Varje gång jag tror att våren är på gång, kommer bakslaget i form av snö. Det var såå fint väder när jag slutade jobbet vid tre (annat var det däremot i morse när temperaturen mätte -10 grader). Vid tretiden lyste solen för fullt, fåglarna kvittrade, himlen var blå och det riktigt kändes som om det var vår i luften. Äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag dessutom få springa i solsken. Jag hade planerat att springa ett lite snabbare pass idag igen. Jag vill försöka locka fram fart i benen. Inte springa intervaller ännu, men lite fortare tempo enligt känslan i kroppen.

Efter diverse fix och trix här hemma var klockan strax efter fem när jag äntligen kom mig iväg på min planerade löprunda. Solen sken fortfarande och det kändes varmt i luften. Planen var att jag skulle springa en vanlig distansrunda, men med snabbare tempo. Jag hade ingen tanke om vilken fart jag skulle hålla, utan jag skulle låta kroppen bestämma. Plus att eftersom jag inte sprungit intervaller på evigheter utan främst lufsat runt, vet jag inte riktigt vad som är rimlig fart. Men allt som är snabbare än mitt nuvarande lufstempo är bra. Låga sexor är super.

Det var fint väder fram till ungefär fyra kilometer. Sedan började jag ana några snöflingor, men tänkte att det föll ner från träden. Två minuter senare var jag mitt uppe i värsta snöstormen. Eller var det kanske hagel? Jag såg knappt en meter framför mig och det goda tempot jag hållit sjönk som en sten. Det gick från 6:10 tempo till 6:50 tempo. Snön piskade i ansiktet och jag svor några väl valda ord över att våren aldrig kommer. Snöstormen var över lika fort som den började och när jag var hemma lyste solen för fullt igen. Typiskt.

Dagens pass bådar i alla fall gott för framtiden. Jag kan bevisligen springa fortare. Det kändes inte ens speciellt jobbigt fram till fyra kilometer. Visst var det flåsigt eller flåsigare än normalt, men det var överkomligt. Snart snart är jag redo för intervaller igen. Bara det skulle bli vår först.

Jag har inte sprungit intervaller på evigheter, främst för att jag inte har haft lust. Dessutom är det fortfarande halt ute och intervaller kräver bättre underlag. Mina löprundor den senaste tiden har varit lugna och jag har inte haft en tanke om tempot. Fokus har legat kring att springa långt och att inte slå ihjäl sig på kuppen. Samla kilometer och bygga upp tåligheten och uthålligheten i kroppen. Idag var det soligt och fint fortfarande när jag slutade jobbet och jag hade planerat att springa oberoende. Vädret gjorde att jag var extra sugen på en löptur och benen kändes pigga trots gårdagens styrketräning. Jag bestämde mig för att testa att springa nån form av tempopass.

Planen var att starta lugnt och gå enligt känslan i kroppen. Det har varit min plan tidigare när jag sprungit tempopass och det fungerar bra för mig. Jag sprang enligt samma upplägg som tidigare. Först två kilometer uppvärmning, stanna för att ta några bilder och därefter fyra-fem kilometer i snabbare tempo. Kilometerna gick lite ojämnt idag, men jag skyller på underlaget. Ibland kunde jag trycka på bra i löpsteget och ibland fick jag stanna och gå där det var som halast.

Jag längtar så efter våren nu och efter att ta av mig några klädlager. Ta på mig mina ”snabba” skor och börja springa intervaller på riktigt. Det är en kul känsla att ha att det går snabbt på mina försök till tempopass. Jag är sugen på att springa snabbt igen och se vad jag kan uppnå när det är bättre förhållanden. Det känns i alla fall som om jag är i bättre form nu än säg för ett år sedan vid samma tidpunkt. Uthålligheten och snabbheten finns där nånstans i kroppen. Det gäller bara att plocka fram det.

Trevlig helg!