

Hur går din träning för tillfället? Är du inne i ett bra flyt? Eller har du sommarpaus?

Springa på dagen

Lämna ett svar

Springa på dagen, kan man ens göra det nu när det är varmt? Jag som bara har sprungit tidigt på morgonen hela sommaren. För att just undvika värmen och gassande sol. Redan då har jag haft varmt och svettats mycket. Hur skulle det då kännas att springa på dagen? Inte så tokigt faktiskt.

springa på dagen

Det blev en bra start på del två av min semester. Jag skulle springa ett lugnt och mysigt pass, men det blev något helt annat. Det blev det längsta passet på länge och med en riktigt bra känsla. Som om det finns mer att ge. Både när det gäller tempo och distans.

Med tanke på hur mycket jag cyklat den senaste tiden är jag förvånad över hur bra det kändes i kroppen. Hur lätta benen var och hur enkelt allting flöt på. Jag kom in i en bra rytm och kunde springa på i ett hyfsat tempo. Jag var inte tvungen att ta gåpauser, utan jag kunde springa hela vägen. Tass tass tass, en fot framför den andra.

Det är en känsla jag saknat. Det är kul med intervaller tidigt på morgonen, men jag saknar nog mina långpass. Dagens pass var inte ens ett långpass, det var bara längre än jag sprungit den senaste tiden. Jag har saknat känslan av att vara inne i ett flow och kunna springa länge. När allting bara funkar och det känns som om jag kan springa i oändlighet. Intervaller ger inte samma känsla, även om de är kul på ett annat sätt. Då känner jag mig mera stark och snabb än kanske uthållig och seg.

Nästa vecka har jag som sagt semester och då kommer det inte att bli någon cykling. Då kommer jag igen att satsa på löpning. Gärna lite längre pass, eftersom dagens runda helt klart gav mersmak.

Bra cykelform just nu

2 svar

För någon vecka sedan cyklade jag min snabbaste tid hemifrån jobbet någonsin. Då trodde jag att det var en engångsföreteelse, men den goda formen fortsätter. Jag har aldrig varit i så bra cykelform som jag är i just nu.

bra cykelform

Förra sommaren när jag också cyklade mycket till och från jobbet, då tog det kring timmen. Jag var kanske några gånger under timmen när jag cyklade hemåt, men det hände inte ofta. Det handlade mer om tur, medvind och goda förutsättningar, än om bra cykelform och starka ben. Min snabbaste tid från i fjol var 58:10.

Nu verkar det som om jag höjt mig en nivå. Jag cyklar nästan varje gång hemåt på under en timme. Det som förra året var min snabbaste tid, är nu standard. På riktigt snabba och bra dagar, cyklar jag på 56 minuter. Väldigt nära mitt rekord alltså. Dessutom tycker jag att det finns mer att ge.

Jag blir inte lika trött i uppförsbackar, utan jag orkar trampa. Jag har hittat tekniken igen. Hur jag ska sitta på cykeln för att få mer kraft när jag trampar. Jag behöver inte växla ner till lägsta växeln, utan orkar trampa uppför med hög växel. Jag cyklar förbi folk i uppförsbackar. Benen känns som om de hänger med och jag blir inte lika flåsig. Någonting har hänt.

Mitt snittfart har blivit snabbare. Just nu är det på 19 km/h för hela året, men 20 för juli. Förra året var det på 18 och 2019 låg det på 17. Längre än så har jag inte statistik på jogg, men då blev det bara sporadiska cykelpass.

Det är så kul att märka att träningen ger resultat. Att jag går framåt i utvecklingen. Att jag blir snabbare och bättre. Det är inte bara en känsla, utan klockan bevisar det jag själv känner.