Min löparkarriär

2 svar

Jag fick några frågor när jag efterlyste hjälp om tidsinställda inlägg medan jag är på resa. En del av dem handlade om min löparkarriär. Hur länge jag sprungit och om jag haft några skador. Det tänkte jag försöka svara på nu.

Min löparkarriär började för sex år sedan. Enda orsaken till att jag minns att jag började springa i april 2012, är för att jag använde runkeeper för att registrera mina rundor. Nu när jag tänker tillbaka känns det som om jag alltid har sprungit, men så har det verkligen inte varit. Jag var aldrig en sån som sprang i skolan. Jag sysslade med dans, redskapsgymnastik, jag red, innebandy… Men inte friidrott och att springa. Usch! Jag minns inte varför jag plötsligt bestämde mig för att börja springa, det bara blev så.

Jag kommer ihåg när vi bodde i Åbo och jag någon gång försökte springa där. Jag sprang i vintermössa, fleecetröja, jacka… Alla kläder jag ägde ungefär och jag svettades ihjäl. Jag tyckte inte om det och förstod inte varför någon ville springa. Vad jag inte heller förstod då var att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Det var inte förrän vi flyttade tillbaka till Pargas som jag försökte springa igen. Den här gången med mindre kläder på mig, eftersom det redan var april.

I början sprang jag samma runda om och om igen. Med sprang menar jag gå. Jag sprang och gick om vartannat tills jag plötsligt inte mera behövde gå. Plötsligt var jag en sån som sprang. Jag var fast och hade blivit en sån som springer på julafton, i regn, i snöslask… Sommaren 2013 deltog jag i mitt första lopp. 10 kilometer på Paavo Nurmi maraton i Åbo. Jag visste att jag skulle klara det, men hade ingen aning om tidsnivå. Dundrade in på 1:02:06 och var stoltast i världen.

Det loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte inte om att springa i skolan och att jag klarade av att springa ett 10 kilometers lopp var en seger för mig och för tonåriga Heidi som typ var sist när man skulle springa runt idrottsplan. Det är verkligen ett bevis att alla klarar av att börja springa. Kan jag, kan nog du också! Eftersom mitt första lopp var så roligt, har det blivit många fler lopp. Jag gillar att springa lopp, det är något speciellt med stämningen. Dessutom ger det mig motivation till att fortsätta träna och förbättra mig.

Jag har tack och lov aldrig varit allvarligt skadad under min löparkarriär. Jag minns när jag sprang en längre sträcka för första gången. Jag hade kanske som längst sprungit 10-12 kilometer och jag ökade till 16,5. Då hade jag ont i benen i flera dagar efteråt och jag insåg att jag ökat för mycket. En stor orsak till att jag inte varit allvarligt skadad är att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Har jag ont, vilar jag eller tränar annat. Stretchar, yogar, styrketränar… Jag tar medvetet lugnare veckor och vilar efter lopp. Visst har jag småbekymmer ibland, vänster höft, jag tänker på dig…

löparkarriär

Hur jag jobbat med tekniken? Ööh… Pass på det. Skämskudde. Jag jobbar inte med tekniken… Eller räknas backintervaller?

Fyra resmål jag föll för

2 svar

Jag gillar att resa och skulle gärna göra det mycket mer. Tyvärr finns det något som kallas livet som ibland kommer emellan. Katter ska vaktas, räkningar betalas och så måste man jobba också, för att kunna ha råd att resa och betala räkningar. För tillfället befinner vi oss (förhoppningsvis) i Kroatien och jag tänkte göra en tillbakablick över fyra resmål jag föll för. Idén fick jag från Daniela när hon listade fem resmål hon föll för.

London

Jag har varit till London tre gånger, första gången år 2001. Det är mitt ställe, mitt land. Jag drömde om språkresor till England i tonåren och jag ville bo i England. Det gjorde jag också senare. London var/är som att komma hem. 2009 var jag där senast och även om jag varit där många gånger tidigare, kan jag alltid resa dit igen.

Paris

Om London är lite smutsigt, grått och dystert är Paris motsatsen 🙂 Nå, inte riktigt, men Paris är vackert, romantiskt och fint. Byggnaderna, arkitekturen, shoppingen, maten… Maten förtjänar nästan ett eget inlägg. Det var aldrig något problem med att hitta god mat i Paris. Varenda litet café eller restaurang hade god mat och gott vin. Jag minns att vi på något ställe beställde 0,5 liter vin och inte en hel flaska. Det kom i en flaska med kork-kork och inte som i Finland, på karaff från en bag-in-box. Varför minns jag sådant? Vet inte, men det har fastnat i minnet. 2014 var vi där.

Goa, Indien

I februari 2015 var vi till Goa, Indien. Vi visste knappt något om stället när vi bokade. Vi valde det i stället för någon Kanarieö, eftersom vi ville ha säker sol och värme den tiden på året. Plus att det ungefär kostade lika mycket som Kanarieöarna. Det visade sig vara ett utmärkt val. Indien överraskade verkligen positivt. Det var billigt, folk kunde engelska, människorna var trevliga, stranden, solnedgångarna och igen maten. Maten! Vi har aldrig ätit så gott som i Indien och så billigt. Indisk mat blev en favoritmat för mig, bara italiensk slår det. Jag drömmer fortfarande om garlic naan och hur jag än försöker, kan jag inte laga lika goda.

Sydney, Australien

När vi gifte oss fanns det en fråga i korsordet i vårt programblad. Drömresan skulle gå hit. Rätt svar var Australien. När vi skrev det tänkte vi att inte kommer vi att ha råd att resa dit. För vem reser till Australien? I januari 2016 landade vi i Sydney efter en lååång flygning. Det var precis så härligt, underbart, vackert, roligt som jag tänkt och föreställt mig. Det var en once in a lifetime resa. Jag skulle lätt kunna resa dit igen. Hade det bara varit liite närmare och med lite kortare flygresa, hade jag inte tvekat en sekund. Alla semesterresor framöver skulle gå dit. Jag har skrivit en massa inlägg om Australien, du hittar dem under resor uppe i balken.

favorit resmål

Vilket resmål föll du för?

Spagetti med räkor, tomat och mozzarella

2 svar

Detta är en rätt som kvalificerar sig som en last meal on earth. Så gott är det enligt mig. Snäll som jag är delar jag med mig. Inte vegetariskt den här gången, men man kan ju förstås lämna bort räkor om man önskar. Receptet är ursprungligen från tasteline, men jag hittar inte originalet på hemsidan mer. Jag ser på mitt recept att det är printat år 2009, det har med andra ord hängt med några år. Fortfarande är det lika gott. Perfekt på sommaren när man är sugen på pasta, men inte vill ha något mäktigt som carbonara eller bolognese. Passar också bra, ifall man har en massa mogna tomater och örter i trädgården. (Maria, jag syftar på dig). Seriously, laga detta bara. Lita på mig.

räkor

Spagetti med räkor, tomat och mozzarella

ca. 200 g räkor
125 g mozzarella
2 vitlöksklyftor
200 g körsbärstomater
300 g spagetti
0,75 dl olivolja
2 dl färska örter
salt, peppar

Originalreceptet är med getost och jag brukar laga med det. Den här gången hade jag en mozzarellaost hemma där datumet höll på att gå ut och jag använde det istället. Lika gott det med. Receptet är för fyra portioner, men eftersom jag tycker det är så gott, äter jag för tre 🙂 Det blev för typ två personer, med påfyllning.

Tina räkorna. Skala och finhacka vitlöken. Halvera tomaterna. Hacka örterna. Jag hade basilika och persilja. Koka pastan i saltat vatten. Skär osten i mindre bitar.

Fräs vitlöken på mycket svag värme i oljan i ca två minuter utan att den får färg. Tillsätt tomater och örter.

Häll på ca 1 dl av kokvattnet från pastan och låt puttra ihop i en minut eller så. Blanda såsen med pastan. Blanda ner räkor och mozzarella. Smaka av med salt och peppar. Lite pinjenötter och/eller parmesan ovanpå hade suttit fint, men det hade jag inte hemma. Testa gärna och berätta vad du tyckte.

Smaklig måltid!

Mot Kroatien

2 svar

Det mesta är packat, förutom små grejer som behövs ännu imorgon. Jag hoppas att jag inte glömt något. Jag är redo för vår resa till Kroatien. Jag ska försöka blogga under resan, men jag har i alla fall tidsinställt några inlägg. Imorgon dyker det upp ett recept på (enligt mig) världens bästa pasta.

Ifall du vill se bilder från resan, så finns jag även på instagram. Men det lär nog komma inlägg om Kroatien efter resan också…

Träningen under en resa

6 svar

Jag har varit på en hel del resor de senaste åren. Vi brukar alltid i alla fall fara på en resa per år, oftast fler. Till resor räknar jag inte de gånger vi är till Tallinn eller till Stockholm, för det är vi så ofta. Nu på onsdagen är det dags för nästa resa. Jag brukar inte ta någon stress över träningen under en resa, men med ett maraton på kommande kan jag inte bara strunta i den heller. Jag packar alltid med träningskläder, men träningen kan bli lite ditåt.

Jag gissar att jag inte kommer att springa långpass. Jag kommer knappast att springa intervaller. Styrketräning, nja, vi får se vad det blir med den saken. Det kommer istället att bli mycket vardagsmotion. Promenader, simning, kanske vi spelar minigolf eller tennis. Jag hoppas kunna springa på morgonen innan det blir alltför varmt. Jag hoppas att jag inte tappar bort mig. Jag minns när vi var i Grekland för ett par år sedan. Jag sprang upp och ner längs med strandpromenaden som var kanske 500 meter. Men visst kan man få till ett långpass på det sättet också.

Eftersom jag vet (gissar) att det inte kommer att bli mycket träning under resan, vill jag träna innan. Jag vet med mig själv att det tar ett par dagar för mig att landa efter resan också, och att det inte kommer att bli mycket kvalitativ träning direkt efter. Ibland beror det på jetlag, ibland är jag bara allmänt trött och sliten. Och så ska det packas upp, tvättas, städas… Plötsligt har det gått tre veckor utan ett ordentligt långpass och jag känner maratonstressen komma.

Imorgon är planen att få till ett bra långpass. Jag vet att mycket är mentalt. Kroppen orkar mer än jag tror. Löpningen har känts lite motig den senaste tiden och jag vill få en boost för självkänslan. Jag vill springa ett bra pass innan resan, och inte behöva tänka på det sedan. Njuta av semester och inte stressa över utebliven träning. Njuta av lugna morgonjoggar på stranden och veta att det viktigaste passet inför maraton är gjort.

Brukar du träna när du är på en resa?

Och om du springer? HUR gör du för att inte tappa bort dig 🙂

Långpass med tempo

2 svar

Den här veckan har min löpning inte riktigt gått som planerat. Jag hade ursprungligen tänkt springa mitt långpass på fredagen. Då var jag inte alls sugen och istället blev det backintervaller. Jag bytte bara om passen i min träningsplan. Idag var tanken att springa det uteblivna långpasset, men jag var fortfarande inte sugen. Långpass är egentligen ganska tråkigt att springa. Speciellt nu när jag springer långt och länge. Jag kan lätt vara ute i över två timmar. Jag hade planerat att springa över 20 kilometer igen, längre än sist. Jag ändrade planen till ett kortare långpass och istället med högre tempo.

långpass med tempo

Jag vill så småningom börja springa fler långpass i högre tempo. Inte i lika högt tempo som mina vanliga distanspass, men högre än det är för tillfället. Jag har tidsmål med mitt maraton, men jag är inte beredd att skriva ut det här ännu. Jag vet att ifall jag vill nå mitt tidsmål, måste jag höja grundtempot. Intervaller är ett sätt att göra det på, men att springa längre pass i det tänkta tempot är ett annat. Det är alltid en svår balansgång att göra. Hur mycket lugna och långa pass versus hur mycket intensitet.

Idag var det varmt, det ökade säkert också pulsen. Plus då att jag sprang fortare under en längre tid. Jag har något som kallas för återhämtningsrådgivare på min pulsklocka. Jag antar att den är baserad på pulsen. Oftast brukar den efter vanliga distanspass ge en återhämtning på 18-36 timmar. Lite beroende på hur långt och länge jag sprungit också förstås. Idag tyckte den att en lämplig återhämtning var 59 timmar. Min puls var högre idag, jag flåsade och det var tungt. Fast 59 timmar? Jag som hade tänkt springa igen på tisdagen.

Jag skulle verkligen vilja få till ett långpass ännu innan resan. Träningen där kommer säkert att vara lite ditåt. Jag tror knappast att det kommer att bli speciellt hög kvalitet på mina pass där. Mera att hålla igång kroppen och vardagsmotion…

Hälsa under löprundor?

Lämna ett svar

Brukar du hälsa på andra under dina löprundor? Självklart hälsar jag på dem jag känner, men jag syftar snarare på andra människor. Jag möter ofta samma personer på mina löprundor. Samma människor på promenad med sin hund eller andra löpare. Jag vet inte vem de är, de är inte mina grannar, utan jag kan möta dem när jag springer i helt andra kvarter än där jag bor. Eller som igår när jag sprang backintervaller på motionsslingan. Den är inte speciellt lång och är man där i en timme eller så, möts man ju flera gånger. När man springer runt runt, och de går/springer åt andra hållet.

Det känns fånigt att inte hälsa när man möts för femtioelfte gången, men samtidigt har jag ibland mötts av väldigt suspekta blickar när jag hälsat. Vem tusan är du och varför hälsar du? Jag blir bara glad när någon hälsar på mig, även om jag blir fundersam över vem det var. Borde jag kanske veta vem du är? Jag har världens sämsta ansiktsminne och känner inte igen folk. Hälsningar hon som flera gånger serverat Jukka Poika på jobbet och inte känt igen honom…

Jag har ibland fått höra i efterhand, att jag såg dig där. Eller jag brukar se dig springa där. Man får gärna komma fram och hälsa. Jag bits inte. Eller kör man förbi med bil, tuta och vinka. Jag blir bara glad.

Nytt försök till backintervaller

Lämna ett svar

Minns ni när jag för någon vecka sedan planerade att springa backintervaller? Då blev det inte av, för jag hade rejäl träningsvärk i benen efter styrketräningen ett par dagar innan. Idag hade jag egentligen planerat att springa långpass, men jag var inte sugen. Istället ville jag ha ett snabbt och effektivt pass. Jag bestämde mig att för att springa backintervaller. Jag minns inte när jag skulle ha sprungit backintervaller senast. Visst springer jag kuperat ibland, med det här var första gången jag skulle springa strukturerat.

Uppvärmningen bestod av att springa till backen. Jag skulle springa på motionsslingan nära där vi bor. Dit är det ungefär en kilometer. Jag bestämde mig för att springa ett helt varv runt slingan innan jag började med själva intervallerna. Slingan är kanske 2 kilometer lång. Backen där jag skulle springa intervallerna är i mitten av slingan ungefär. Så 1 km, 2 km och så kanske 1 kilometer ännu på det. Totalt ungefär 4 kilometer löpning innan backintervallerna.

Motionsslingan är kuperad, plus att där finns en längre backe och det var den jag skulle springa uppför. Åtta gånger. Jag sprang upp och gick ner. Pulsen hann just och just komma under 150 under vilan. Direkt när jag var nere, vände jag och sprang upp igen. Pulsen rusade och jag flåsade som en blåsbälg. Jag tycker att det var jobbigare för flåset än det var för benen. Jag vet inte vad det beror på? En orsak till att jag ville springa backintervaller var för att få mer tryck i steget. Bättre löpsteg och bättre teknik. Nu tycker jag mest att det var som en vanlig intervall på platt asfalt. Flåsigt och jobbigt helt klart, men tja… vet inte. Inte riktigt vad jag var ute efter.

Den backe som jag sprang var ”medellång”. Det tog mig kanske 30-40 sekunder att springa upp. Inte direkt en brant backe för sprint. Men inte heller en lång och seg backe för uthållighet. Samtidigt har jag inte sprungit backintervaller på evigheter (om ens nånsin) och jag tänker backe som backe. All backträning är väl bra. Är jag helt ute och cyklar? Efter mina åtta intervaller sprang jag den resterande delen av motionsslingan och hem igen. Totalt strax under sju kilometer.

Tips och råd mottages gärna. Hur ska jag göra i framtiden? Springa längre backe? Kortare backe? Fler repetitioner?

Semester

Lämna ett svar

Idag inledde jag min semester. Jag har knappt fattat att jag kommer att vara ledig i över två veckor nu. Jag ska inte tillbaka till jobbet förrän i slutet av juni. Det känns inte som semester ännu. Idag hade jag tidig väckning, för jag skulle till frisören. Klockan åtta på morgonen var jag där, det var den enda tid hon hade. Jag är så fin i håret nu igen. Lite kortare frisyr, lite ljusare färg och fräsch och fin till sommaren.

semester

I och med att vädret har blivit svalare, eller svalare, det är svinkallt ute, känns det nästan som om sommaren är över. Jag blev så van med sommarvärmen, att jag inte tänkte på att det bara var maj. Jag har ju allt det härliga framför mig ännu. Nästa vecka ska vi till Kroatien och efter det har jag fortfarande semester kvar. Plus att jag har två veckor till i juli-augusti.

Nu ska jag bara njuta. Äta och träna och träna och äta. Sola, bada och pina colada.

Löpstyrka

4 svar

Jag har kommit tillbaka till min styrketräningsrutin igen. Det känns som om jag är back on track och det bara var den där ena veckan jag skippade styrkan… Det är glömt sedan länge och nu fokuserar jag framåt. Nu känns det dessutom som om jag har en klar plan med min styrketräning. Jag gör specifika övningar som är bra för löpning. Jag blandar inte hejvilt, utan jag är fokuserad. Nu är det löpstyrka som gäller. Stora, biffiga biceps kan jag få senare… (<- as if)

Löpstyrka för mig betyder baksida lår, utsida lår/höft och bålen. Jag tränar core. Det händer aldrig annars, för det är ju så tråkigt. De övningar jag gör nu är inte direkt de roligaste övningarna som finns, men det ger effekt. Det bränner och svider rejält och för det mesta gör jag utan vikter. Jag gör mycket med hjälp av mina TRX-band, men många övningar är bara på golvet utan redskap. Musslan är en favorit för utsida lår/höft. Jag är helt klart svagare i vänster höft än den högra, men det visste jag nog sedan tidigare. Baksida lår brukar jag träna genom att ligga på rygg, trä in fötterna genom öglorna på TRX banden och ”lyfta upp” och sedan dra in benen. Bara att lyfta upp benen är tungt, att ännu dra in dem… Nja. Inte riktigt där än 🙂

Bålen tränar jag genom olika plankövningar. Sidoplanka, rak planka, plankan med motsatt arm och ben i luften. Sidoplanka med ena benet i luften. Planka hit och planka dit. Tråkigt, men välbehövligt. Här tycker jag att yogan har hjälpt, för jag hittar kontakt med musklerna och jag är inte lika svag längre. Jag tror att jag ska testa core-videon igen och se om jag ser förbättringar. Senast jag gjorde den klarade jag inte av många repetitioner… Nu hoppas jag klara fler.