Jag har inte sprungit intervaller på evigheter, främst för att jag inte har haft lust. Dessutom är det fortfarande halt ute och intervaller kräver bättre underlag. Mina löprundor den senaste tiden har varit lugna och jag har inte haft en tanke om tempot. Fokus har legat kring att springa långt och att inte slå ihjäl sig på kuppen. Samla kilometer och bygga upp tåligheten och uthålligheten i kroppen. Idag var det soligt och fint fortfarande när jag slutade jobbet och jag hade planerat att springa oberoende. Vädret gjorde att jag var extra sugen på en löptur och benen kändes pigga trots gårdagens styrketräning. Jag bestämde mig för att testa att springa nån form av tempopass.

Planen var att starta lugnt och gå enligt känslan i kroppen. Det har varit min plan tidigare när jag sprungit tempopass och det fungerar bra för mig. Jag sprang enligt samma upplägg som tidigare. Först två kilometer uppvärmning, stanna för att ta några bilder och därefter fyra-fem kilometer i snabbare tempo. Kilometerna gick lite ojämnt idag, men jag skyller på underlaget. Ibland kunde jag trycka på bra i löpsteget och ibland fick jag stanna och gå där det var som halast.

Jag längtar så efter våren nu och efter att ta av mig några klädlager. Ta på mig mina ”snabba” skor och börja springa intervaller på riktigt. Det är en kul känsla att ha att det går snabbt på mina försök till tempopass. Jag är sugen på att springa snabbt igen och se vad jag kan uppnå när det är bättre förhållanden. Det känns i alla fall som om jag är i bättre form nu än säg för ett år sedan vid samma tidpunkt. Uthålligheten och snabbheten finns där nånstans i kroppen. Det gäller bara att plocka fram det.

Trevlig helg!

Idag har jag varit ledig hela dagen och planen var att jag skulle springa veckans långpass idag. Eftersom det fortfarande ställvis är halt ute, var jag osäker på vilken rutt jag skulle ta. Jag vill inte springa på små skogsstigar, som om jag nånsin gör det, utan jag ville hålla mig till större vägar. Med chans att de skulle vara bara eller åtminstone sandade och mindre hala. Jag bestämde mig för att springa en av de tråkigaste rutterna jag vet. Längs med Skärgårdsvägen mot Åbo. Den är tråkig på det sättet, eftersom jag i något skede är tvungen att vända om och springa exakt samma väg tillbaka. Den går inte att springa runt, det finns bara en väg. ( Vilket är jättekul i rusningstrafik och om det hänt något längs vägen. Och så sitter du fast i trafiken i flera timmar, för det finns fortfarande bara en väg)

Nåja, sidospår där. Långpasset skulle jag ju skriva om. Det gick bra att springa i början. Vägen var torr och bar och det var vårkänslor på hög nivå. Första tunneln under vägen som jag var tvungen att springa i var en isbana. Inte i själva tunneln, men backen som leder ner. Det var så.jäkla.halt. Jag föll som tur inte, men det var nästan så att jag övervägde att sätta mig ner på rumpan och kana ner. För att det skulle ha varit det smidigaste sättet att ta sig ner på 🙂

Efter kanske tre kilometer och vid första bron kom vinden emot mig. Det var motvind utan dess like. Jag kom knappt framåt, det blåste så hårt. Samtidigt tänkte jag att jag kommer att få springa med värsta medvinden på hemvägen sedan. Öh, nej! Det kändes som om jag hade motvind hela vägen. Åt vilket håll jag än sprang blåste det rakt på mig. Det började dessutom snöa. Dit for vårkänslorna. Nu räcker det med snö, halka, blåst. Jag vill ha vår!

Långpasset i sig var riktigt bra. Det var det längsta jag sprungit på flera veckor och det var en bra känsla hela tiden. Lite för hög puls för ett långpass kanske, men annars inget att klaga på. Kroppen fungerade som den ska. Benen pinnade på, andningen fungerade och magen krånglade inte.

Bra start på veckan!

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag inte sprang på tisdagen, utan istället tränade annat. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara bättre väder på onsdagen och jag istället skulle springa då. Var det bättre väder? Nej, det var bara sämre. Sprang jag ändå? Det gjorde jag faktiskt, men det var en jobbig runda. Främst för att jag var rädd för att halka hela tiden. Jag fick verkligen kolla var jag satte fötterna och var tvungen att gå ibland för att det var isbana. Det gick inte att springa, utan att riskera att falla.

Totalt blev det strax över sex kilometer löpning. Särskilt fort gick det inte, men det hade inget att göra med konditionen eller känslan i kroppen. Det var snarare en försiktighetsåtgärd. Ifall vädret fortsätter så här, borde jag nog investera i ett par vinterlöpskor. Eller ens dubbar. Jag har ingetdera, utan springer alltid i mina vanliga skor. Jag har alltid klarat mig hittills och har faktiskt inte ramlat. *peppar peppar* Men det är inte kul att behöva anpassa steget efter underlaget och att hela tiden vara rädd. Jag vill kunna springa som normalt och trycka på i steget. Inte trippa omkring.

Jäkla väder alltså! Jag vill ha vår nu (och sommar). Facebook påminde mig idag om en bild jag lagt upp för ett år sedan. Det är inte riktigt sånt väder ännu nu om vi säger som så. Det känns väldigt avlägset med bara vägar, solsken och tunnare jacka.