Kategoriarkiv: Löpning

Motvind hela vägen

2 svar

Idag har jag varit ledig hela dagen och planen var att jag skulle springa veckans långpass idag. Eftersom det fortfarande ställvis är halt ute, var jag osäker på vilken rutt jag skulle ta. Jag vill inte springa på små skogsstigar, som om jag nånsin gör det, utan jag ville hålla mig till större vägar. Med chans att de skulle vara bara eller åtminstone sandade och mindre hala. Jag bestämde mig för att springa en av de tråkigaste rutterna jag vet. Längs med Skärgårdsvägen mot Åbo. Den är tråkig på det sättet, eftersom jag i något skede är tvungen att vända om och springa exakt samma väg tillbaka. Den går inte att springa runt, det finns bara en väg. ( Vilket är jättekul i rusningstrafik och om det hänt något längs vägen. Och så sitter du fast i trafiken i flera timmar, för det finns fortfarande bara en väg)

motvind från helvetet

Nåja, sidospår där. Långpasset skulle jag ju skriva om. Det gick bra att springa i början. Vägen var torr och bar och det var vårkänslor på hög nivå. Första tunneln under vägen som jag var tvungen att springa i var en isbana. Inte i själva tunneln, men backen som leder ner. Det var så.jäkla.halt. Jag föll som tur inte, men det var nästan så att jag övervägde att sätta mig ner på rumpan och kana ner. För att det skulle ha varit det smidigaste sättet att ta sig ner på 🙂

Efter kanske tre kilometer och vid första bron kom vinden emot mig. Det var motvind utan dess like. Jag kom knappt framåt, det blåste så hårt. Samtidigt tänkte jag att jag kommer att få springa med värsta medvinden på hemvägen sedan. Öh, nej! Det kändes som om jag hade motvind hela vägen. Åt vilket håll jag än sprang blåste det rakt på mig. Det började dessutom snöa. Dit for vårkänslorna. Nu räcker det med snö, halka, blåst. Jag vill ha vår!

Långpasset i sig var riktigt bra. Det var det längsta jag sprungit på flera veckor och det var en bra känsla hela tiden. Lite för hög puls för ett långpass kanske, men annars inget att klaga på. Kroppen fungerade som den ska. Benen pinnade på, andningen fungerade och magen krånglade inte.

Bra start på veckan!

Att hålla sig till planen

Lämna ett svar

Planen idag var att efter jobbet springa ett lugnt och behagligt pass. Det är fortfarande halt ute, men jag ville verkligen springa. Även om det är kul att testa på andra träningspass ibland, är det ju löpningen jag gillar mest. Jag har inte sprungit sedan onsdagen och det kryper i kroppen. Jag vill springa, men vill inte halka och göra mig illa. I dagsläget känns det nästan som en omöjlig kombination och att dessutom springa i mörker, gör allting farligare. Därför var planen lugnt och fint.

att hålla sig till planen

Jag har nämligen planerat att springa långt imorgon igen. Då är jag ledig och jag har möjligheten att springa i dagsljus. Förhoppningsvis är det inte lika halt och att löpningen fungerar bättre då. Jag ville spara på mina ben idag för att vara pigg imorgon. Ibland är det bara så svårt att hålla sig till planen. Mina ben var ju pigga idag, eftersom jag inte sprungit på flera dagar. Men idag hade jag inte tiden att springa långt. Jag vill inte göra det sent på kvällen efter jobbet.

Idag fick jag bromsa mig själv och påminna mig om att jag ska springa imorgon också. Dagens pass kan ses som uppladdning inför imorgon. Det är då jag ska springa långt och jag vill inte förstöra mina chanser till ett bra långpass genom att springa för hårt idag. Hellre ett kort och lugnt pass idag och ett långt pass imorgon. Inte två halvlånga likadana pass i rad. Utan en större variation i löpningen.

Dagens runda slutade på knappa fem kilometer. Den var faktiskt lugn och behaglig. En klassiskt mysrunda helt enkelt. Ingen press, ingen stress, utan ett lugnt tassande. Men imorgon, då kör vi!

Bambi på hal is

6 svar

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag inte sprang på tisdagen, utan istället tränade annat. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara bättre väder på onsdagen och jag istället skulle springa då. Var det bättre väder? Nej, det var bara sämre. Sprang jag ändå? Det gjorde jag faktiskt, men det var en jobbig runda. Främst för att jag var rädd för att halka hela tiden. Jag fick verkligen kolla var jag satte fötterna och var tvungen att gå ibland för att det var isbana. Det gick inte att springa, utan att riskera att falla.

Totalt blev det strax över sex kilometer löpning. Särskilt fort gick det inte, men det hade inget att göra med konditionen eller känslan i kroppen. Det var snarare en försiktighetsåtgärd. Ifall vädret fortsätter så här, borde jag nog investera i ett par vinterlöpskor. Eller ens dubbar. Jag har ingetdera, utan springer alltid i mina vanliga skor. Jag har alltid klarat mig hittills och har faktiskt inte ramlat. *peppar peppar* Men det är inte kul att behöva anpassa steget efter underlaget och att hela tiden vara rädd. Jag vill kunna springa som normalt och trycka på i steget. Inte trippa omkring.

Jäkla väder alltså! Jag vill ha vår nu (och sommar). Facebook påminde mig idag om en bild jag lagt upp för ett år sedan. Det är inte riktigt sånt väder ännu nu om vi säger som så. Det känns väldigt avlägset med bara vägar, solsken och tunnare jacka.

Ingen energi i kroppen

4 svar

Självförtroendet var på topp efter gårdagens bra löppass och tanken var att jag skulle springa långt idag. Längre än jag gjort på ett bra tag. Planen var närmare 16,5 kilometer, vilket är det längsta jag i så fall sprungit sedan förra hösten. Mitt längsta långpass hittills har varit lite över 14 kilometer. Känslan under det passet var bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Därför kändes inte 16,5 som en omöjlighet, utan som en lämplig ökning sedan sist.

Det visade sig att 16,5 kilometer var alltför ambitiöst idag. 10 kilometer hade också varit för mycket. 6,5 kilometer sprang jag idag och det var inte en kul runda. Jag har haft en halvkonstig känsla i kroppen de senaste två dagarna kanske, men jag har inte tänkt så mycket på det. Eftersom gårdagens pass ändå kändes bra, tänkte jag att det mest var inbillning. Jag känner mig inte sjuk, men… tja. Trött. Hängig. Ingen energi. Vilket jag inte borde vara med tanke på att jag har semester för tillfället.

Medan jag skriver det här nu, ringer det några klockor i mitt huvud. Vänta har jag inte skrivit om det här tidigare? Kollar bakåt bland mina egna inlägg. Ja men visst. Där har vi svaret igen en gång. Att jag inte fortfarande heller har lärt mig. *slår mig själv i pannan ännu en gång*

Under dagens pass blev jag dessutom hungrig. Jag hade ätit min normala frukost, men det var för flera timmar sedan. Äter inget innan jag ska sticka ut, glömmer bort det. Springer några kilometer och märker att magen knorrar. Hmm… Ingen energi sa du? Undrar just varför… Snark med mig och min planering alltså. Det är inte så konstigt att jag känner mig hängig och utan energi, när jag ätit två skivor bröd för fyra timmar sedan. Och på det hade jag tänkt springa långpass.

Direkt efter att jag kom hem tog jag av mina brustabletter med järn. De smakar vidrigt och jag vill inte ta av dem för eftersmakens skull. Även om jag vet att jag verkligen borde. Och så borde jag också komma ihåg att äta… ingen energi, kanske detta hjälper

Ett nytt försök till löpning

2 svar

Måndagens planerade långpass blev inställt och jag har inte sprungit sedan dess. Jag har nog tränat, bland annat styrka igår, men det har inte blivit någon löprunda. Idag kände jag mig redo för att springa igen. Fortfarande inget långpass, men ett helt vanligt distanspass blev det i alla fall. Dessutom ett med bra tempo och med en betydligt bättre känsla i kroppen än på måndagen. Jag hoppas att måndagens pass bara var en parentes och att jag nu igen är tillbaka till en god löpform.

dagens löprunda

Dagens pass gick nästan bättre än jag hade vågat hoppas på. Eftersom jag styrketränade igår och dessutom har galen träningsvärk lite överallt i kroppen, hade jag inte så höga förhoppningar på passet. Känslan efter måndagens sämre löptur spökade fortfarande i huvudet och jag var smått orolig över hur kroppen skulle reagera idag. Jag oroade mig i onödan och kroppen svarade precis som jag ville. Det fanns tryck i benen igen, flåset var med mig och andningen fungerade.

Dagens löprunda slutade på strax under sju kilometer, med ett medeltempo som är bra för mig i dagsläget. Jag kollade knappt på pulsklockan medan jag sprang, utan sprang bara på känsla. Det var inte så att jag försökte springa fort, utan det kom naturligt. Jag lät kroppen bestämma tempot och höll varken tillbaka eller pushade. En feel good runda på känsla helt enkelt. Precis vad jag behövde för självkänslan efter måndagens sämre pass då inget stämde. Nu fick jag igen bekräftat att jag visst kan springa och t.o.m springa fort.

Imorgon är tanken att springa mitt planerade långpass. Jag har en runda i huvudet som jag vill springa och jag hoppas att kroppen är med mig även imorgon. Rutten är nämligen det längsta jag i så fall sprungit på evigheter. Jag kommer att gå enligt dagsform imorgon och bestämmer mig imorgon först om det blir långpass eller inte. Dagens löprunda indikerade i alla fall att det inte borde vara några problem med att springa långt imorgon.

Inställt långpass

Lämna ett svar

Jag har semester den här veckan och hade tänkt inleda veckan på bästa möjliga sätt. Med ett långpass löpning. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inte alla mina löppass är bra, ibland smyger det även in sämre pass. Som tur så har jag sprungit så länge att jag vet att ibland händer utan någon egentlig orsak. Plötsligt vänder det igen och allt känns bra i kroppen. Förra veckan var min vilovecka och jag hade inte sprungit sedan förra veckans måndag. En kan ju tycka att jag borde ha haft pigga ben idag, men nej.

Det var tunga ben idag och flåset var inte med mig. Det kändes som om jag aldrig kom i fas med andningen. Kroppen samarbetade inte alls idag och jag ville inte pressa den. Jag försöker att springa enligt känsla för tillfället och jag valde att lyssna på kroppen. Ett långpass skulle ha varit alltför påfrestande och inte lämnat en bra känsla efter sig. Istället blev det en betydligt kortare runda än planerat i lugnt tempo.

Jag har hela veckan på mig att få till mitt planerade långpass och jag kommer att göra nytt försök senare i veckan. Jag är inte orolig för formen, men idag var känslan inte bra. Inte alls en sådan känsla jag vill ha på mina långpass. Enkelt, lugnt och kravlöst. Idag skulle jag verkligen ha fått kämpa för att få till långpasset och jag ansåg att det inte var värt det. Det kommer fler dagar och fler möjligheter till att springa långt. Förhoppningsvis med en bättre känsla i kroppen.

lyssna på kroppen

Nu kommer jag att ha två lugnare träningsdagar och antagligen springa först på torsdagen. Jag har faktiskt annat program inplanerat under semestern än träning 🙂

Sammanfattning februari

6 svar

Det är den första mars idag. Nu är det vår då enligt kalendern. Med minus femton grader ute känns det kanske inte riktigt som vår ännu, men vi går i alla fall mot ljusare tider. Det är dags att sammanfatta februari, ur ett träningsperspektiv. Februari visade sig bli en riktigt bra träningsmånad, med bland annat över 100 kilometer löpning, långa långpass och snabbare tempo. Under februari fick jag tyvärr också återfall av löparmage. Jag hoppas att mitt testande av mjölkfria produkter ska hjälpa mot det.

När jag kollar på min träningsdagbok kan jag inte annat vara än nöjd. Jag har fått till styrketräningen varje vecka och jag gör min yoga. Tydligen alltid på samma dagar och samma pass, men jag gör i alla fall. Det är väl det som kallas för rutin. I mars ska jag försöka att variera mig mer med styrketräningen. Jag gillar mina TRX band så mycket, att jag visst gör alla mina styrketräningspass med dem. Under mars ska jag satsa på att göra vartannat pass med TRX och vartannat med tyngre vikter. Gärna också lite längre pass, upp mot en timme. Det får bli mitt mål för styrketräningen i mars. Mer variation och längre pass.

Löpningen går bra för tillfället och jag vill fortsätta på liknande sätt. Ha ett lugnt och långt pass i veckan, ett lite hårdare och snabbare pass och det tredje passet enligt känsla och dagsform. Det har fungerat för mig i februari och jag har sprungit som bäst när jag gått på känsla. Under mars hoppas jag att öka på längden på långpassen ytterligare och börja närma mig 20 kilometer igen. Kanske jag får lust att springa intervaller igen, ifall vägarna blir bara och vårkänslorna kommer. För tillfället är jag i alla fall nöjd med att springa snabbare pass på känsla och inte springa strukturerade intervaller.

Hur var din träning i februari?

Ändrade träningsplaner

2 svar

Den här veckan är egentligen tänkt som en vilovecka. Jag försöker hålla ett rullande system på tre veckor med (hårdare) träning och sedan en vecka som är helt klart lugnare. Jag tycker att jag är inne i ett bra flyt i min träning för tillfället och jag vill inte sabba det genom att träna för hårt. För att ge kroppen en chans att återhämta sig och för att jag samtidigt ska längta lite efter löpningen, blir den här veckan lugnare. Jag tänker fokusera på mer yoga och rörlighet, precis på samma sätt som sist. Styrkan har jag inte tänkt skippa, men det lutar mot att jag gör plyometrics igen.

Jag hade även planerat att springa, men först mot slutet av veckan. Idag och under det kommande följande dagarna hade jag tänkt satsa på yogan. Igår kollade jag på statistiken i min pulsklocka och upptäckte att jag sprungit 93 kilometer i februari. Hmm… Tänkte jag då. Visst är ju 100 kilometer en mycket finare siffra än 93. Det är bara sju kilometer som skiljer. Vilovecka. Schmilovecka. Jo, jag ska vila, jag ska bara först springa lite till. Jag hade ju faktiskt tänkt springa i veckan oberoende. Lika bra kan jag göra det i början på veckan som mot slutet. Visst 🙂

Idag efter jobbet bytte jag snabbt om till träningskläder och begav mig ut. Det är fortfarande svinkallt ute och det lovas bara kallare väder hela tiden. Jag hade ingen plan för passet annat än att springa sju kilometer. Vissa kanske tycker det är fånigt, men jag har sprungit kringelikrokar runt kvarteret tidigare för att nå upp till rätt siffra. Ska det vara hundra så ska det. 99,99 är inte alls samma sak. De som vet de vet 😉

vilovecka scmilovecka

Lite över sju kilometer senare var jag hemma igen. Februari har varit en riktigt bra träningsmånad och det är inte ens över ännu. Nu ska jag faktiskt vila.

Vilken träningsvecka!

4 svar

Min träning flyter verkligen på bra för tillfället och jag är väldigt nöjd med de pass jag gör. Förra veckan sprang jag totalt 26,5 kilometer och jag skrev då att jag nästa vecka ville springa 30. Nästan genast efter att jag publicerat det tänkte jag att 30 kilometer kanske är för mycket. Att det blir en för stor ökning. Tidigare har jag kanske ökat med en till två kilometer per vecka, men nu skulle det i så fall bli över 3,5. Det visade sig dock att ökningen inte var något problem, totalt landade veckan på 31,1 kilometer.

Veckan började på bästa möjliga sätt. Ett långpass i härligt solsken. Passet var det längsta jag sprungit på evigheter och det är skönt att vara tillbaka på de längder där jag vill vara. 14,5 kilometer är långt oberoende hur rutinerad du är som löpare. Det är inte bara den vanliga distansrundan efter jobbet en tisdagskväll, utan det är redan ett rejält pass. Det tycker jag i alla fall. Känslan på passet var precis som jag vill att den ska vara på långpass. Lätt, enkelt, kravlöst och med ben och flås som samarbetar.

På tisdagen gjorde jag sedan min vanliga yoga med Adriene. Alltid när jag tränar hemma, om det sedan är styrka eller yoga, har jag hjälpredor. De är nog söta mina busfrön till katter, men det är konstigt hur de alltid märker att jag tänker träna. De kan ligga och sova lugnt, men direkt när yogamattan kommer fram vaknar de. Och det ska busas. Klösas i mattan, upp i famnen, bråka med varandra…

Jag försöker ha ett pass i veckan där jag springer enligt dagsform och känsla. Ifall det känns bra i kroppen springer jag fort(are) och kanske längre, men om inte så gör det inget. Då blir det helt enkelt ett kortare pass och så är det inte mer med den saken. Jag försöker att inte ha någon press på mig själv, utan ta passen som de kommer. På torsdagen var känslan i kroppen i alla fall super och jag sprang som jag aldrig gjort tidigare. Nå nästan i alla fall. Jag sprang som jag inte gjort på väldigt länge och på farter som är bra för mig. Benen svarade och flåset var med och det var bara ett sånt pass där allting stämde. En bra känsla att ta med till kommande pass och en förhoppning om att farten finns där gömd nånstans.

Efter fem träningsdagar på rad, eftersom jag tränade styrka på onsdagen, blev det därefter två vilodagar. Jag ville ju springa över trettio kilometer den här veckan. Med 14,5 och 8 kilometer redan gjorda visste jag att jag idag var tvungen att springa 7,5 för att nå mitt mål. Vädret var igen utmärkt för löpning. Kroppen var fulladdad med energi från brunchen med flickorna tidigare idag och jag var redo för löpning. Ut och samla kilometer och lufsa på.

Det blev lite snabbare än lufs idag, men inte lika fort som i torsdags. Nu var det ett jämnare tempo över hela rundan, men fortfarande med bra känsla i kroppen. Nådde mitt mål på 30 kilometer och sprang t.o.m längre totalt. Med det avslutar jag träningsveckan på topp och jag hoppas att den goda formen håller i sig.

Veckans träning

Hur går din träning?

Springa på känsla del två

2 svar

Min plan att springa på känsla verkar fungera och jag kommer att fortsätta med det så länge det känns bra. Jag har ingen lust att för tillfället springa intervaller, men det betyder inte att jag inte vill springa snabbt. Eller att jag inte vill bli snabbare. Istället för att pressa skiten ur mig, väljer jag att gå på känsla. Ibland kanske det blir intervaller i form av fartlek och ibland kan hela pass gå snabbare. Idag kändes det bra i kroppen och hela passet blev snabbt. Faktiskt riktigt snabbt och jag sprang på tider jag inte rört mig kring sedan förra sommaren.

bra känsla i kroppen idag

Jag har hela tiden planerat att jag ska springa idag. Jag hade morgontur på jobbet och visste att jag skulle ha tid att springa efter jobbet. Det har varit svinkallt hela veckan och när jag vaknade i morse och temperaturen visade minus 19 (!), tänkte jag att det inte blir någon löpning idag. Min smärtgräns för löpning är minus 15. När jag slutade jobbet hade temperaturen ändrat rejält och det var bara minus tre grader. Sol, snö och ljust ute fortfarande fastän klockan var närmare fyra. Perfekt väder för löpning med andra ord.

Jag hade ingen större plan för min löprunda, bara att springa. Veckans långpass var redan gjort och såå mycket tid hade jag inte. Jag springer för tillfället mycket enligt dagsform och känsla och idag kändes allting bra. Jag tror att mycket av min ovilja mot att springa intervaller för tillfället har att göra med att jag blir så ”låst” av dem. Mycket är mentalt och jag ger upp innan jag ens börjat. Jag tycks alltid ha en sämre dag, de dagar jag vet att jag ska springa intervaller. Men har jag bestämt mig för att springa lugnt och långsamt har jag plötsligt pigga ben. Nån som känner igen sig? Det är kanske likadant som när man går till butiken och ska köpa byxor, men hittar bara en massa snygga blusar, skor, väskor… Och inga byxor. Eller är det också bara jag 🙂

Hursomhaver. Jag började rundan i normalt lugnt tempo, stannade och tog lite bilder och sedan tänkte jag att nu ökar jag tempot. Det var ganska halt på sina håll och jag fick kolla var jag satte fötterna, men överlag gick det bra att springa. Känslan i kroppen var bra och jag hade säkert kunnat springa ännu fortare, hade det varit varmare. Jag tycker att mina ben påverkades av kölden och de blev väldigt stela. Flåset var det inget fel på och benen var inte egentligen trötta. Bara väldigt stela och kalla.

Jag blev chockad när klockan pep till och började visa mellantider. 6:21, 6:03, 6:03, 6:06, 6:19 Vad hände där? Jag har inte sprungit på låga sexor sedan… öööh… Så länge sedan att jag inte ens minns. Förra sommaren kanske? Att jag mitt i smällkalla vintern, i halka och på stela ben kan springa så snabbt är hur kul som helst. Springa på känsla är tydligen en framgångsfaktor för mig. Nästan åtta kilometer blev det totalt varav fem i bra tempo.