Löpningen går bra för tillfället och jag är tacksam över att kroppen håller och huvudet vill. Efter mitt maraton i september var min träningsiver som bortblåst, men nu har det vänt. Som det alltid gör. Jag blir inte orolig över det mer, för jag har varit med om det många gånger tidigare. Jag vet att lusten och ivern till träningen kommer tillbaka. Det går upp och ner, som allt annat i livet, jag är inte alltid på topp. Även om jag kanske ibland uppfattas som en som tränar hela tiden och att allt alltid är bra, har också jag stunder då träningen mest känns blä. Då jag bara äter choklad i soffan och kollar på film.

Nu har det vänt. Nu vågar jag kanske säga det, för jag har haft så många bra pass på raken. Känslan har varit bra hela tiden och det är roligt att träna. Jag ser framemot träningen och längtar till nästa gång jag får springa igen. Jag behöver inte kämpa för att få till träningen, utan jag bara gör. Oftast dessutom mer än jag ursprungligen hade planerat. Idag var ett sådant pass. Jag hade planerat att springa och springa ett längre pass. När jag skriver längre menar jag längre än min normala mysrunda runt kvarteret. Det är inte så att jag planerar, idag ska jag springa 12 kilometer, den här rutten. Jag bara går ut genom dörren och börjar springa och se hur det känns.

Idag kändes löpningen bättre ju längre jag sprang och och plötsligt hade jag igen sprungit tio kilometer. Förra veckan sprang jag det för första gången på evigheter och nu gjorde jag det som om jag aldrig gjort något annat. Älskar känslan att kunna göra det så där bara. Att det är min nya norm. Milen är min hatdistans på tävling, men det är den bästa distansen att springa en grå tisdag.

Jag hade tänkt springa en vanlig mysig runda runt kvarteret, enligt min veckoplan. Jag fick feeling för jag kände mig pigg i benen och stark, så jag beslöt mig för att springa en blandning mellan fartlek och teknikövningar. Jag gör i princip aldrig teknikövningar eller löpskolning. Det är såå tråkigt, plus att jag känner mig fånig när jag springer med höga knän, eller hälkickar, och försöker se ut som om jag vet vad jag sysslar med. Nu var det mörkt och nästan inga andra människor ute. Jag kunde skutta på bäst jag ville utan att någon såg mig.

Fartlek är något jag tycker om att springa då när jag inte är van vid intervaller, men ändå vill springa lite fortare. Det är inte strukturerade intervaller, utan mer som namnet säger, en lek med farten. Fort upp för backen, jogga till bänken, en rusch till nästa lyktstolpe, lugnare fram tills jag ska svänga där framme… Det kombinerat med min teknikträningen gjorde att dagens pass blev riktigt bra.

Jag är motiverad till löpningen igen och har fått till två bra pass den här veckan. Det längsta passet jag sprungit sedan mitt maraton och ett bra kvalitetspass idag med teknikövningar och fartökningar. Jag ska försöka göra teknikövningar oftare. Det tar ju ingen tid bort från passet, totalt var det kanske max tio minuter som jag gjorde löpskolning.

Mot slutet av rundan hade jag sån feeling i löpningen att jag beslöt att springa en kilometer snabbt. Jag vet, en hel kilometer 🙂 För en som mest sprungit mysrundor runt kvarteret hela hösten var den kilometern en lång en. Kul känsla i alla fall att kunna trycka på och att kroppen orkar. Självförtroendet fick en rejäl boost!

Tio kilometer är normalt sett inte en lång distans för mig. Det är snarare något jag kan springa i sömnen när jag är i bra form. Idag var det första gången på evigheters evigheter som jag sprang tio kilometer. Jag har inte sprungit milen sedan mitt maraton i september. Jag har inte ens försökt innan och jag hade säkert klarat av att springa distansen tidigare, men jag har valt att träna enligt lust och känsla.

Lusten och känslan till löpningen var som bortblåst efter mitt maraton, och det fanns inte på kartan att jag skulle springa långt. Då var jag bara glad om jag överhuvudtaget sprang. Nu har träningsivern kommit tillbaka. Jag har dessutom mitt decembermål att tänka på. Målet är alltså att springa 68,4 kilometer under december för att totalt ha sprungit 1100 kilometer i år.

Idag har jag varit ledig för det är Finlands självständighetsdag. Vädret var utmärkt för löpning. Finland visade sig verkligen från sin bästa sida. Strålande sol, några minusgrader och knappt någon blåst. Jag hade en förhoppning om att springa tio kilometer idag, men jag hade inte planerat ut någon speciellt rutt. Jag skulle springa på och beroende på hur kroppen kändes, bestämma mig efterhand.

Kroppen kändes bra och jag hade pigga ben. Vid kanske sex kilometer bestämde jag mig för att satsa på att springa längre och springa tills jag nådde tio kilometer. Det blev några kringelikrokar mot slutet för att komma upp i distans, men det gjorde inget. Kroppen var inte trött, trots att det var en längre distans än jag sprungit på länge.

Det känns såå skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt. Att kroppen orkar och att det inte gör ont någonstans. Det här är en bra grund och nu kan jag öka på distansen när jag känner mig redo. För tillfället är jag nöjd med det här, men det gör mycket mentalt att veta att jag kan.