Jag har nu sprungit över tio kilometer på en löptur under tre veckor i rad. Milen är min nya norm och det är skönt att veta att jag kan springa det vilken dag i veckan som helst. Det känns inte som ett långt pass mera, utan något jag kan göra så där bara. Det gör inte ont någonstans, kroppen svarar bra och jag orkar springa hela vägen utan problem. Jag känner mig mer och mer som mig själv igen. Som en person som har ambitioner och mål med sin löpning och som drömmer om nya lopp och maraton.

Under hösten efter mitt maraton var min lust och iver till löpning som bortblåst. Ett maraton tär på kroppen och även om kroppen kändes återhämtad efter maraton, var jag kanske inte mentalt redo att springa. Inte i alla fall till springa långt/längre och att försöka pressa mig själv. Kroppen slog bakut och samarbetade inte alls. Ju mer jag pressade, desto sämre gick det. Jag var frustrerad, irriterad och tyckte inte alls om att springa. Det enda som var kul ungefär var zumban. Nu har det som tur vänt och det är för tillfället jätteroligt att springa.

Det hjälper förstås att mina löprundor går bra. Jag är inne i ett bra flyt och löpningen rullar på. Jag behöver inte kämpa eller pressa, utan jag bara gör. Det är precis så som jag vill att det ska kännas. Det är det som är normen och inte som det var på hösten. Och så har det kommit snö också… Bra start på veckan 🙂

Löpningen går bra för tillfället och jag är tacksam över att kroppen håller och huvudet vill. Efter mitt maraton i september var min träningsiver som bortblåst, men nu har det vänt. Som det alltid gör. Jag blir inte orolig över det mer, för jag har varit med om det många gånger tidigare. Jag vet att lusten och ivern till träningen kommer tillbaka. Det går upp och ner, som allt annat i livet, jag är inte alltid på topp. Även om jag kanske ibland uppfattas som en som tränar hela tiden och att allt alltid är bra, har också jag stunder då träningen mest känns blä. Då jag bara äter choklad i soffan och kollar på film.

Nu har det vänt. Nu vågar jag kanske säga det, för jag har haft så många bra pass på raken. Känslan har varit bra hela tiden och det är roligt att träna. Jag ser framemot träningen och längtar till nästa gång jag får springa igen. Jag behöver inte kämpa för att få till träningen, utan jag bara gör. Oftast dessutom mer än jag ursprungligen hade planerat. Idag var ett sådant pass. Jag hade planerat att springa och springa ett längre pass. När jag skriver längre menar jag längre än min normala mysrunda runt kvarteret. Det är inte så att jag planerar, idag ska jag springa 12 kilometer, den här rutten. Jag bara går ut genom dörren och börjar springa och se hur det känns.

Idag kändes löpningen bättre ju längre jag sprang och och plötsligt hade jag igen sprungit tio kilometer. Förra veckan sprang jag det för första gången på evigheter och nu gjorde jag det som om jag aldrig gjort något annat. Älskar känslan att kunna göra det så där bara. Att det är min nya norm. Milen är min hatdistans på tävling, men det är den bästa distansen att springa en grå tisdag.