Jag har haft utmaningar i december tidigare, ibland med yoga och ibland med löpning. Den här gången kommer min decemberutmaning vara relaterad till löpning. Löpningen har känts bra den senaste tiden och jag vill avsluta året på topp. Det här året har inte varit löpningens år och just därför vill jag försöka få ett bra avslut. Gå in i 2021 med en bra grund och ett bra självförtroende.

Jag hade först tänkt ha min decemberutmaning i tre delar, men jag har beslutat mig för att bara ha en del. Jag har lärt mig från tidigare utmaningar i december att december är den sämsta månaden för utmaningar. Just nu har jag tid, men snart är det jul och jag ska fixa med annat. Jobba mer, ordna med julklappar, baka, städa… Plötsligt har jag inte tid mer och min utmaning rinner ut i sanden. Eller det blir ett onödigt stressmoment. Något som ska göras ovanpå allt annat som också måste göras.

I år kommer min decemberutmaning vara att springa ett tvåsiffrigt löppass. Senast jag sprang tvåsiffrigt var den fjärde juli. Då sprang jag 10,1 kilometer. Löpningen har känts bra den senaste tiden, men passen har varit kring 7 kilometer. På måndagen sprang jag 8,4 och eftersom jag inte hade problem med distansen väcktes tanken om en utmaning i mig. Minst milen ska jag springa.

Jag tror inte att jag kommer att problem med att springa milen och därför skulle jag kanske vilja ha en ”tuffare” utmaning. Del två som jag ursprungligen tänkte mig var att springa årets längsta pass. I mitten på maj sprang jag det enda passet som kan klassas som långpass i år, 13,8 kilometer. Jag skulle vilja springa längre än det, men det blir kanske för tufft. Att gå från sju kilometer till den dubbla distansen.

Normalt sett när jag brukar börja öka på distansen på mina rundor gör jag det med 1-2 kilometer per långpass per vecka. Om jag den här veckan sprang 8,4, skulle nästa vecka bli kanske 10, sedan 12, sedan 14. Det kan gå, men samtidigt vill jag också fortsätta med min styrketräning. Och inte addera onödig stress kring jul som att jag måste springa 14. Kanske jag bara håller min plan om att springa tvåsiffrigt och allt utöver det är extra. Det lär inte vara speciellt svårt att springa det längsta jag gjort på ett halvt år i alla fall.

Den tredje delen jag tänkte mig var att springa 87,1 kilometer under december för att få ihop totalt 650 på hela året. Njaa… Där är jag inte. Det skippar jag 🙂

Vad tror ni om min decemberutmaning?

Om det är viktigt med uppvärmning, är det också viktigt att inte öppna för hårt. Jag har många gånger gjort det misstaget, speciellt på lopp. Adrenalinet sprutar, jag är ivrig på att springa, alla andra är också ivriga och jag går med i tjurrusningen i början. Jag dras med i stämningen och tempot. Under mitt andra halvmaraton i Tallinn tror jag att jag sprang första kilometern i 5:30 fart. Ungefär en minut snabbare än jag gjort på träningspass och mycket snabbare än jag siktade på att springa i. Även om jag var i bra form då, var jag inte i sådan form som att springa halvmaraton i 5:30 fart.

Ibland är det svårt bara att inte öppna för hårt. Som idag. Benen var pigga, det var sol ute, jag kände mig fräsch i kroppen och ivrig på att springa. Då är det svårt att hålla tempot nere när det känns så bra. Samtidigt är det ju inte konstigt att det känns bra och jag är pigg, jag är bara på första kilometern ännu 😉 I något skede blir det tyngre.

Idag blev det tungt kring tre kilometer. Tempot blev långsammare, benen blev tröttare och jag flåsade mer. Jag var tvungen att gå några steg för att hämta andan. Eller för att jämna ut den. Hitta tillbaka till rytmen, börja om från början. Gör om gör rätt.

När jag kollar på klockan nu efteråt märker jag en tydlig dip vid tredje kilometern. Efter min lilla gångpaus hittade jag rytmen igen och jag kunde springa på i ett jämnt tempo de övriga kilometerna. Alltför hårt i början, gångpaus i mitten, men jämnt och fint i fyra kilometer. Inte så tokigt sist och slutligen. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna för hårt. Det är ju det uppvärmningen är bra för…

Idag blev det igen ett bra löppass och jag börjar tro att kanske det finns hopp i alla fall. Känslan i löpningen är mycket bättre, även om det varken går speciellt fort eller att jag springer längre. Just nu är ändå känslan det viktigaste och det som gör att jag tror att det finns hopp för mig. Det känns inte lika kämpigt för tillfället, jag behöver inte ta i lika mycket, utan jag har hittat ett flyt. Ish. Ett bättre flyt i alla fall. Bättre tryck i steget, mindre flåsighet, lättare ben och mer en känsla av att det rullar på av sig självt. 

På dagens runda hade jag inte ens väntat mig att det skulle kännas bra. Jag gjorde nämligen ett tungt benpass igår. Med högre vikter än jag haft tidigare, och bara fokus på ben. Inga överkroppsövningar, ingen core, utan ben, ben och ännu mer benövningar. Jag är nästan förvånad över att jag inte har träningsvärk. Igår kändes benen som spagetti och som om jag gjort något ovanligt.

Jag tror att jag inte ska försöka analysera för mycket varför det känns bra just nu. Jag ska bara tacka och ta emot. Träna på som vanligt och hoppas att formen är på väg upp. Jag har inte ändrat något i min träning som skulle förklara formen. Inte lättat på styrketräningen eller haft mer vilodagar. Dessutom är ju inte formen precis bra ännu, eller där jag vill vara. Men när löpningen den senaste tiden känts som katastrof, märker jag framsteg extra tydligt.

För den som undrar, jag har inte ännu sprungit i mina nya skor. Jag kan inte uttala mig om dem ännu. Varför köpte jag vita skor under den slaskigaste tiden på året?

Jag vågar inte tro på att formen har vänt ännu, men idag fick jag i alla fall till ett bättre pass. Det ger mig hopp om framtiden, om att det kommer att vända. Det som gjorde dagens löppass till ett bättre pass var framförallt känslan. Jag sprang inte fortare än jag brukar och inte heller en längre distans än normalt, men idag kändes det bättre. Som om det äntligen fungerade att springa. Det var inte lika flåsigt som det varit, eller lika tunga ben, utan helt normal löpning en mörk tisdag efter jobbet.

Jag har inte sprungit sedan förra veckans fredag, det hjälpte säkert med känslan i benen. Ibland har jag sprungit dagens efter ett tungt benpass. Även om jag inte haft träningsvärk efter passet, har benen antagligen varit sega i alla fall. Nu gjorde jag min senaste tunga styrketräning på lördagen, så benen har verkligen fått vila. Kanske det har gjort susen?

Jag tackar i alla fall och tar emot, oberoende av vad som är orsaken. Det här var en boost för självförtroendet. Att få känna mig som en löpare igen, veta att jag fortfarande kan. Jag är ju en löpare, även om jag just nu fokuserar på styrketräningen. Styrketräningen gör jag ju för att bli en bättre löpare. Kanske jag börjar se effekterna nu?

Hursomhelst, ja tack! Mer pass som detta!