Jag har haft det här inlägget i mina utkast ett tag, men jag har inte publicerat det. Eller rättare sagt, jag har haft rubriken skriven och en tanke om vad inlägget ska handla om. Om ett nytt mål jag har. Innan jag ens har hunnit skriva inlägget, har mitt mål och mina planer hunnit ändra. Det här är också ett inlägg om varför jag har haft svårt att motivera mig till att springa.

Planen har ända sedan förra hösten varit att springa mitt tredje maraton i september i Tallinn. Det var ordnat med jobbet och jag var ivrig på träningen. Ivrig till att börja springa långpass, intervaller och springa mer och längre. Grunden med styrketräning var gjord förra året och nu skulle jag springa. Jag ville satsa och försöka förbättra min tid. Sedan blev allting väldigt osäkert. Lopp efter lopp ställdes in och min träningsiver störtdök.

Jag sprang mitt senaste långpass i maj, om man inte räknar med några pass på tio kilometer. Det är den nivån jag varit på, att tio kilometer är ett långpass. Sedan tog cyklingen över och jag sprang mindre och mindre. För innerst inne visste jag att det inte skulle bli något maraton. Inte i alla fall ”som normalt” Med massa andra löpare, publik, folk på stan, hejarop, party och folkfest. Kanske att loppet skulle ordnas i alla fall, men i ett mindre format. Och det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag vill ju ha folkfest, party och en massa andra folk. Det är halva grejen. Annars kan jag lika gärna springa distansen hemma för mig själv på träning.

Jag började fundera på ett nytt mål och en ny plan utformades. Istället skulle jag satsa på Paavo Nurmi i Åbo i augusti. Halvmaraton. Den distansen kräver mindre träning och mindre förberedelser. Jag kan fortfarande cykla och springa halvmaraton. Jag behöver inte ge upp cyklingen och gå helhjärtat in för löpning. Halvmaraton är inte en lika skrämmande distans som maraton, utan jag är mer självsäker där. Att jag kan springa det vilken dag som helst. Klart jag är tvungen att träna i alla fall. Förstås. Men ni fattar.

Jag har inte anmält mig till något lopp, men eftersom jag sprungit Paavo Nurmi så många gånger får jag mejl därifrån. Anmäl dig nu och få en billigare startavgift. Träningstips inför, infobrev och uppdateringar. För någon vecka sedan fick jag ett nytt mejl om att loppet kommer att ordnas (som läget är just nu), men annorlunda.

Tio kilometer kommer att springas på fredag kväll och halvmaraton och maraton på lördagen. Med olika startgrupper baserad på uppskattad sluttid. So far so good. Förutom att man varken får medalj eller t-shirt. T-shirten kan jag vara utan, men ingen medalj. Inte ens efteråt på posten?! Jag vet att jag just skrev att jag kan springa halvmaraton vilken dag som helst, men jag vill ha min medalj i alla fall. Det känns inte värt att träna inför eller springa halvmaraton om jag inte ens får en medalj. Jag vill ha en belöning. Tio kilometer går också bort, eftersom det är ett kvällslopp. Det betyder att springa direkt efter jobbet. Inte för att jag lär vinna, men jag vill ändå ha pigga ben. Inte först jobba många timmar och sedan springa lopp. Trött, hungrig och med tunga ben.

Då återstår Tallinn. Inte maraton förstås, men halvmaraton eller tio kilometer. Problemet med Tallinn är att de distanserna är redan på lördag. Halvmaraton startar klockan nio på morgonen och tio kilometer klockan ett. Jag har ordnat med jobbet så att jag är ledig lördag, söndag och måndag eftersom planen ursprungligen var att springa maraton på söndag. Nu skulle jag bli tvungen att ändra ledigheten till fredag, lördag och söndag, eller ta en jättetidig båt för att springa tio kilometer. Inte helt optimalt det heller.

Och plötsligt var inte Tallinn längre ett alternativ. Loppet är inställt och ska istället ordnas som ett virtuellt lopp. Det kommer inte som en överraskning, egentligen, och det är skönare att veta det nu och inte först i september. Men tja, surt är det ändå. Jag hade ändå lekt med tanken om att jag skulle kunna springa tio kilometer. Min form har varit bra och jag har varit ivrig på snabba pass. Kanske ett nytt personbästa hade varit möjligt?

Ett virtuellt lopp lockar inte just nu i alla fall. Det kostar givetvis också, men från Tallinn får man i alla fall en medalj hem på posten. Jag är mer ute efter upplevelsen runt omkring. Se det som en minisemester att åka till Tallinn. Bo på hotell, shoppa, äta och dricka gott och springa loppet. Vill jag bara ha prestationen kan jag springa det hemma för mig själv och fast snickra ihop en egen medalj.

Jag inser självklart att jag inte är den enda som har det här problemet med inställda lopp, och att det är en fis i rymden mot riktiga problem med coronan. Jag har inte ens tränat för något lopp eller distans. Det finns säkert de som skulle springa sitt första maraton, eller annan distans, och tränat för det i ett år och så är allt inställt. Jag vet det, men jag får vara sur ändå 🙂