Min plan att springa på känsla verkar fungera och jag kommer att fortsätta med det så länge det känns bra. Jag har ingen lust att för tillfället springa intervaller, men det betyder inte att jag inte vill springa snabbt. Eller att jag inte vill bli snabbare. Istället för att pressa skiten ur mig, väljer jag att gå på känsla. Ibland kanske det blir intervaller i form av fartlek och ibland kan hela pass gå snabbare. Idag kändes det bra i kroppen och hela passet blev snabbt. Faktiskt riktigt snabbt och jag sprang på tider jag inte rört mig kring sedan förra sommaren.

Jag har hela tiden planerat att jag ska springa idag. Jag hade morgontur på jobbet och visste att jag skulle ha tid att springa efter jobbet. Det har varit svinkallt hela veckan och när jag vaknade i morse och temperaturen visade minus 19 (!), tänkte jag att det inte blir någon löpning idag. Min smärtgräns för löpning är minus 15. När jag slutade jobbet hade temperaturen ändrat rejält och det var bara minus tre grader. Sol, snö och ljust ute fortfarande fastän klockan var närmare fyra. Perfekt väder för löpning med andra ord.

Jag hade ingen större plan för min löprunda, bara att springa. Veckans långpass var redan gjort och såå mycket tid hade jag inte. Jag springer för tillfället mycket enligt dagsform och känsla och idag kändes allting bra. Jag tror att mycket av min ovilja mot att springa intervaller för tillfället har att göra med att jag blir så ”låst” av dem. Mycket är mentalt och jag ger upp innan jag ens börjat. Jag tycks alltid ha en sämre dag, de dagar jag vet att jag ska springa intervaller. Men har jag bestämt mig för att springa lugnt och långsamt har jag plötsligt pigga ben. Nån som känner igen sig? Det är kanske likadant som när man går till butiken och ska köpa byxor, men hittar bara en massa snygga blusar, skor, väskor… Och inga byxor. Eller är det också bara jag 🙂

Hursomhaver. Jag började rundan i normalt lugnt tempo, stannade och tog lite bilder och sedan tänkte jag att nu ökar jag tempot. Det var ganska halt på sina håll och jag fick kolla var jag satte fötterna, men överlag gick det bra att springa. Känslan i kroppen var bra och jag hade säkert kunnat springa ännu fortare, hade det varit varmare. Jag tycker att mina ben påverkades av kölden och de blev väldigt stela. Flåset var det inget fel på och benen var inte egentligen trötta. Bara väldigt stela och kalla.

Jag blev chockad när klockan pep till och började visa mellantider. 6:21, 6:03, 6:03, 6:06, 6:19 Vad hände där? Jag har inte sprungit på låga sexor sedan… öööh… Så länge sedan att jag inte ens minns. Förra sommaren kanske? Att jag mitt i smällkalla vintern, i halka och på stela ben kan springa så snabbt är hur kul som helst. Springa på känsla är tydligen en framgångsfaktor för mig. Nästan åtta kilometer blev det totalt varav fem i bra tempo.

Det verkar som om mitt sämre pass bara var en parentes och att jag nu är tillbaka till mitt normala jag igen. Kanske gjorde en vilodag susen? Idag hade jag planerat att springa ett snabbare pass, men jag var osäker på formen. Jag bestämde mig för att gå på känsla. Kändes det bra, skulle jag öka tempot, kändes det inte bra skulle jag lufsa på eller helt enkelt avbryta passet.

Idag var känslan som natt och dag till fredagens pass. Jag märkte genast att yes, jag är tillbaka och att det här kommer att bli en bra runda. Jag hade inte planerat in något specifikt pass. Inte programmerat in klockan på intervaller. Inte tänkt ut hur länge jag skulle springa eller hur långt. Inget om tempot, överhuvudtaget inget planerat förutom att jag ville springa lite snabbare än jag normalt gör.

Jag värmde upp först i 1,5 kilometer ungefär. Stannade och tog några bilder och tänkte att vid två kilometer ökar jag tempot och springer följande tre kilometer snabbare. Jag hade vid det här laget bestämt mig för vilken runda jag skulle springa och den är nästan sju kilometer. 1,5 kilometer nedjogg på det och så borde jag vara hemma, ifall jag räknat ut rutten och kilometerna rätt.

Första snabbare kilometern gick i 6:40 tempo. Det kändes fortfarande bra i kroppen och kändes knappt som om jag tog i ens. Jag beslöt mig för att öka tempot ytterligare. Nästa kilometer landade på 6:30 ungefär och nu började det kännas jobbigt. Inte jobbigt, men snarare jobbigare. Sista snabbare kilometern ville jag pusha kroppen ytterligare och testa om jag kunde springa i 6:20. Tidigare när jag sprungit snabbt, har det bara varit den sista kilometern och bara en kilometer. Nu hade jag ändå redan sprungit två snabbare kilometer och med fredagens skräppass i färskt minne, var jag osäker på mig själv. Men det gick ju! Kilometer fem gick i 6:18 och eftersom det fortfarande kändes bra, sprang jag en till snabb kilometer. På 6:11! Nedjogg hem och jag var väldigt nöjd över dagens pass. Fyra snabbare kilometer, varav två snabba.

Det blev dessutom mängdrekord den här veckan, med nästan 25 kilometer löpning totalt. Jag hade inte ens tänkt på det och blev förvånad när jag kollade på klockan. Även om fredagens pass är ett jag helst vill glömma, räknas det ändå förstås med till mängden. Den blev ju riktigt bra den här träningsveckan i alla fall. Ett riktigt bra snabbt pass idag, längsta långpasset på länge och mängdrekord totalt. Vem kommer nu då ihåg ett sämre pass…

Det var meningen att den här veckan skulle vara en lugnare vecka. Det har den varit också, jag har fokuserat på yogan och gjort ett annorlunda styrketräningspass. Jag har faktiskt inte sprungit något i veckan förrän idag. Idag kunde jag inte hålla mig längre, eftersom vädret var strålande. Solsken, klarblå himmel, snö och bara några minusgrader. Vem vill inte springa då liksom?! Jag hade nog antagligen sprungit annars också idag, men i och med att det var solsken ute, blev passet längre än en vanlig mysjogg.

Jag hade inte plan för löpningen idag. Tanken var bara att njuta av det fina vädret och över att få vara ute. Jag hade tänkt att det skulle vara smockfullt med folk ute, eftersom vädret var så fint, men konstigt nog mötte jag nästan inga människor. Come on people! Vardagsmotion. Söndagsnöje. Sunday runday. Jag såg på riktigt kanske bara 10 personer och då var jag ändå ute i nästan en och halv timme. Var höll alla hus? Det var inte ens så att jag sprang i skogen och därför inte mötte någon. Jag sprang mitt i stan, på stora, trafikerade vägar och mötte ingen. Fast kanske alla var i skogen 🙂

Idag hade jag för första gången på mina solglasögon när jag sprang. Jag köpte dem redan förra våren, men har aldrig använt dem. Det har inte behövts och jag har glömt bort att jag har dem.  Idag kom de väl till användning. Solsken plus snö är härligt, men påfrestande för ögonen. Mina solglasögon satt som ett smäck och jag hade inga problem med dem. Jag kände mig som värsta skidproffset när jag hade dem på. Jag hade dem ovanpå mitt pannband och det hölls fast hur bra som helst och skumpade inte alls. Väldigt nöjd över inköpet!

Något som jag också är väldigt nöjd med är dagens runda överlag. Det blev över 10 kilometer igen, t.o.m ett nytt distansrekord. Jag hade verkligen inte planerat att springa så långt, men kunde inte hålla mig. När vädret är underbart, gäller det att passa på. Det är en skön känsla att ha, att jag kan springa milen utan större ansträngning eller planering. Kroppen svarade bra och jag hade säkert kunnat fortsätta ännu. Men jag måste ju ha något att se framemot också…

Planen var att idag efter jobbet springa ett lugnt kravlöst pass. Jag hade tänkt mig en mysjogg runt kvarteret på ungefär fem kilometer. Tass tass tass, bara för att samla kilometer och för att springa tre gånger den här veckan. Jag hade (har) nämligen tänkt springa på söndagen också och då springa ett lite tuffare pass. Kanske lite längre, kanske lite snabbare. Jag hade inte egentligen planen klar, men tanken för dagens runda var i alla fall lugnt och kravlöst. Jag märkte att benen var pigga idag och jag fick feeling och beslöt mig för att ändra planerna.

Det sägs ju att never waste good legs. Bäst att passa på när jag har pigga ben. Jag beslöt mig för att springa en form av fartlekspass. Snabbare upp för backen, jogga till trädet, snabbt fram till lyktstolpen osv. Ibland fick jag extra mycket feeling och sprang en kilometer eller mer i samma snabbare tempo. Idag blev det en naturlig fartlek, eftersom det var väldigt blåsigt ute. Ibland hade jag värsta motvinden och fick kämpa för att överhuvudtaget ta mig framåt. För att i nästa stund ha medvind och flyga fram.

Jag var förvånad över hur pigga mina ben kändes. Jag gjorde nämligen veckans styrketräning igår och jag hade därför planerat in ett lugnare pass till idag. Kanske det är det som krävs? Kräma ur benen för allt vad de är värda med tung styrka, för att sedan nästa dag springa snabbt? Det brukar nämligen inte vara så. Oftast brukar tung benstyrka resultera i grym träningsvärk och väldigt stela ben. Kanske påverkade vädret mig positivt? Det var ljust ute när jag begav mig ut och då var klockan ändå närmare halv fem. Jag fick springa i dagsljus i alla fall de första femton minuterna. Nu springer jag i.o.f.s i dagsljus ganska ofta eftersom jag inte jobbar som alla andra 9-17, utan jag kan vara ledig mitt i veckan.

Men att efter jobbet kunna springa i dagsljus fortfarande är lyx. Vi går äntligen mot ljusare tider igen!

Jag kunde sluta lite tidigare än planerat på jobbet idag och hade därför mer tid till träning. Milli repar sig och äter redan lite själv. Det verkar som om det inte behövs fler veterinärbesök och jag håller tummarna för att det har vänt nu. Eftersom jag var hemma tidigare än planerat, kunde jag springa en längre runda än jag ursprungligen tänkt. Jag hade planerat att springa en lugn runda runt kvarteret bara,  men nu blev det längre.

Det känns som om jag är på gång med löpningen igen. Benen var pigga fast jag sprang igår också. Det var en helt annan känsla än förra veckan då jag också sprang två dagar i rad. Nu märktes det knappt att jag sprungit igår. Tempot var högt för att vara mig och på den sista kilometern beslöt jag mig igen för att pusha kroppen lite extra. Jag har inte sprungit intervaller på evigheter och då menar jag verkligen evigheter, men det är kul att ibland öka tempot. Inte max förstås, men en liten fartökning som känns.

Kändes det gjorde det minsann. Jag flåsade som en galning mot slutet, men tempot var också högre än sist. Om jag sist lyckades pusha mig till 6:12 på en kilometer, var det idag 6:08. Wohoo! Väldigt nöjd med det. Med tanke på att jag sprang efter en lång dag på jobbet, i snö och att jag dessutom sprang igår, är jag faktiskt jättenöjd med 6:08. Tänk bara vad jag kan åstadkomma för stordåd sen när jag börjar springa intervaller igen och tränar på att bli snabbare?!

Jag är väldigt pepp på löpningen för tillfället. Jag kollade igenom statistiken för januari och jag har hittills sprungit 46 kilometer. December var ju lite en bottenmånad löparmässigt, vilket till en stor del berodde på min yogautmaning. Då blev det strax över 30 kilometer löpning totalt. Månaderna innan dess låg snittet på 70 kilometer ungefär. Det siktar jag att springa i januari, för att sedan öka på månad för månad.

Hemma från Stockholm och sömnkontot är påfyllt igen. Det är kul med resor, men det tar på krafterna. Även om jag/vi kom hem ett-tiden igår på dagen, fanns det inte på kartan att jag skulle ha orkat träna. Jag var trött efter resan och vilade mest. En god natts sömn gör underverk och idag var jag pigg igen. När det dessutom var fint väder och solen (!) var framme, var det självklart att jag skulle springa. Det var prima väder för löpning. Någon minusgrad, solen sken och blå himmel. Ett långpass skulle ha suttit fint, men jag var tvungen att vara realistisk. Jag har inte sprungit mycket under december, knappt sprungit mycket alls de senaste månaderna. Jag fick nöja mig med en kortare runda och hoppas att det blir fler fina vinterdagar.

Löpningen gick riktigt lätt idag. Jag hade nästan förväntat mig tyngre ben och tyngre andning, men det kändes som om jag flög fram. Sista kilometern ville jag testa benen, öka farten lite. Inte max, men lite högre tempo. Jag hade under rundan hållit tempon på 6:40 ungefär och jag såg att jag under sista kilometern var på 6:30 ungefär. Jag ville pressa mig en aning och se om jag kunde få sista kilometern till 6:25. Benen svarade när jag ökade och sista kilometern gick på 6:12!

Det kanske inte säger så mycket, men för mig är det jäkligt bra för tillfället. Jag har som sagt knappt sprungit något i december, kanske ett pass i veckan. De passen har varit mysrundor runt kvarteret på 5 kilometer. Absolut inga intervaller eller någon tillstymmelse till fart. Bara lugn jogg för att hålla igång löpningen. Att jag då kan pressa mig till kilometertider på låga 6 minuter per kilometer är jag riktigt nöjd över. Dessutom kändes det inte som om jag pressade mig själv, det kändes lätt.

Nu vet jag ju att det bara var en kilometer och jag hade inte sprungit sedan onsdagen och kanske därför hade pigga ben. Men ändå, 6:12! Ja tack! En utmärkt start på löparåret 2018!

Enligt planen skulle jag springa ett vanligt distanspass idag. Det gjorde det jag också, men jag var nära att ställa in passet. Det är nämligen svinhalt ute. Jag fick trippa och tassa fram försiktigt på sina håll och verkligen kolla var jag satte fötterna. Jag föll som tur inte och var egentligen inte ens nära, men det är inte en kul känsla att inte kunna lita på sig själv. Tekniken blir lidande och löpsteget blir inte naturligt när jag är tvungen att trippa framåt.

Jag sprang närmare åtta kilometer idag och i ett förvånansvärt högt tempo. Jag höll nästan samma fart som på mina normala rundor och nu fick jag ändå medvetet dra ner på tempot ibland för att inte ramla. Inte för att jag inte skulle ha orkat, utan som en försiktighetsåtgärd. Jag klagar inte, jag tackar och tar emot alla bra pass jag gör. För det här går in i kategorin, bra pass. Åtta kilometer i halka en grå tisdagskväll? Öh… Ja tack!

Ingen kamera med denna gång, bjuder därför på en bild från förra veckans runda. Känslan är som på bilden, glädjeskutt!

Jag, både kroppen och huvudet, har återhämtat mig från helgens festligheter och jag har igen kommit tillbaka till normala träningsrutiner. Igår sprang jag det längsta jag gjort på ett bra tag, det blev nästan åtta kilometer. Det är väl inte riktigt där jag vill vara för tillfället, jag hade gärna sett att milen är min standardrunda. Att jag kan springa den när jag vill och inte räknar det som ett långpass. Åtta kilometer är i alla fall betydligt längre än vad mina tass tass tass rundor runt kvarteret på fyra fem kilometer varit.

Kroppen slutar aldrig att förvåna mig. Jag hade trott att jag skulle ha känt av löprundan idag. Att jag skulle ha haft stela ben, ömma vader och en seg känsla. Men nej! Kroppen känns hur pigg och fräsch som helst och som om jag hade kunnat springa idag igen. Det hade jag säkert kunnat göra också, men istället valde jag styrketräning. Jag valde styrkan, framom löpningen! Vad har hänt?! Det har aldrig hänt tidigare.

Det stämmer verkligen uttrycket att det är huvudet som ger upp före kroppen. Att man orkar betydligt mer än man tror. Här tror jag att jag är ur form och inte kan springa långt längre. Hade en träningsdipp för nån vecka sedan och ville inte göra nåt. Sedan kan jag en helt vanlig grå måndag i november springa åtta kilometer utan någon större ansträngning. Jag är inte så dålig som jag ibland känner mig och jag kan visst. Jag kan springa långt, jag har inte tappat allt och jag är fortfarande i form.

Heja kroppen!